MADRID. Real Madrids spelare ville inte lämna planen när de firade. Annat för Bayern-spelarna. Ett kondensat av fotboll – härlig och grym på samma gång.
Strax efter 23-tiden ekade “Madrid, Madrid, MADRID” på Santiago Bernabeu-stadion. Den nya ljudanläggningen satte extra tryck i Hala Madrid när spelare, ledare och 80 000 supportrar firade att Wembley väntar 1 juni. Det var en vit fest av religiös karaktär.
Runt mig på pressläktaren var det många som firade också. Glädjen över Joselus inhopp och två mål i 88:e och 90+1 var sanslös. Männen framför mig i Real-tröjor som några minuter tidigare gett intryck av att de ville knacka domare Szymon Marciniak fejstajmade nu med en polare som var lika glad.
Rakt nedanför på planen stod Bayern-spelare som Joshua Kimmich och Matthijs de Ligt och skällde på den assisterande domaren som vinkat av ett sent kvitteringsmål. Högerbacken och mittbacken fick understöd av Harry Kane, Manuel Neuer och en del andra. Frustrationen gick att känna långt ovanför dem.
Klart att det går att förstå när det finns VAR och att man i det läget inte borde vifta av spelet. För TV-bilderna visar att det var ett minst sagt tveksamt domslut. Det polska domarteamet som annars hanterade en laddad semifinal väl missade ganska grovt. Särskilt när den assisterande domaren bad om ursäkt för missen efter matchen.
Fast när slutsignalen gått spelade en ursäkt ingen roll. Den rödklädda klacken som hållit i gång förtjänstfullt hela matchen och långa stunder hörts mest hade inte lika mycket energi när det bara återstod att åka hem. De var några minuter från Wembley och en repris av finalen 2013 då Bayern München slog Borussia Dortmund i London, men icke.
Real Madrid skapade mest i matchen och om inte Manuel Neuer varit briljant och räddat flera lägen och även haft tur med stolparna kunde det ha varit avgjort långt tidigare. Bayern München hade en del halvchanser men Musiala, Kane och de andra offensiva spelarna var inte i slag och det var en ojämn kamp spelmässigt och chansmässigt.
Ända till Kane efter en dryg timme slog en briljant crossboll till Alphonso Davies, som ersatt ständigt skadade Serge Gnabry som blivit skadad i första halvlek, och den Real-ryktade kanadensaren var iskall. Han tog hand om bollen och skar in i straffområdet innan han skickade in 0-1 i den bortre burgaveln. Oerhört vackert.
Santiago Bernabeu tystnade till stora delar. Förutom den galna glädjen högst upp till höger var det en chock på arenan och för hemmapubliken. Inte blev det bättre när 1-1 kort därefter blev bortdömt (förvisso helt korrekt) av VAR efter en knuff. Då var det lynchstämning i det nya miljardbygget.
Den hätska stämningen blev inte mindre av att Bayern München körde alla trick i boken för att vaska tid. Ja, det är så det ser ut och inga lag är bättre än några andra. Domare Marciniak såg dock till att tiden blev rejält utsträckt vilket ett tag var uppskattat av Real Madrid och sedan av Bayern.
Carlo Ancelotti gjorde en rad byten efter att Real Madrid hamnat i underläge och trycket mot Manuel Neuer & Co ökade markant. Det förstärktes av att Thomas Tuchel bytte in Kim i stället för Leroy Sané och gick över till 3-5-2 och försökte stänga matchen och säkra vägen till Wembley.
Inhopparen Joselu ville annat och den förre Stoke-spelaren (!) var på hugget när Neuer visade sig mänsklig. Först blev ett utkast av Bayern-målvakten misslyckat och när Vinicius Jr sköt så släppte Neuer retur då det var ett lurigt skott och närmast på hockeyvis tryckte Joselu in 1-1.
Efter det gick det att känna att ett segermål för hemmalaget var nära. Det tog bara några minuter in på tilläggstiden innan Joselu slog till igen. Först blev målet underkänt, men efter en stunds väntan gick VAR in och godkände 2-1 till Real Madrid. Vändningen var fullbordad. Jublet därefter.
Förutom det tveksamt bortdömda 2-2 målet skapade inte Bayern mycket trots en rejält utsträckt tilläggstid. Tuchels förståeliga skiften för att försvara 0-1 innebar att man var försvagat offensivt. Därmed tog den sista chansen att vinna en pokal denna säsong slut när Marciniak till slut blåste av semifinalen.
Och man kan konstatera att Real Madrid-publiken inte hade några problem med att de egna hjältarna maskade i ledning. Nej, det är ju sådan fotbollen är. Slutsignalen kom dock som en befrielse för alla i vitt. Det är svårt att inte imponeras av Real Madrids närmast osvikliga förmåga att alltid kunna gräva fram en vändning och ett segermål i ett pressat läge.
Fast få hade nog tippat att Joselu skulle stå för bägge målen när det stjärnspäckade Real Madrid tog sig till ännu en Champions League-final. Det är också en charm med fotbollen. Nu väntar Borussia Dortmund och det är öppet för Real Madrids 15:e titel i Champions League. Fast kan Joselu ta Real till final kan Borussia vinna den. Förste juni får vi se.