Ett år med Zlatan - från legend till kritiserad ledare

Den 11 december 2023 kom beskedet som fick Milanfans världen över att jubla: Zlatan var tillbaka i Milan. Bara ett drygt halvår tidigare hade han, på ett San Siro inför 72 000 åskådare, meddelat att karriären som spelare var över. Den kvällen hyllades han oavbrutet. Fansen sjöng hans namn, applåderade och grät. Insikten att Zlatan – hjälten som återvänt när Milan var i en djup kris och som spelat en avgörande roll i att föra hem en scudetto efter elva långa år – nu skulle sluta slog hårt.

”Torna presto, Ibra!” – “kom tillbaka snart!” – vädjade fansen i kommentarsfälten på hans sociala medier under månaderna efter avskedet. Som om inte svenskens avsked var tillräckligt tungt tvingades Paolo Maldini, Milans ikonernas ikon, lämna sin roll i ledningen. Kort därefter såldes Sandro Tonali, den unge mittfältsgeneralen som skulle bli klubbens nästa “bandiera”. För många supportrar kändes det som om klubbens själ höll på att glida dem ur händerna.

Så när Milans ägare, Redbird, ett halvår senare i ett pressutskick meddelade att Zlatan var tillbaka, denna gång som senior rådgivare i klubbens ledning, var fansen i extas. Beskedet tände nytt hopp, ett ljus i mörkret. Milanistan Zlatan, han som var fly förbannad på Milans tidigare vd Adriano Galliani för övergången till PSG, var hemma igen. Vad exakt han skulle bidra med i sin nya, något diffusa roll var det få som kunde sätta fingret på. Men kanske kunde Zlatan, med sitt driv och sin passion för klubben, hjälpa Milan att återfinna sin identitet – både på och utanför planen.

Få har missat att det inte blev som Milanfansen hade hoppats. Deras vrede mot Gerry Cardinale, Redbirds grundare, och klubbens ledning har varit ett återkommande tema under den här hösten – inte minst i denna blogg. Zlatans kommentarsfält har förvandlats till rena slagfält, fyllda med arga fans som kräver hans avgång. Cardinale, vd Giorgio Furlani och tekniske chefen Geoffrey Moncada får också sin beskärda del av ilskan. “Bort med er”, lyder budskapet. “Ni har inget med Milan att göra.” På San Siro möts Zlatan av burop från samma supportrar som en gång dyrkade honom. Situationen har nått nya nivåer, som när han tvingades smyga in genom bakvägen till Milans 125-årsfest för att undvika de protesterande fansen utanför.

Journalistkollegorna i Milano pratar ofta om den där junikvällen förra året. Hur bisarrt det är att någon kan gå från att ha legendstatus till att nu vara så hårt kritiserad. Jag själv funderar på vad Zlatan hade kunnat göra annorlunda. Han befinner sig onekligen i en knepig situation: å ena sidan måste han följa Cardinale och Redbirds vision, å andra sidan förväntas han tillgodose fansens krav. Det är en svår balansgång, särskilt då det råder en väldigt uppenbar kulturkrock mellan amerikanska Redbird och Milans supportrar.

Nu har det också, via Zlatan själv, framkommit att han från början inte ens var önskad i ledningen. I en rapport om Milan, gjord av Harvard-professorn Anita Elberse, berättar han att Gerry Cardinale till en början motsatte sig att ta in en före detta spelare i ledningen. Det var vd:n Furlani som lyckades övertala Cardinale att ge Zlatan chansen. Det är klart att svensken har press på sig att leverera, inte bara från fansen utan också Cardinale i New York. 

Zlatan hade kunnat undvika en del av kritiken. Hans ”boss”-snack i intervjuer störde många, liksom hans ovilja att spendera mer pengar på spelare under sommarmercaton. Han har också fått kritik för att inte vara på Milanello varje dag, men så vitt jag vet blev det aldrig någon större uppståndelse när Paolo Maldini missade några dagar på träningsanläggningen under sin tid som teknisk direktör. Det är bara rimligt att vissa dagar tillbringas utanför Milanello så att andra viktiga delar av jobbet kan skötas. Svensken har nu också fått tillgång till en plattform för data- och videoanalys så att han kan följa spelare mer ingående.

Zlatan sitter inte och rullar tummarna. Om han inte är på Milanello och följer träningar eller pratar med spelare och tränare Paulo Fonseca, är han på Casa Milan tillsammans med Moncada och Furlani. Där går de igenom dags- och veckoplaner, diskuterar strategi och fattar beslut. De har kontakt med andra klubbar, spelare och agenter.

På sistone har det börjat pratas om Zlatans utseende. Många har lagt märke till att han har förändrats sedan han tog sig an den nya rollen och att han ser betydligt tröttare ut nu, med mörka ringar under ögonen. Själv har han sagt att uppdraget gett honom gråa hår, vilket inte är särskilt förvånande. Att gå från att ha varit professionell fotbollsspelare i så många år till att plötsligt sitta i Milans ledning är inget litet kliv.  

Om vissa anklagar Zlatan för att ha sålt sin själ ser jag snarare en före detta spelare som försöker göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar i rollen som anställd av den klubb han säger sig älska. Sedan kan man diskutera om han är rätt person på rätt plats. Misstag har gjorts och kommer att göras, men det är just genom dessa vi lär oss och utvecklas. Har fansens protester varit överdrivna? Möjligen. Men samtidigt har de satt press på både Cardinale och ledningen att tänka om och sträva efter att göra rätt. Milanfansen är envisa – de kommer inte ge sig förrän något drastiskt sker och det har både Zlatan och Cardinale fått känna av.

