Inkonsekvent spel på planen, svaga resultat och en ledning som ifrågasätts allt mer har fått många Milansupportrar att tappa tålamodet. Det här året blev inte som varken Zlatan Ibrahimovic eller fansen hade hoppats.
Den 11 december 2023 kom beskedet som fick Milanfans världen över att jubla: Zlatan var tillbaka i Milan. Bara ett drygt halvår tidigare hade han, på ett San Siro inför 72 000 åskådare, meddelat att karriären som spelare var över. Den kvällen hyllades han oavbrutet. Fansen sjöng hans namn, applåderade och grät. Insikten att Zlatan – hjälten som återvänt när Milan var i en djup kris och som spelat en avgörande roll i att föra hem en scudetto efter elva långa år – nu skulle sluta slog hårt.
”Torna presto, Ibra!” – “kom tillbaka snart!” – vädjade fansen i kommentarsfälten på hans sociala medier under månaderna efter avskedet. Som om inte svenskens avsked var tillräckligt tungt tvingades Paolo Maldini, Milans ikonernas ikon, lämna sin roll i ledningen. Kort därefter såldes Sandro Tonali, den unge mittfältsgeneralen som skulle bli klubbens nästa “bandiera”. För många supportrar kändes det som om klubbens själ höll på att glida dem ur händerna.
Så när Milans ägare, Redbird, ett halvår senare i ett pressutskick meddelade att Zlatan var tillbaka, denna gång som senior rådgivare i klubbens ledning, var fansen i extas. Beskedet tände nytt hopp, ett ljus i mörkret. Milanistan Zlatan, han som var fly förbannad på Milans tidigare vd Adriano Galliani för övergången till PSG, var hemma igen. Vad exakt han skulle bidra med i sin nya, något diffusa roll var det få som kunde sätta fingret på. Men kanske kunde Zlatan, med sitt driv och sin passion för klubben, hjälpa Milan att återfinna sin identitet – både på och utanför planen.
Få har missat att det inte blev som Milanfansen hade hoppats. Deras vrede mot Gerry Cardinale, Redbirds grundare, och klubbens ledning har varit ett återkommande tema under den här hösten – inte minst i denna blogg. Zlatans kommentarsfält har förvandlats till rena slagfält, fyllda med arga fans som kräver hans avgång. Cardinale, vd Giorgio Furlani och tekniske chefen Geoffrey Moncada får också sin beskärda del av ilskan. “Bort med er”, lyder budskapet. “Ni har inget med Milan att göra.” På San Siro möts Zlatan av burop från samma supportrar som en gång dyrkade honom. Situationen har nått nya nivåer, som när han tvingades smyga in genom bakvägen till Milans 125-årsfest för att undvika de protesterande fansen utanför.
Journalistkollegorna i Milano pratar ofta om den där junikvällen förra året. Hur bisarrt det är att någon kan gå från att ha legendstatus till att nu vara så hårt kritiserad. Jag själv funderar på vad Zlatan hade kunnat göra annorlunda. Han befinner sig onekligen i en knepig situation: å ena sidan måste han följa Cardinale och Redbirds vision, å andra sidan förväntas han tillgodose fansens krav. Det är en svår balansgång, särskilt då det råder en väldigt uppenbar kulturkrock mellan amerikanska Redbird och Milans supportrar.
Nu har det också, via Zlatan själv, framkommit att han från början inte ens var önskad i ledningen. I en rapport om Milan, gjord av Harvard-professorn Anita Elberse, berättar han att Gerry Cardinale till en början motsatte sig att ta in en före detta spelare i ledningen. Det var vd:n Furlani som lyckades övertala Cardinale att ge Zlatan chansen. Det är klart att svensken har press på sig att leverera, inte bara från fansen utan också Cardinale i New York.
Zlatan hade kunnat undvika en del av kritiken. Hans ”boss”-snack i intervjuer störde många, liksom hans ovilja att spendera mer pengar på spelare under sommarmercaton. Han har också fått kritik för att inte vara på Milanello varje dag, men så vitt jag vet blev det aldrig någon större uppståndelse när Paolo Maldini missade några dagar på träningsanläggningen under sin tid som teknisk direktör. Det är bara rimligt att vissa dagar tillbringas utanför Milanello så att andra viktiga delar av jobbet kan skötas. Svensken har nu också fått tillgång till en plattform för data- och videoanalys så att han kan följa spelare mer ingående.
Zlatan sitter inte och rullar tummarna. Om han inte är på Milanello och följer träningar eller pratar med spelare och tränare Paulo Fonseca, är han på Casa Milan tillsammans med Moncada och Furlani. Där går de igenom dags- och veckoplaner, diskuterar strategi och fattar beslut. De har kontakt med andra klubbar, spelare och agenter.
På sistone har det börjat pratas om Zlatans utseende. Många har lagt märke till att han har förändrats sedan han tog sig an den nya rollen och att han ser betydligt tröttare ut nu, med mörka ringar under ögonen. Själv har han sagt att uppdraget gett honom gråa hår, vilket inte är särskilt förvånande. Att gå från att ha varit professionell fotbollsspelare i så många år till att plötsligt sitta i Milans ledning är inget litet kliv.
Om vissa anklagar Zlatan för att ha sålt sin själ ser jag snarare en före detta spelare som försöker göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar i rollen som anställd av den klubb han säger sig älska. Sedan kan man diskutera om han är rätt person på rätt plats. Misstag har gjorts och kommer att göras, men det är just genom dessa vi lär oss och utvecklas. Har fansens protester varit överdrivna? Möjligen. Men samtidigt har de satt press på både Cardinale och ledningen att tänka om och sträva efter att göra rätt. Milanfansen är envisa – de kommer inte ge sig förrän något drastiskt sker och det har både Zlatan och Cardinale fått känna av.
Framtiden får utvisa om Zlatan lyckas hitta en balans mellan fansens förväntningar och Redbirds vision, och i bästa fall återupprätta förtroendet och hjälpa Milan att hitta sin väg framåt igen. För just nu känns det som att man talar två helt olika språk. Jag tror att den bästa julklappen han, och alla andra på ledningsnivå, därför kan ge fansen just nu är förståelse och en tydlig plan för klubbens framtid – något som kan inge hopp.
Vem vet, kanske kommer något bra ur det här, trots allt.