Allsvenskans 18:e omgång är lagd till handlingarna. Toppen är oviss och botten är självklar. Två enkla påståenden som de flesta av oss fotbollsintresserade kan skriva under på. Men det jag känner när jag skriver detta är att Allsvenskan är underbar på så många vis. Mikael Stahres brinnande frustration och besvikelse i intervjun efter matchen mot Hammarby personifierar det fotboll och Allsvenskan handlar om och är det som gör den här serien fantastisk. Känslor!
Med rätta ska Stahre vara relativt nöjd med hur IFK Göteborg agerar i matchen och med rätta ska han vara oerhört besviken över resultatet. Men det ligger något mer och gnager hos honom. Blicken vandrar iväg och intervjun kan te sig lite märklig när han sällan tittar på den som ställer frågorna. Inuti honom kokar det! Jag kommer ihåg när KFF mötte AIK 2009 och AIK lyckades vinna på Fredrikskans. Nanne är så besviken att när Stahre inte kan nämna Rasmus vid namn på presskonferensen efteråt utan säger bara Kalmars nummer 18 provoceras Nanne och vrålar till slut på bred småländska “Haan haauur itt naamn”. I stunden kan det tyckas överdrivet men den stora smärta Nanne kände då känner Stahre på liknande sätt nu när domaren sätter visslan i munnen, blåser av och matchen är förlorad. När man förlorar måste man få vara en dålig förlorare en stund efteråt. Det hör till och bryr man sig inte har man inget på högsta nivån att göra. Fotboll är en berg-och-dal-bana av känslor och så länge man inte beter sig vidrigt mot någon annan (läs Tuchel och Conte) måste man få känna det breda spektrat av känslor som kommer med sporten.
IFK Göteborg vs Hammarby då. En underhållande match där man tydligt ser att det är två lag som har presterat bra på sistone och har självförtroende. Det är dock inte rättvist att Hammarby vinner. Även om de generellt sett är ett bättre fotbollslag än IFK Göteborg just nu så borde IFK fått med sig minst en poäng. IFK skapar hetare lägen och jag tycker att individuellt sett har framför allt Aiesh, Berg och Carneil egenskaper som gör att IFK kommer till fler avslut i bättre lägen än Hammarby gör under matchen (såg ni hur Carneil bara gled förbi några Hammarbyspelare på värsta Iniesta-viset?). IFK har haft några tunga säsonger, men med mixen av erfarenhet, individuell skicklighet och ungdomlig hunger tror jag att de kommer bosätta sig i toppen under säsongerna som kommer. Dock är de fortfarande lite för beroende av att Marcus Berg gör målen. Borde han inte ta alla straffar förresten? Han har inget att bevisa och om han skulle missa så skulle han inte alls påverkas på det sätt som en yngre spelare gör. Jag tänkte så i slutet av min karriär. Om det är någon som ska missa i viktiga lägen så är det jag. Ingen annan ska behöva stå där efteråt som Yakob förmodligen gjorde och känna att det var dens fel. Låt gamlingar skjuta straffar i viktiga lägen helt enkelt. Särskilt om denne gamling är en rutinerad anfallare som brukar göra mål. Tips till coachen;-)
Målet Hammarby gör en är en riktig godbit. Hörnvarianten känns inövad men jag är tveksam till om den egentligen är det. Hade Trawally stått där som avbytare om den var inövad? Om målet hade tillkommit på liknande sätt när startelvan var på plats tror jag att det hade varit inövat men nu är jag rätt säker på att det var stundens ingivelse som gjorde att några smarta fotbollshjärnor hittade det skottläget. Sen är ju avslutet grymt. Utan större kraft använder han bollens hastighet till sin fördel och placerar den perfekt.