Framtiden får utvisa om Zlatan lyckas hitta en balans mellan fansens förväntningar och Redbirds vision, och i bästa fall återupprätta förtroendet och hjälpa Milan att hitta sin väg framåt igen. För just nu känns det som att man talar två helt olika språk. Jag tror att den bästa julklappen han, och alla andra på ledningsnivå, därför kan ge fansen just nu är förståelse och en tydlig plan för klubbens framtid – något som kan inge hopp. 

Vem vet, kanske kommer något bra ur det här, trots allt.

Från turism och hotellverksamhet till livsmedelsindustrin, byggsektorn, avfallshantering och sjukvården. Den italienska maffian må vara osynlig, men den finns överallt. Under decennier har maffiaorganisationer infiltrerat samhället och brett ut sig över hela landet – från sydligaste syd till nordligaste nord. Inte ens den autonoma regionen Trentino-Sydtyrolen i italienska alperna har undkommit den organiserade brottsligheten. Maffian verkar, helt enkelt, där turismen frodas.

En färsk undersökning från forskningsinstitutet Demoskopika visar att maffian i år har dragit in 3,3 miljarder euro från turistsektorn. Och enligt institutet har maffiaorganisationerna redan siktet inställt på att göra stora vinster under OS i Milano-Cortina 2026.

Fotbollen har givetvis inte skonats från maffians grepp. Genom åren har flera uppmärksammade fall avslöjat spelare med kopplingar till organiserad brottslighet. Bland dem finns den tidigare Palermostjärnan Fabrizio Miccoli, som dömdes till fängelse för utpressning och samarbete med maffian. Ett annat exempel är Monzas Armando Izzo, som förra året dömdes till fem års fängelse för matchfixning och maffiakopplingar under sin tid i Avellino säsongen 2013–2014.

Redan 2017 slog den italienska antimaffia-byrån fast i en rapport att maffiagrupper hade infiltrerat den professionella fotbollen. Rapporten visade att kriminella organisationer, som ‘Ndrangheta – Italiens mäktigaste brottssyndikat – hade etablerat sig inom flera supportergrupper. Det framkom dessutom att ultrasledare i många fall hade direkta kopplingar till maffian, och ultrasgrupper till klubbar som Napoli och Catania lyftes fram som exempel.

I rapporten konstaterades också att ’Ndrangheta fungerade som mellanhand i den illegala biljetthandeln som hanterades av Juventus ultras. Klubbens dåvarande president, Andrea Agnelli, anklagades till och med för att ha haft kontakt med medlemmar av den kalabriska maffiaorganisationen och för att ha sålt biljetter till dem. Dessa biljetter ska sedan ha sålts vidare till kraftigt överpris. Agnelli nekade till anklagelserna, men stängdes av i tre månader för att ha haft ”olämplig kontakt” med supportrar.

Antimaffia-byrån avslutade sin rapport med en tydlig uppmaning till polisen och andra myndigheter att noggrant utreda och övervaka aktiviteterna inom ultrasgrupperna. Men det var inte förrän efter mordet på Curva Nord-ledaren Vittorio Boiocchi för två år sedan som en större polisutredning verkligen sattes igång. Utredningen intensifierades ytterligare efter det uppmärksammade mordet på Curva Nords Antonio Bellocco i september i år, och resulterade i gripanden av ledare och profiler från både Inters och Milans ultrasgrupper. 

Ultrasledarna misstänks för en rad allvarliga brott, bland annat droghandel, penningtvätt, utpressning och misshandel. Fallet väckte stor uppmärksamhet, inte bara på grund av att 19 personer greps, utan också för att det avslöjades att ultrasgrupperna hade kontrollerat försäljningen av allt från mat och dryck till biljetter och parkering utanför San Siro. Det framkom även att i huvudsak Inters ultrasgrupp haft kopplingar till maffian (Bellocco tillhörde en mäktig ’Ndrangheta-klan).

Ultrasutredningen har varit så omfattande att det italienska fotbollsförbundet, Figc, inte fick tillgång till utredningsmaterialet förrän i slutet av november, när åklagarmyndigheten i Milano överlämnade dokumentet på över 12 000 sidor. Fotbollsförbundet har nu inlett en egen utredning efter att det framkommit att spelare, och i Inters fall även tränare, från de båda Milanolagen haft kontakt med eller träffat ultrasledare. De riskerar nu böter och avstängning.

I en ny rapport slår antimaffia-byrån fast att maffians infiltration inom fotbollen sträcker sig över hela landet, och att det finns ett särskilt fokus på de lägre divisionerna. Byrån har nu inrättat en specialkommitté bestående av åtta ledamöter från olika politiska partier, med uppdraget att kartlägga kriminell aktivitet inom ultrasgrupper och utarbeta en rapport som senare kommer att diskuteras i parlamentet.

Att bekämpa maffian är en nästan omöjlig uppgift, och kampen mot den organiserade brottsligheten känns som en oöverstiglig utmaning. Men den omfattande ultrasutredningen och polisens och åklagarnas enorma arbete, som lett till gripanden av ultrasledare, markerar ett avgörande steg framåt inom den italienska fotbollen. För första gången på länge verkar det finnas ett verkligt engagemang – och framför allt en stark vilja – att konfrontera problemet och inte längre blunda för det. Givetvis går det inte att rensa bort alla maffians tentakler, men att slå ut en stor och skadlig del, den som drabbar vanliga, hederliga fans, är en seger i sig.

Det är ingen hemlighet vid det här laget. Tränare Paulo Fonseca har öppet visat sin frustration över sina spelare. Efter att ha skyllt på domaren för förlusten mot Atalanta klev den ”riktige” Fonseca fram igen efter segern mot Röda Stjärnan – rak och ärlig. Hans kritik mot laget var så hård att man nästan skulle kunna tro att det var Milan som förlorade mot det serbiska laget.

”Varje dag jobbar jag för att göra det bra. Jag vet inte om alla i vårt lag kan säga detsamma. Vi har en skyldighet att ge allt för att vinna, och det gör vi inte.”

