Stort misslyckande att Blåvitt saknat anfallare

Storklubbarna AIK och IFK Göteborg har sparkat sina tränare. AIK efter elva omgångar och Blåvitt efter arton.

Det är svårt att säga att en tränare har misslyckats när sportchefen efter att ha sparkat honom värvar in spelare efter spelare, där två är landslagsaktuella. Det blir lite som att man som ansvarig för truppen underkänner sig själv.

När den nye tränaren Bartosz Grzelak kom in och gjorde ännu sämre resultat än sparkade Norling så fanns inget annat att göra än att värva spelare för att försöka rädda laget och sig själv.

Men hade Norling gjort det sämre eller bättre om han hade haft Mikael Lustig och Sotirios Papagiannopoulos? Gissningsvis bättre, och gissningsvis kommer Grzelak också att göra det bättre nu.

Det landar väl lite i att när andra misslyckas så får tränaren ta smällen. Och då kommer vi in på IFK Göteborg.

I IFK Göteborg kämpade Poya Asbaghi med att försöka lyfta laget och klubben. Att han vann cupen var starkt, men ändå föll han.

Det är klart att det var bra att bara förlora fem av arton matcher, men samtidigt, att bara vinna två, då hamnar man i trubbel. Det är inget konstigt, speciellt inte i en stor klubb som Blåvitt.

Men det är ett stort misslyckande att laget inte har haft en renodlad anfallare. Då är det svårt att lyfta ett lag. Man la all tillit till Robin Söder och när han skadade sig så fanns inga andra anfallare att välja på.

* Alexander Farnerud värvades in som backup, men han är ingen anfallare.
* Sargon Abraham flyttades upp som anfallare, men mittfältaren har ännu inte imponerat som mittfältare.
* Pontus Wernbloom värvades in för att leverera som anfallare, en som mest varit defensiv mittfältare.
* Och chansningen Christian Kouakou, som har levererat i superettan och Division 1, men som är oprövad på den här nivån.

Elva oavgjorda matcher utan en riktig anfallare och med flera försvarsspelare som egentligen ska vara glada för att få vara i en klubb som IFK Göteborg, det är inte så dåligt. Och vem vet, med en anfallare så kanske det hade tippat över åt det positiva hållet?

Det är sportchefens ansvar att Poya Asbaghi inte har haft någon anfallare, men frågan är om det är sportchefens fel? För vem bestämmer egentligen över sporten i IFK Göteborg?

Vad det verkar har sportledningen blivit rundade och överkörda i sina arbetsuppgifter. Det gör det svårt att förstå varför man då har två sportchefer.

Skrev för en vecka sedan om att uppgifter inifrån gjorde gällande att riskkapitalbolaget IFK GBG Transferintressenter AB haft en väldigt tung roll, inte bara i sparkningen av Poya Asbaghi utan också av vilka spelare som har värvats.

Flera källor med insyn berättade att transferintressenterna sagt nej till många spelare som sportcheferna och tränaren har velat värva, och i stället själva bestämt vilka som ska värvas, vilket har gjort att Asbaghi och sportcheferna har känt sig bakbundna.

– De har haft för mycket att säga till om, sa en person med insyn.

Uppgifter gjorde gällande att det var en kamp om Poya Asbaghis vara eller icke vara. Tränaren var uppbackad av sportcheferna Kennet Andersson och Pontus Farnerud, samt till stor del av klubbdirektören Max Markusson. Men trion fick till slut ge sig då styrelse och IFK GBG Transferintressenter AB fick sin vilja igenom.

I torsdags uppgav Aftonbladet att det varit/är en stor spricka inom IFK Göteborgs ledning där den gruppering som förespråkade Roland Nilsson gick förbi klubbens sportråd och delar av styrelsen som tydligt förespråkat och tagit beslut om att rikta in intresset mot Jens Gustafsson.

IFK GBG Transferintressenter AB har en person som sitter med i Blåvitts styrelse och det är Fredrik Karlsson, som är ledamot. Han är också affärsutvecklingschef på byggjätten Serneke Sverige AB, som sedan 2019 är IFK Göteborgs huvudsponsor och den i särklass största investeraren med över hälften av de så kallade preferensaktierna.

Roland Nilsson tar nu över efter Poya Asbaghi. “Han är rätt person att kliva in just nu för att få resultat på kort sikt men också på lång sikt,” låter det från Blåvitt. Det återstår att se och det ska såklart bli spännande att följa. Det hade varit intressant att få veta varför “Rolle” är rätt person att kliva in nu för att få resultat på kort sikt men också på lång sikt, och vad som gör att han är bättre lämpad än Poya Asbaghi.

“Rolle” har inte varit klubblagstränare på åtta år, men innan det förde han säsongen 2005 upp Gais i allsvenskan och tog fem år senare, säsongen 2010, SM-guld med Malmö FF.

Det är tio år sedan guldet med MFF och de senaste åren har Nilsson varit förbundskapten för P16-landslaget och det senaste för U21-landslaget.

I september 2017 tog ”Rolle” över U21-landslaget som hade varit framgångsrikt under Håkan Ericson. Ericson förde laget till två raka EM-slutspel, 2015 och 2017, 2015 blev det guld.

Roland Nilsson missade dock att ta Sverige till EM 2019 efter att ha kommit tvåa i gruppen, sex poäng efter Belgien. Belgien som sedan slutade sist i sin grupp i slutspelet, efter Spanien, Italien och Polen. Lagen man kom före i kvalgruppen var Turkiet, Ungern, Cypern och Luxemburg.

I det pågående EM-kvalet till 2021 går det tungt och laget ligger fyra med bara Armenien och Luxemburg bakom sig. Man har tre poäng upp till Island, fyra till Italien och sju till Irland.

Från september 2017 spelade Roland Nilssons U21-landslag 20 matcher. Det blev tolv segrar, två oavgjorda och sex förluster. Målskillnad 40-22.

Håkan Ericsons 20 sista matcher som U21-förbundskapten, då är sex EM-matcher inräknade: Tio segrar, sju oavgjorda och tre förluster. Målskillnad: 39-21.

Här följer alla Roland Nilssons matcher som U21-förbundskapten och nedanför Håkan Ericsons 20 sista.

”Rolles” matcher som förbundskapten för U21-landslaget:

Segrar
Cypern hemma 4-1
Malta hemma 3-0
Turkiet borta 3-0
Cypern borta 1-0
Malta borta 4-0
Ungern hemma 1-0
Skottland hemma 2-1
Norge hemma 3-1
Finland borta 3-2
Island hemma 5-0
Luxemburg borta 3-0
Italien hemma 3-0

Oavgjorda
Belgien borta 1-1
Ungern borta 2-2

Förluster
Turkiet hemma 0-1
Belgien hemma 0-3
Ryssland hemma 0-2
Irland hemma 1-3
Irland borta 1-4
Island borta 0-1

Håkan Ericsons 20 sista matcher, då är sex EM-matcher inräknade. Tio segrar, sju oavgjorda och tre förluster. Målskillnad: 39-21.

Segrar
Tjeckien 4-0
Kroatien 4-2
Estland 3-0
Georgien 3-2
San Marino 2-0
Georgien 1-0
Estland 5-0
San Marino 3-0
Portugal EM-final 4-3
Danmark EM-semifinal 4-1

Oavgjorda
Polen i EM 2-2
England i EM 0-0
Spanien 1-1
Kroatien 1-1
Spanien 1-1
Polen 0-0
Portugal EM 1-1

Förluster
Slovakien i EM 0-3
Danmark hemma, i sista matchen innan EM 2017, 0-2
Serbien 0-2