När Villarreals ägare Fernando Roig fick frågan om han såg slutet på framgångssagan efter att klubben ramlade ur La Liga våren 2012 svarade han: “tvärtom, vi har bara börjat den här resan”.
Om några veckor spelar Villarreal sin första europeiska cupfinal mot Manchester United. Villarreals väg dit är fascinerande.
Låt oss backa bandet till 1997. Det var då Fernando Roig, dåvarande president i Pamesa Valencia, den stora basketkluben i regionen, köpte in sig i Villarreal. Bara sex år tidigare hade klubben för första gången avancerat till Segunda División. Det var en liten klubb. Från en liten stad.
Ett år senare hade Roigs Villarreal avancerat till La Liga för första gången i klubbens historia. Åtta år senare spelade Villarreal Champions League-semifinal mot Arsenal.
Fernando Roig kommer från en välbärgad familj. Hans bror Juan är VD och majoritetsägare i Mercadona. Det spanska supermarket-företaget finns överallt i landet. Juans fru Hortensia Herrero äger 28 procent. Fernando själv äger 9 procent. Men han sålde av ett par av sina procent för några år sedan, när Villarreal åkte ur La Liga den där våren 2012, bara för att säkerställa klubbens ekonomi.
När Roig inledde sitt arbete i Villarreal var det knappt några som jobbade heltid i klubben. Det fanns ingen vettig träningsanläggning och arenan El Madrigal, som då tog in 3000 åskådare, höll på att ramla ihop. Roig gjorde Villarreal skuldfri. Han såg till att bygga två stora träningsanläggningar. El Madrigal blev ett skrytbygge med Villarreals mått mätt. Och framför allt investerades pengar i ungdomsakademin.
Trots att klubben har sitt säte i Vila-Real, där det bor drygt 50 000, har klubben nästan 20 000 säsongskortsinnehavare. Arenan tar in ungefär hälften av hur många som bor i staden. Och de senaste åren är det mer regel än undantag att Villarreal spelar ute i Europa än bara inhemskt. Med en budget som varierar mellan 70 och 110 miljoner euro per säsong.
I regionen var det tidigare Valencia CF som finkammade alla mindre lokala klubbar på talanger. Så fungerar det inte längre. Villarreals akademi har vuxit och blivit en av Spaniens mest välfungerande. I takt med att dalat i fotbollshierarkin så har Villarreal snarare befäst sin position som en stormakt. I dag är det inga tvivel. Villarreal har gått förbi Valencia. Det hela symboliseras bäst i att Dani Parejo & Francis Coquelin lämnade Valencia för just Villarreal förra sommaren.
Fernando Roigs resa mot toppen sedan inträdet i Villarreal 1997 har varit något utöver det vanliga. Men det har också varit en uppvisning i sunt ägarskap. Han har inte kastat pengar på dyra spelare. Hans prioritering har varit att bygga upp Villarreal på sikt. Skapa en stabil grund att stå på med en stark ungdomssektion och en tydlig identitet. Det finns en anledning att de allra flesta pekar på Villarreal som det bästa spanska exemplet på hur en klubb skall skötas.
Den historiska andraplatsen i La Liga 2007/08 var spektakulär. Annars är det semifinalförlusten i Champions League 2005/06 som sticker ut. Klubbens största och värsta stund på samma gång. Hade Juan Román Riquelme gjort mål på straffen i slutminuten hade förlängning väntat mot Arsenal.
Samma Arsenal som några år senare slog ut Villarreal i CL-kvartsfinalen. Desto tydligare siffror den gången.
När Villarreal nu avancerat till sin första stora final finns det något vackert i att just Arsenal passerades på vägen. Det var tvunget att bli så. Att Unai Emery dessutom stod på Villarreals tränarbänk adderar bara ytterligare ett lager.
Det var tredje gången gillt.
“El fútbol os lo debía”. Fotbollen var skyldig er det. Så löd MARCA:s rubrik på förstasidan i dag.
Nu ska laget från staden med 50 000 invånare spela final.