”Det handlar inte om taktik eller teknik. Problemet är att vårt lag är en berg- och dalbana. I dag är vi bra, i morgon vet jag inte.”

Och: ”Om det krävs hämtar jag killar från ungdomslagen.”

Fonsecas ord har blivit en stor snackis i Italien. Supportrar, journalister, kommentatorer, tv-experter och tidigare spelare – ja, många verkar stå på Milantränarens sida. Han hyllas inte bara för sin brutala ärlighet, utan också för sitt mod att skaka om och visa spelarna var skåpet ska stå. Portugisen har mycket riktigt tagit med spelare från reservlaget Milan Futuro i truppen mot Genoa – och två av dem kommer att starta. 

På presskonferensen inför matchen fick Fonseca frågan om vilka spelare han har behövt ta åt sidan, och vilka han syftade på i sin kritik. Det ville han inte svara på, men de flesta är övertygade om att Theo är en av dem.Tränaren uppges markera rejält mot Theo genom att bänka honom i kväll – ett beslut som sägs bottna i missnöje med både hans prestationer och attityd, såväl på planen som på träningarna. 

Theo, som varit en av Milans mest pålitliga spelare, har under hösten förvandlats till ett av lagets stora frågetecken. Han inledde säsongen med glimtar av sin karakteristiska snabbhet och offensiva spets, men de höga topparna har blivit allt färre och misstagen och ojämnheten blivit mer påtagliga. Det råder ingen tvekan om att något inte står rätt till med Theo.

Utanför fotbollen behöver han hantera uppståndelsen kring anklagelser från en ökänd före detta paparazzo som suttit i fängelse för utpressning. Även om anklagelserna skulle visa sig vara falska är det inte svårt att föreställa sig att situationen kan ha påverkat Theo mentalt och känslomässigt.

Samtidigt kanske problemen snarare handlar om hans relation till tränaren Paulo Fonseca. Det har funnits indikationer, menar vissa, på att de inte alltid drar jämnt. Cooling break-incidenten i början av säsongen, när Theo och Leao valde att stå kvar på andra sidan planen istället för att samlas med laget, väckte uppmärksamhet. Mike Maignans Instagram-story, där han publicerade bilder på Theo och Davide Calabria med orden ”Jag vet vilken uppoffring ni gör”, tolkades av många som ett tecken på interna spänningar i Milan. Inte minst då Calabria ignorerade Fonseca när han byttes ut mot Röda Stjärnan. Calabria har dock senare avfärdat ryktena om en intern konflikt och kallat dem för “fake news.”

Fonseca återupprepar nu alltså den strategi som visade sig framgångsrik med Leao – att bänka spelaren för att väcka en reaktion och bygga upp motivationen igen. När Leao gick igenom sin svacka flög hans familj till Milano för att stötta honom, och de hade nära kontakt med Milans vd Giorgio Furlani. Zlatan, som varit Leaos mentor under alla dessa år, gav honom stöttande ord både privat och offentligt. Frågan är nu om Theo får samma typ av stöd – och om det är det han faktiskt behöver för att hitta tillbaka till sin bästa nivå.

Samtidigt får Furlani, Zlatan och den tekniske direktören Geoffrey Moncada kritik för att de, som många italienska journalister uttrycker det, ”lämnat Fonseca helt ensam”. Att de inte var närvarande på träningsanläggningen dagen efter matchen mot Röda Stjärnan och inte varit tydliga i sitt offentliga stöd för tränaren har väckt frågor om deras engagemang. Å andra sidan kan man också se det från ett annat håll – att de faktiskt respekterar Fonsecas roll och låter honom sköta sitt jobb utan att blanda sig i för mycket. 

Klubben har också fått kritik för att inte ha bjudit in Zvonimir Boban till Milans 125-årsjubileum. I Sky-studion var Boban tydlig med sin besvikelse och sitt missnöje över detta. Dessutom ryktas det om att inbjudan till Paolo Maldini snarare liknade ett standardutskick än en personlig inbjudan, vilket vissa menar signalerar en brist på uppskattning – från ledningens sida – för hans betydelse för klubben och dess historia.

I kväll och i morgon, då en privat fest väntar, ska det i alla fall festas. Och kanske är det just nu, mitt i denna turbulens, som Milan verkligen behöver blicka tillbaka på all den framgång klubben haft genom åren – för att finna både kraft och motivation.

”Vem är det?”
”Det är första gången jag ser hans ansikte.”
”Milan har gått från att inte ha en sportchef till att inte ha en sportchef.”

På sociala medier blandas skämtsamma kommentarer med mer allvarsamma reflektioner. Antonio D’Ottavio har vid flera tillfällen fångats på bild med Zlatan Ibrahimovic, men han har aldrig gett en intervju. Hans namn har inte nämnts när Milans mercato kommit på tal, och inte heller när journalister eller fans diskuterat om Milan är i behov av en sportchef – en diskussion som pågått sedan Paolo Maldini och Frederic Massara lämnade klubben förra sommaren.

Det är inte särskilt vanligt att sportchefer inte syns i media, eller är så pass osynliga som D’Ottavio varit. Maldini, som var teknisk direktör från 2019 till 2023, var den som oftast gav intervjuer, men dåvarande sportchefen Massara gjorde även han framträdanden i media. Radarparet Maldini och Massara syntes ständigt tillsammans, antingen på Milanello eller under Milans matcher. Efter deras avsked tog vd Giorgio Furlani hand om mediebiten – fram till i somras, då Zlatan Ibrahimovic blev Milans ansikte utåt. Även om det främst är Zlatan som syns i media har Geoffrey Moncada, tidigare chefsscout och numera teknisk direktör, också mött pressen vid flera tillfällen.

