Ja, vilken vecka som lider mot sitt slut. Kanske den mest händelserika jag har upplevt ur ett fotbollsmässigt perspektiv. Bortsett all fotboll som har spelats har i stort sett allt präglats av ESL-projektet, som satte kurs mot en helt ny fotbollsverklighet natten till måndag, men som tisdag kväll redan hade besegrats. Åtminstone den här gången.
Sättet som supportrarna – inte TikTok-generationen som Florentino Pérez hela tiden hänvisat till och argumenterat för ska vara vägvisare för fotbollens framtid, utan de genuina supportrarna – ställt upp för sina klubbar, sina grundvärderingar för den här sporten och vad som egentligen gör den så levande och fantastisk har varit spektakulär.
Det är det jag tar med mig. Supportrarnas kraft.
Oavsett om Florentino och Joan Laporta fortsätter stå längst fram i ESL-ledet och håller varandra i händerna så kan de inte besegra supportrarna. Kanske kan vi rent av titta tillbaka på den här perioden i framtiden och peka på någonting positivt. Att det framkallade en revolt som bar med sig bra saker.
På själva planen har jag mest imponerats av Sevillas sätt att bita sig fast i toppstriden – fortsätter Youssef En-Nesyri göra avgörande mål som senast mot Levante måste vi ta honom på största allvar – och Atléticos sätt att resa sig efter tuffa februari & mars.
Med nykomponerade anfallsparet Marcos Llorente/Ángel Correa har Diego Simeone hittat ett vägvinnande koncept. Jag är inte helt säker på att João Félix eller Thomas Lemar bara kan valsa in i den där startelvan framöver. I alla fall inte på bekostnad av det nya anfallsparet. De har fungerade väldigt bra tillsammans.
Och Llorente. Vilken saga i sig. Värvad sommaren 2019 som Rodrigo Hernández ersättare. Jag minns hur reaktionerna från Atlético-fansen var. “Ska vi ersätta landslagets framtida balansspelare med en gubbe som knappt fick lira i Real Madrid?”. Att han kom från Real Madrid och hade fostrats i lokalantagonisten strödde extra salt i såren.
Men det har blivit bra till slut. Inte i den där defensiva balansrollen. Den har Koke skolats in i. Där finns både Geoffrey Kondogbia (vilket sparkapital!) och Lucas Torreira som alternativ dessutom. I februari 2020 valde Simeone att för första gången använda Llorente i en offensiv position. Han utgick från kanten. På Anfield några veckor senare klev han in som släpande anfallare.
Kanske är Llorentes allra bästa position som offensiv mittfältare i det där 3-5-2-systemet som Atlético använt sig av majoriteten av matcherna den här säsongen. Det enda som är glasklart är att han ska brukas i en offensiv roll. Han är extraordinär på att ta sig in i straffområdet och söka sig till farliga lägen. Stark, snabb, lungor som få, bra i passningsspelet och en otrolig spelförståelse. Det är därför han står på 10+ både mål och assist den här säsongen.
Varför Luis Enrique använde honom som högerback senaste landslagssamlingen ter sig alltmer märkligt med tanke på hur få offensiva spanska spelare som levererat på samma nivå den här säsongen. Till EM förväntar jag mig att Marcos Llorente tar plats i en startelva men knappast som högerback.
Innan dess blir han Atlético viktigaste pjäs i kampen om ligatiteln.
Fyra raka förluster. Ingen seger sedan januari.
Nu tror jag bestämt att La Liga-tåget går och att Eibar blir kvar på perrongen. Kanske var det fel beslut att så tidigt gå ut och understryka att José Luis Mendilibar sitter säkert på tränarposten säsongen ut.
Många andra lag har fått effekt av sina tränarbyten. Till och med Alavés med Javi Calleja.
Det är lätt att måla upp en romantisk bild av att just Mendilibar skulle lösa kontraktet ännu en gång. Den förutom Simeone som varit längst på sin tränarpost i La Liga. Men Eibar hade behövt en nytändning. Någonting nytt, någonting annat.
Nu är laget tabelljumbo och jag ser inte hur det ska lösa sig ännu en gång för Eibar.