Efter att ha granskat Genoas ekonomi och klubbens tidigare ägare, 777 Partners, har den grävande fotbollssajten Josimar nu riktat sitt fokus mot rivalen Sampdoria, dess ägarstruktur och tre investerare från Singapore. Det som framkommer målar upp en problematisk bild.
”Varför skulle denna trio investera tiotals miljoner euro i en Serie B-klubb som inte har någon chans att bli lönsam inom en snar framtid?” frågar sig journalisten Philippe Auclair, författare till artikeln i norska Josimar.
De tre affärsmännen från Singapore – Joseph Tey Wei Jin, Pang Sze Khai och Lee Kok Leong – samt deras investmentbolag Kickoff Ventures var tidigare okända i sammanhanget, fram till att artikeln publicerades förra veckan.
När de i höstas köpte 58 procent av aktierna i ägaren Matteo Manfredis fond Gestio Capital Structuring nämndes trion aldrig vid namn. Tidningen Il Secolo XIX rapporterade då att Kickoff Ventures skulle ha alla ekonomiska rättigheter, som exempelvis rätt till utdelning, men inte någon beslutsfattande makt. “Matteo Manfredi styr fortfarande över den administrativa ledningen”, skrev tidningen vid tidpunkten.
Det var i maj 2023 som Manfredi, tillsammans med dåvarande Leeds-ägaren Andrea Radrizzani, köpte upp Sampdoria genom fonden Gestio Capital Structuring och därmed räddade klubben från konkurs. Men enligt Josimars granskning verkar de verkliga ägarna vara de tre investerarna från Singapore, trots att Manfredi har presenterats som klubbens officiella ägare. Detta väcker givetvis frågor om vilken roll de egentliga ägarna faktiskt har.
Josimars granskning visar att trion har figurerat i Panamadokumenten, som avslöjade hur företag, politiker och förmögna individer världen över använt skatteparadis för att undvika skatt och dölja tillgångar. Singaporianerna är partners i en rad företag inom fastighetssektorn, läkemedelsindustrin och e-sport, och investeringen i Sampdoria ska till stor del ha finansierats av dessa bolag.
Granskningen pekar också på att de har djupa kopplingar till, och möjligen delägarskap i, det asiatiska spelbolaget Fun88. Josimar har via ett globalt varumärkesregister kunnat se att Fun88:s varumärke ägs av företaget Mustafar Limited. Och vilka är ägarna? Jo, inga andra än Joseph Tey Wei Jin, Pang Sze Khai och Lee Kok Leong. Man har också funnit att en brittisk revisor, Nathan Walker, är direktör både för Fun88 och ett av bolagen som kontrollerar Sampdoria.
Fun88 har länge varit etablerat inom bettingindustrin och sponsrat flera stora klubbar, bland annat Tottenham. Men i Italien saknar spelbolaget licens, vilket väcker många frågor. En av dem är om domstolen vid Genova hade godkänt ägarbytet om de hade haft tillgång till dessa uppgifter då. Svaret är givetvis nej. Svårt att förstå varför dessa män skulle vilja investera i Sampdoria, som riskerar nedflyttning till Serie C för första gången i klubbens historia.
Under flera dagar har jag pratat med italienska kollegor och vänner med insyn i fotbollen, men ingen av dem har haft ytterligare information. Inte heller har de största italienska tidningarna uppmärksammat Josimars granskning. Lokala medier och sajten Calcio e Finanza har visserligen rapporterat om det, men varken La Gazzetta dello Sport eller Corriere dello Sport har skrivit om det. Så vitt jag vet har inga frågor ställts till klubbrepresentanter.
Det säger en del om journalistiken i Italien – att det inte läggs tillräckligt med resurser på grävande och undersökande reportage, åtminstone inte inom tidnings- eller magasinvärlden. Visst har det gjorts granskningar, men de är ofta långt ifrån lika omfattande som i exempelvis Sverige, där många redaktioner har egna grävgrupper. Att inte fler granskar till exempel maffian är inte heller så märkligt med tanke på att de som gör det ofta utsätts för dödshot och måste leva under polisbeskydd.
En del av förklaringen till detta bristande fokus på undersökande journalistik kan ligga i italienarnas mediekonsumtion, där tv:n fram till sociala medier tog över var den dominerande nyhetskällan. Papperstidningen är långt ifrån död, men än i dag är linjär tv en viktig del av den italienska kulturen. Man kan nästan säga att tv:n är en extra familjemedlem. Många familjer har en apparat i flera rum – kök, vardagsrum och sovrum – och den står ofta på hela dagen. Inom tv-världen förekommer grävande reportage, och utbudet av aktualitetsprogram och talkshows är enormt. De sänds från tidig morgon till sent på kvällen.
Det är ändå anmärkningsvärt att ingen av de stora tidningarna ens nämnt Josimars granskning, inte ens i form av en kort notis. Vad som händer härnäst är svårt att säga, men om jag får gissa – förmodligen ingenting. Tystnaden verkar tala sitt eget språk.