D’Ottavio registrerades som sportchef kort efter att Maldini och Massara lämnade i juni förra året. Varje klubb måste ha en sportchef registrerad, och enligt uppgifter valdes D’Ottavio, som varit i Milan sedan 2017, till rollen då han nyligen tagit examen från sportchefsutbildningen som det italienska fotbollsförbundet erbjuder. Även om han mestadels hållit sig i bakgrunden rapporterar flera italienska medier att han förra sommaren var väldigt aktiv i arbetet med spelarvärvningar. D’Ottavio ska även ha varit mycket delaktig i projektet Milan Futuro, Milans reservlag som spelar i Serie C. Hans position ska sedan ha försvagats i och med Zlatans ankomst.

Enligt flera italienska medier ska Zlatan Ibrahimovic och D’Ottavio ha varit oense i en rad frågor, framför allt vad gäller klubbens ungdomslag. Om man ska tro på uppgifterna är det just dessa meningsskiljaktigheter som ligger bakom beslutet att D’Ottavio nu måste lämna. Beslutet fattades förra veckan, efter att Zlatan, Moncada och Furlani varit i New York för att träffa Milans ägare Gerry Cardinale.

Milan kommer inte att leta efter en ersättare utanför klubben utan göra en intern rekrytering, rapporterar flera sajter. Efter all uppståndelse kring D’Ottavios avgång är det knappast troligt att den nya sportchefen kommer gå obemärkt förbi.

Hur Fonseca mår vet bara han själv. Men låt oss vara ärliga – han har inte haft det lätt i Milan. Redan från start var han inte särskilt önskad, varken av fansen eller av journalistkåren som bevakar Milan. Situationen blev knappast lättare när han, efter att ha sagt att “mercaton är stängd”, blev motsagd av Zlatan Ibrahimovic: “Tränaren är tränaren, ledningen är ledningen. Mercaton är stängd när jag säger det.” Fonseca undvek därefter att svara på frågor om transferfönstret, vilket ledde till att fansen började ifrågasätta om portugisen överhuvudtaget hade något inflytande som tränare.

Dessutom verkar relationen med vissa spelare (läs: Rafael Leao och Theo Hernandez) ha varit ansträngd. Medan den ene tycks har svarat positivt på Fonsecas disciplinära metoder har den andre haft svårare att anpassa sig. Trots tränarens ansträngningar att skapa harmoni, och trots att ledningen gett honom utrymme att agera och navigera i kaoset, har Milans ojämna form blottat underliggande problem. Laget går ut på planen varje vecka som en oskriven gåta – och inte ens de själva verkar veta vilken version av Milan som kommer att dyka upp.

Fonseca är kanske inte den gladaste i intervjuer och på presskonferenser. Visst händer det att han skrattar till eller slänger in ett skämt, men hans framtoning är ofta lugn, nästan allvarsam. Men så arg som han var efter fredagens match har man inte sett honom de här månaderna.

I intervjuerna efter matchen – med Sky, DAZN, Milans egen kanal och på presskonferensen – uttryckte Fonseca sitt missnöje med domaren Federico La Penna. Ilskan berodde inte bara på Charles De Ketelaeres mål, som han anser borde ha dömts bort för vad han menar var en foul på Theo, utan även på La Pennas sätt att döma matchen som helhet, berättade han.

Fonseca gick längre och hävdade att problemet sträcker sig bortom enskilda matcher. Enligt honom handlar det om att domarna varje vecka visar bristande respekt mot Milan. Fonseca berättade att han inför matchen mot Atalanta var så orolig över att just La Penna skulle döma att han inte hade kunnat sova. 

”Han satt i VAR-rummet när Atalanta mötte Udinese här. Gå och se vad som hände. Sedan dess har han inte dömt, och just i dag är han tillbaka. Konstigt, va?”, sa Fonseca. 

Portugisen syftade på situationen efter en hörna under Atalanta-Udinese, när bollen träffade Isak Hiens utsträckta arm i straffområdet – något som domaren Marco Di Bello missade. VAR-rummet, där La Penna satt, ingrep inte. Både Di Bello och La Penna stoppades från att döma matcher i Serie A och fick i några veckor nöja sig med Serie B-matcher.

I Sky-studion höll några med om att domarinsatsen inte var den bästa. Samtidigt ansåg andra att Fonseca gick alldeles för långt i sina uttalanden om domaren. ”Rena rama dumheter att tro att det finns en komplott mot Milan”, kommenterade en expert.

Diskussionen har fortsatt på andra håll. Flera framstående journalister har skrivit att det italienska fotbollsförbundet borde vidta åtgärder – helst genom att stänga av Fonseca så fort som möjligt. Enligt regelverket är det nämligen förbjudet att göra uttalanden som kan “påverka domares eller andra klubb- eller ligarepresentanters trovärdighet” och som kan “skada deras rykte”.

Flera tidningar rapporterar nu att fotbollsförbundets åklagare kommer att starta en utredning mot Fonseca, och både portugisen och Milan kan tvingas betala böter för uttalandena. 

I italiensk media har Paulo Fonseca beskrivits som en person som alltid vågar säga sanningen. Det har till och med diskuterats om han kanske är för ärlig för italienarnas smak. Men man kan undra hur ärlig han egentligen var mot sig själv i fredags. Det är lätt att skylla på andra när saker går fel, men om han verkligen tror att Milan hamnat där de är i tabellen på grund av domarna borde han kanske bli bättre på att rannsaka sig själv – och sina spelare.

***

Milan firar sitt 125-årsjubileum med en storslagen fest på San Siro på söndag. Klubbens Hall of Fame kommer att lanseras och flera tidigare Milanstjärnor förväntas vara på plats. Enligt rykten har Paolo Maldini fått en inbjudan. Om han närvarar blir det hans första framträdande i Milansammanhang sedan han tvingades lämna klubben i juni förra året.

Frågorna som har ställts de senaste dagarna är många: Hur kan en så ung spelare få hjärtstopp i ett land som är känt för sina strikta hälsoregler och kontroller? Varför körde inte ambulansen in på planen? Vad var orsaken till hjärtstoppet, och kommer Bove att kunna återvända till fotbollen? På sociala medier spekuleras det vilt om möjliga orsaker och varenda kardiolog i landet verkar ha blivit uppringd av journalister då intervjuer med hjärtprofessorer publiceras var och varannan timme på diverse sajter.

Flera tidningar och sajter rapporterade i går att Boves första tester visar att hans kaliumvärden var väldigt låga — något som kan orsaka allvarliga hjärtrytmstörningar. Men detta är inte officiella uppgifter. Det man med säkerhet vet är att Bove fortfarande är kvar på Careggi universitetssjukhus i Florens, där han är vaken och alert, och att läkarna arbetar intensivt för att fastställa orsaken till hjärtstoppet.

Det är ännu för tidigt att säga om Edoardo Bove kommer att kunna spela fotboll igen, och om han i så fall kan spela i Italien. Vi alla minns vad som hände Christian Eriksen, som kollapsade under EM 2020 på grund av hjärtstopp och senare fick en pacemaker inopererad. Trots att Eriksen återhämtade sig väl och var i bra form tvingades han lämna Inter, eftersom det i Italien är förbjudet för elitidrottare att ha en hjärtstartare inopererad.

Hälsoreglerna i landet är som sagt mycket strikta, särskilt för elitidrottare. För att bli klassificerade som lämpliga att utöva sin sport måste idrottare genomgå medicinska kontroller årligen. Dessa kontroller är mycket omfattande så att man ska kunna säkerställa att idrottarna är fysiskt och hälsomässigt kapabla att utöva sporten. Det finns dock delade åsikter om dessa regler. Vissa anser att de är överdrivna, medan andra menar att de spelar en avgörande roll för att rädda liv.

I Italien krävs till och med ett läkarintyg för att skriva in sig på ett gym. När jag först flyttade hit och försökte registrera mig på ett gym trodde jag att personalen försökte lura mig när de sa att de hade en läkare på plats som kunde genomföra kontrollen. “Vilken kontroll?” frågade jag och tänkte “det här kan väl inte stämma”, medan de tittade oförstående på mig. Jag skickade snabbt meddelanden till mina italienska vänner för att fråga om detta verkligen var sant, och till min stora förlägenhet fick jag veta att det faktiskt är en standardprocedur här. 

Tack vare kontrollen – noggranna hjärtundersökningar som EKG – fick jag veta att jag hade rikligt med extraslag. Efter ytterligare undersökningar kunde läkaren konstatera att det inte rörde sig om någon hjärtsjukdom. Jag blev rekommenderad att dricka mindre kaffe, och även om abstinensbesvären var jobbiga, så hjälpte det – extraslagen minskade märkbart.

I dag är jag glad att jag genomgick dessa kontroller. Men inte alla gör dem. Jag känner personer som helt enkelt hoppar över kontrollen när gymmet kräver ett nytt intyg och istället ber en vän eller bekant som är läkare att skriva under och stämpla intyget.

Nu pågår det en diskussion i Italien om liknande fusk förekommer på elitnivå. Lazios kardiolog uppgav nyligen i en intervju med tidningen Il Messaggero att han känner en Serie A-spelare som bedömts som olämplig för spel av tre olika läkare, men som ändå fått spela. Det italienska fotbollsförbundet har startat en utredning för att bringa klarhet kring det hela, men nu hävdar kardiologen att han blivit felciterad. Rykten och spekulationer har dock hunnit ta fart.

Edoardo Bove ska ha genomgått alla obligatoriska medicinska undersökningar och fått godkänt att spela. Enligt flera av de kardiologer som intervjuats i medier är vissa hjärtåkommor mycket svåra att upptäcka, även vid rutinmässiga tester som EKG och ultraljud. Det har också rapporterats att Bove fick ett slag mot bröstet när han kolliderade med Inters Denzel Dumfries några minuter innan han kollapsade. Även om kopplingen mellan trauma mot bröstkorgen och hjärtstopp är ovanlig menar flera experter att det inte går att utesluta att detta spelade en roll. 

Och hur var det med ambulansen egentligen – varför kördes den inte in på planen? Det klargjordes snabbt i italienska medier att räddningspersonalen hade all nödvändig utrustning med sig för att kunna behandla Edoardo Bove. Trots detta har många hävdat att värdefull tid hade kunnat sparas om ambulansen hade kört ända fram.

Enligt en person i räddningsteamet, som intervjuats av tidningen Corriere Fiorentino, följdes dock alla rutiner korrekt. Beslutet att hålla ambulansen utanför planen grundades på en bedömning av risken för att fordonet skulle kunna sjunka och fastna i gräset. “Vi är inte på Olimpico, där det finns en löparbana och avståndet till planen är längre. Här stod ambulansen precis intill planen”, sa räddningsarbetaren till tidningen.

De som har besökt Bove på intensivvårdsavdelningen, och som intervjuats av media, berättar att 22-åringen inget annat önskar än att få återvända till fotbollen. Frågan om han någonsin kommer kunna göra det, vare sig i Italien eller någon annanstans, kommer förmodligen att besvaras inom några dagar när fler medicinska utredningar har genomförts och läkarna har fått en tydligare bild av hans hälsotillstånd. Till dess får man bara glädjas åt att “Edo” är vid liv, att han verkar mår bra och får all den hjälp han behöver.

Förhandlingarna mellan Presidio och Hellas Veronas nuvarande ägare, Maurizio Setti, har enligt uppgifter från Sky Sport Italia pågått i över ett år. Parterna uppges vara nära ett avtal, och det spekuleras i att Presidio initialt kan gå in som minoritetsägare för att senare ta över som majoritetsägare.

Presidio, enligt vad som står på deras egen hemsida, är ett riskkapitalbolag som ”samarbetar med växande och nischade företag inom teknik-, media- och finanssektorer”. Hittills har bolaget inte investerat inom sportsektorn, vilket gör att ett intåg i den italienska klubben skulle bli deras första steg in i idrottsvärlden. 

Vad är det då som gör Serie A till en attraktiv marknad för amerikanska ägare? Det finns flera faktorer. En viktig anledning är att Serie A-klubbar generellt har lägre prislappar jämfört med klubbar i andra toppligor, vilket gör dem särskilt intressanta för investerare som vill testa marknaden utan att ta alltför stora ekonomiska risker.

Serie A har, trots sina utmaningar, en rik fotbollshistoria och ett stort globalt följe. Många av de italienska klubbarna har ännu inte utnyttjat sin kommersiella potential fullt ut, vilket ger investerare en möjlighet att förbättra intäktsströmmarna genom modernisering av arenor och bättre marknadsföring. Serie A lockar amerikanska aktörer som ser potentialen i att bygga vidare på och förbättra något som redan är starkt. 

Italienska klubbar höll länge dörren stängd för utländska investerare – trots de ekonomiska möjligheterna som dessa kunde erbjuda. Men i takt med att Serie A-klubbarna alltmer halkade efter andra europeiska klubbar blev en förändring oundviklig.  

När det amerikanska konsortiet, med Thomas DiBenedetto och sedan James Pallotta i spetsen, klev in som majoritetsägare i Roma 2011 möttes ägandeskapet därför med entusiasm och förväntan. Många var nyfikna på vad amerikanerna kunde tillföra klubben – inflöde av pengar, värvningar av stjärnspelare eller kanske en efterlängtad titel och internationell framgång?  

Nej, det blev inte riktigt som fansen hade hoppats på. Noll titlar, en frånvarande Pallotta och hur han behandlade Francesco Totti och Daniele De Rossi i slutet av deras karriärer föll inte alls i god jord hos supportrarna. Frustrationen växte år efter år, och när landsmannen Dan Friedkin tog över som majoritetsägare 2020 var det en lättnad för Romafansen. 

Friedkin har dock inte lärt sig av Pallottas misstag. Att sparka ikonen De Rossi i början av säsongen och sedan hålla sig borta från Rom och matcherna under en tuff period för laget har knappast uppskattats av fansen. “Försvinn” har det stått på banderoller riktade mot Friedkin, och många supportrar anklagar Dan och sonen Ryan för att inte förstå sig på vare sig fotboll eller Serie A.

Även Milans amerikanske ägare Gerry Cardinale har fått känna av fansens missnöje. Många supportrar menar att han saknar kunskap om både fotboll och klubben (förra året erkände han själv att han inte kände till Milan för några år sedan). Fansen frustration började när Paolo Maldini fick sparken från sin tjänst som sportchef och har sedan dess bara vuxit.

Försäljningen av Sandro Tonali, som drömde om att bli Milans “bandiera”, valet att rekrytera Paulo Fonseca istället för den tillgänglige Antonio Conte, och beslutet att göra sig av med den tredje generationen Maldini, 23-årige Daniel, är några av de faktorer som fått supportrarna att koka. Cardinale kritiseras dessutom för att försöka “amerikanisera” Milan med inslag som halvtidsshower, en ny pub på San Siro och samarbeten med amerikanska företag. “Milan blir allt mer amerikanskt”, skrev tidningen La Gazzetta dello Sport härommånaden, och skämtade om att det kanske snart blir aktuellt med kiss cam på San Siro.

Det går knappt en dag utan att fans uttrycker på sociala medier att de vill ha tillbaka Paolo Maldini i Milan. När en journalist påstod att Maldini undersöker möjligheten att hitta saudiska investerare som kan bli majoritetsägare i Milan, för att på så sätt komma tillbaka till klubben, skrev många supportrar att de hellre hade föredragit det än att ha Gerry Cardinale kvar som ägare.

Missnöjet och kritiken har inte undgått Cardinale, som för några månader sedan sa att han tänker hålla en låg profil fram tills Milan vinner då han inte tror att hans budskap når fram till fansen. Frågan är om detta är rätt strategi. En anledning till att Milansupportrarna fortfarande talar gott om klubbens tidigare ägare, den amerikanska hedgefonden Elliott, är att de kände att ledningen lyssnade på dem, följde de löften som gavs till fansen och var närvarande. Vd:n Ivan Gazidis lärde sig till och med italienska och var ofta på plats i Milano, förutom när han behövde genomgå cancerbehandling.

Om italienarna till en början såg fördelar med de resurser som amerikanerna kan tillföra börjar nu många oroa sig för att den amerikanska kulturen ska ta över. Det finns en tydlig oro för att fokus kommer att ligga på kommersialisering, underhållning och en ”business first”-mentalitet istället för att bevara den passion och de traditioner som har präglat italiensk fotboll i decennier.

Det finns givetvis undantag där amerikanska ägare visat sig framgångsrika, som Elliott i Milan. Elliott tvingades ta över Milan efter att den tidigare ägaren, Yonghong Li, inte kunde återbetala sitt lån till hedgefonden. Men Elliott gjorde det bästa av situationen och stabiliserade klubbens ekonomi. Under ägarskapet återvände Milan till toppen av italiensk fotboll och till och med vann en scudetto.

Atalanta är ett annat exempel. Sedan 2022 ägs klubben till 55 procent av ett konsortium lett av den amerikanske miljardären Stephen Pagliuca. Han har fått beröm från både journalister och supportrar för att han respekterar klubbens historia och traditioner, samt för att inte blanda sig för mycket i det dagliga arbetet. Istället låter han familjen Percassi, som fortfarande äger 45 procent av klubben, och tränaren Gian Piero Gasperini sköta det sportsliga. Nu går Atalanta som tåget – klubben är regerande Europa League-mästare och säsongsinledningen är den bästa i klubbens historia.

Så vad vill italienarna ha? Fotboll som känns genuin och inte bara som en underhållningsprodukt – och det är där den verkliga utmaningen för amerikanska ägare ligger.

Men var han där för att stötta sonen eller för att vara nära laget? Frågor som utan tvekan lär ställas av de fans som följer varje steg han tar med intensiv bevakning. För även om de kritiska rösterna nu är något dämpade jämfört med tidigare i höst har diskussionerna om hans roll i Milan knappast lagt sig. 

Zlatan verkar inte kunna göra rätt i fansens ögon. Om han pratar mycket – till exempel ”jag är boss, jag bestämmer” – kallas han arrogant. Om han istället syns för lite ställs det frågor om hur mycket han egentligen bryr sig om Milan. Och publicerar han bilder på sociala medier som inte har med Milan att göra får han kommentarer om att andra uppdrag är viktigare än klubben. 

Ett exempel på detta var hans närvaro vid presentationen av Kings Leagues lansering i Italien i måndags. Direkt kom kommentarerna på sociala medier: ”Han gör allt annat än att jobba för Milan.” Kritiken blev inte mildare av hans uttalande om transferfönstret, där han slog fast att Milan i nuläget inte planerar några förstärkningar: ”Mercaton pågår varje dag, men just nu finns det ingen tanke på att förstärka laget.”

Kritiken handlar inte bara om vad Zlatan gör, utan också om hur han gör det. Flera krönikörer och experter har pekat på att hans sätt att prata och agera fungerade utmärkt under hans aktiva karriär – då han levererade på planen. Ett mål, en assist eller en briljant prestation kunde tysta tvivlarna. Men nu vänds hans kaxiga stil emot honom. Och även om han säger att han är van vid kritik är det tveksamt om han verkligen är van vid den här typen av ständig press och kritik som aldrig verkar ge med sig.

Det är givetvis bara Zlatan själv som vet vad han känner, men det verkar inte riktigt som att glädjen finns där längre. Han gör sitt yttersta under intervjuer, men han lyckas inte alltid hålla tungan i styr när han får frågor han inte gillar. Ett exempel på detta, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, var när han blev triggad av en fråga om vinterfönstret från en Rai News-reporter. Zlatan svarade med en rad frågor om vad journalisten själv ville ha för förstärkningar och avslutade med att säga: ”Alla är experter och vet allt.”

Typiska Zlatan-kommentarer, jag vet. Och ja, vi alla vet att han inte är så förtjust i journalister. Men i Italien har han faktiskt generellt haft en mjukare ton mot reportrar, i alla fall sedan han återvände till Serie A i december 2019.

Jag kanske är naiv, men jag tror att Zlatan kan vinna tillbaka fansens kärlek och respekt om han bara blir lite mer strategisk. Genom att ställa en enkel fråga som “vad vill supportrarna se?” och agera utifrån svaret kan han lösa en stor del av problemet. Han bör reflektera över vad supportrarna faktiskt vill ha – engagemang, kärlek och att han visar att laget kommer före honom själv – och sedan förändra sitt beteende och sina uttalanden därefter.

För hans gamla stil fungerar inte lika bra nu när han har rollen som senior rådgivare för Milans ägare. Sedan får man inte glömma att allt fortfarande är nytt för honom och att det tar tid att hitta rätt. Misstag är en naturlig del av processen, och det är genom dem man lär sig och växer.

Inte ens en liten rad på förstasidan ville La Gazzetta dello Sport ge landslaget i går. Istället riktades allt strålkastarljus mot Jannik Sinner, som med sin triumf i ATP-slutspelet i Turin inte bara skrev in sig i historieböckerna utan också tog över italienska sportmediers rubriker. Gazzettan ägnade över tio sidor åt världsettan, och samma mönster syntes på flera andra håll.

Fullt förståeligt att italienaren dominerar nyhetsflödet. Men, det är inte första gången italienska medier tonar ner landslagets prestationer vid förluster som den mot Frankrike. Visserligen var man redan klart för kvartsfinal i Nations League, men att Italien hade ett övertag inför matchen gör förlusten extra bitter. Med tre poängs försprång, och möjligheten att till och med förlora med ett mål och ändå behålla gruppledningen, kändes chanserna goda efter den imponerande 3-1-segern i Paris tidigare i gruppspelet. 

Sedan får man inte glömma att det förnedrande tidiga EM-uttåget för bara fem månader sedan fortfarande sitter djupt i minnet hos italienarna. Förlusten i Milano svider och blev en ny väckarklocka som påminde om att det fortfarande finns mycket att jobba på. 

Spalletti har valt att hålla fast vid ett spelsystem (3-5-1-1) som många av spelarna är vana vid från sina klubblag – både nuvarande och tidigare. En strategi som gör det möjligt att snabbt få ihop ett någorlunda fungerande lag, särskilt när träningstiden är begränsad. Men många menar att detta system begränsar kreativiteten och friheten i anfallsspelet, vilket blev tydligt i matchen mot Frankrike där Mateo Retegui knappt var involverad.

Det är givetvis lätt att enbart fokusera på det negativa vid en förlust. Men Italien har i höst visat markanta förbättringar jämfört med den katastrofala insatsen under sommarens EM. Den nya generationen italienska spelare, tillsammans med en tydligare spelidé, inger hopp för framtiden även om det finns mycket att bygga vidare på.

***

Gianluigi Donnarumma drabbades av ett magvirus natten till söndag och tvingades därför stå över matchen mot Frankrike. Direkt började folk på sociala medier spekulera i om han fejkade sjukdomen för att slippa spela på San Siro och därmed undvika de busvisslingar och högljudda burop som han alltid möts av när han återvänder till arenan.

Busvisslingar och burop hördes trots Donnarummas frånvaro, riktade mot det franska landslaget och nationalsången. Händelsen skapade starka reaktioner på sociala medier där många italienare fördömde beteendet och kallade det respektlöst och pinsamt. Kan bara hålla med.

***

Kings League, sjumannafotbollsligan skapad av Gerard Piqué, ska expandera till Italien. Under en presentation i Milano presenterades ligans planer i landet, och Zlatan Ibrahimovic, som är president för Kings Worlds Cup, fanns på plats. Journalisterna fick en pratstund med svensken, som reagerade kyligt på en fråga om Milan kommer att förstärka truppen under vinterfönstret. Med ett leende, men tydlig irritation, svarade Zlatan först: “Behöver vi det? Vad har du för önskemål? Alla verkar veta allt och ha råd, alla är experter. Vem vill du ha?”

Därefter sa han att det för närvarande inte finns några planer på förstärkning av truppen. Han betonade att “mercaton pågår varje dag” och att Milan har ett scoutingsystem som kontinuerligt analyserar vilka spelare som behövs eller inte.

Han tillade dock att vad som helst kan komma att ske under de kommande två månaderna.

Zlatan kommenterade även Milans form och påpekade att laget just nu saknar balans: “Vi förlorar matcher som vi inte borde förlora. Det handlar om mental balans, och när vi väl hittar den kommer laget att bli mycket, mycket bättre. Men vi är positiva och jobbar på att förbättra oss varje dag.”

När han fick frågan om han själv längtar efter att återvända till planen svarade han självsäkert: “Varför inte? Om det går bra för mig. Jag har fortfarande mycket att ge.”

På frågan om Francesco Totti och möjligheten till en återkomst i Serie A var han däremot inte lika övertygad: “Vi vill alla gå tillbaka, men när vi väl är på planen är det en annan femma.”

För bara några veckor sedan riktade den 73-årige tränaren skarp kritik mot klubben och beslutet att avskeda klubbikonen Daniele De Rossi efter en tuff säsongsinledning. Ranieri hävdade att De Rossi förtjänade mer tid och beskrev Roma som “en kall själ utan personlighet”. Han påpekade att klubben saknar både starka ledarfigurer och en tydlig riktning, och konstaterade att även om Friedkin-familjen har investerat stora summor i klubben, så är pengar inte lösningen på allt.

Huruvida pappa Dan eller sonen Ryan Friedkin tog del av den kritiken är oklart, men de kontaktade ändå Ranieri och bjöd in honom till ett möte i London. Enligt italienska medier ska Ranieri under mötet ha framfört flera synpunkter samt ställt en hel del krav för att acceptera tränarrollen.

Men dessa krav handlade inte om lön eller kontraktslängd. Ranieri har tydliga idéer om hur han vill leda Roma, som för närvarande ligger på tolfte plats i Serie A. Han har uttryckt önskemål om att ha en person i en sportchefsliknande roll (oklart om han menade nuvarande sportchef Florent Ghisolfi) på träningsanläggningen Trigoria för att stötta i det dagliga arbetet. Han kräver även fulla befogenheter över hanteringen av spelarna och att truppen förstärks under januarifönstret. 

Efter fyra timmars förhandlingar kom de överens. Friedkin erbjöd Ranieri 1,5 miljoner euro för att leda Roma fram till sommaren, med en plan att han därefter ska övergå till en direktörsroll och delta i rekryteringen av sin efterträdare. En kortsiktig lösning med målet att skapa en långsiktig förändring. 

Trots att många fans välkomnar Ranieris återkomst och hans vilja att avbryta sin pension för att hjälpa klubben ur krisen (drygt 200 väntade på honom på Fiumicino-flygplatsen när han kom tillbaka från London och mötet med Friedkin) kvarstår missnöjet mot ägarna.

Friedkin-familjen tog över Roma med stora ambitioner. Till en början mottogs de positivt av fansen, särskilt när José Mourinho rekryterades och satsningen på att förstärka laget blev tydlig. Familjens största ögonblick kom när Roma vann Conference League 2022, en triumf som följdes året därpå med Europa League-finalen mot Sevilla, även om den slutade i förlust. Fansen har också uppskattat att ägarna inte har velat hålla hårt i pengarna – hittills har de investerat över en miljard euro i klubben.

Men som Ranieri själv påpekade: pengar är inte allt. Trots investeringar har Roma haft svårt att nå framgångar i Serie A, och klubbens position har inte motsvarat förväntningarna från vare sig fans eller ägare. Enstaka framgångar, som Conference League-segern, räcker inte för supportrar som vill se Roma utmana kontinuerligt på hög nivå, både i Italien och Europa.

Behandlingen av Daniele De Rossi, som fick sparken tidigt under säsongen, väckte stor upprördhet bland fansen. Dessutom har klubbens ledning varit försvagad, där viktiga poster som VD och marknadschef står tomma, vilket har lett till känslan att ägarna har försummat att bygga en stabil och effektiv ledningsstruktur.

Många supportrar känner också att ägarna saknar engagemang. Hösten har präglats av tystnad från Friedkin-familjen, vilket uppfattas som ett avståndstagande från klubbens och fansens behov. Bara det faktum att Ranieri behövde resa från Rom till London för att förhandla, medan ägarna inte själva tog sig till huvudstaden, har irriterat många. Det har också cirkulerat rykten om att Friedkin-familjen anlitade en extern firma för att hjälpa dem hitta en ny tränare – något som ytterligare har ifrågasatts av fansen, som menar att familjen saknar både fotbollskunnande och förståelse för Roma och klubbens kultur.

Det här är nu tredje gången Ranieri kallas in för att hjälpa Roma i en svår situation. Hur det kommer att gå denna gång återstår att se. Men om Friedkin verkligen lyssnar på Ranieri och hans vision för klubben kanske det finns en chans att vända på skutan och skapa den förändring som Roma så desperat behöver.