Med matchavgörande insatser av Blazevic och Trawally tar Hammarby tre viktiga poäng i en svår match och känns som ett av enligt mig tre lag som kan vinna allsvenskan i år. De har en riktigt bra grund i spelet som gör att det sällan sker plattmatcher numera. Dessutom har de likt de andra två, Djurgården och Häcken, relativt enkelt att skapa chanser och göra mål. Kanske är lätt att säga att dessa tre lag gör upp om pokalen nu när de ligger 1:a, 2:a och 3:a, men det är något som just nu saknas hos Malmö FF och AIK för att de ska vinna det här racet. Malmö demolerade i och för sig Sundsvall helt enligt plan men det säger knappast något då Sundsvall just nu är Allsvenskans sämsta lag. Malmö ser inte lika rappa ut som de tre översta lagen gör och även om de har fantastiska toppar så har de visat att dalarna är lite lägre än de bör vara. Däremot är jag säker på att de kommer vara noggranna och ta in en ny tränare som kommer göra laget bättre. Frågan är bara när det sker? AIK har ett oerhört gediget lag som likt Malmö har mycket kvalitet men som även de saknar den där sista rappa matchvinnande förmågan. Båda de lagen är mer traktorer än formel 1-bilar just nu.
Häcken kanske inte alltid presterar på topp men är det något de har visat är det att de har spelare som kan avgöra matcher. Jeremejeff har ju varit lysande och det är nästan så man undrar när hans sämre period ska komma. Flytet kan väl inte hålla i sig hela säsongen? Jag gillar även Häckens värvningar i fönstret. Gustafsson och Sana har både erfarenhet och spetskvaliteter. Det kan räcka hela vägen till guld! Måste även få sagt att Rygaard är en oerhört bra fotbollsspelare som jag gillar skarpt.
Djurgården har seriens mest vägvinnande fotboll. De kan spela på olika sätt och har spelartyper som passar för deras olika spelsätt. Det märktes återigen i matchen mot Kalmar. Kalmar är som vanligt skulle jag vilja säga det lag som för matchen men har svårt att omsätta det i klara målchanser och fler poäng. DIF däremot behövde tre chanser för att göra tre mål. Skillnaden mellan mitten och toppen av tabellen. Sen är det även så som jag har sagt tidigare. DIF har flest spelare som skulle gå över lik för att vinna fotbollsmatcher. Magnus Eriksson är en oerhört trevlig kille utanför planen men på planen tar han till alla knep för att vinna. Tjabbar med motspelare, sparkar lite extra på någon, får med sig domarna och dessutom är han jävligt bra. Varje lag behöver spelare som är oerhört obekväma för motståndarna och som visar att om ni ska ta tre poäng här så får ni komma med allt vad ni har och lite till plus ännu mer. Därför tror jag även att lätt underskattade Faltsetas kan vara en utmärkt värvning av Helsingborg.
Till sist måste både Elfsborg och Norrköping nämnas. Jag har spelat i lag som har varit väldigt bra men som har hamnat i perioder där vi inte har lyckats vinna på något sätt. Bollen går i ribban, mål blir bortdömda, motståndarna gör mål på en snedspark. Man känner sig nästan maktlös då allt som händer verkar skratta en rakt i ansiktet. Det är så frustrerande och man börjar analysera först det ena och sen det andra och man letar fel och glömmer ibland bort att bara spela på den där känslan som gjorde att man en gång började spela, glädjen! Det har visat sig att man tänker ca 95% samma tankar som man gjorde igår. Förstå då hur svårt det är att bryta ett negativt mönster. Jag tror att glädjen är känslan som gör att man slutar överanalysera och istället går på instinkt. Bryt mönstret helt enkelt. Båda dessa lagen har så mycket kvalitet att det är så lite som krävs för att de ska hamna på “rätt” spår igen.
Men som sagt, fotboll är hela spektrat av känslor och är man involverad i en förening eller är ett hard core-fan till en klubb så känner man ibland som Stahre gjorde efter matchen mot Hammarby. Men redan nästa vecka finns möjligheten att man svävar på moln igen. Allsvenskan är underbar!
Omgångens “borde spela i ett bättre lag” – Taha Ali! Underbar spelare att titta på och en mardröm att försvara mot. Hoppas Alvaro Santos kan lära honom att skjuta ordentligt bara. Eller…..då blir han nog såld.
Omgångens “borde spela oftare från start” – Gustav Wikheim! Vilket driv och vilket självförtroende. Klacken borde ropa skjut varje gång han får bollen.
Omgångens spelare – Hade kunnat skriva både Wikheim och Antonsson men jag väljer Davor Blazevic! Nollan och räddad straff i en riktigt svår bortamatch. Applåder. Jag älskar när det går bra för målvakter då de ofta är i en utsatt position och då de snarare uppmärksammas för sina misstag än sina bra prestationer.
Vilka tror ni tar hem Allsvenskan och varför? Bör rutinerade spelare skjuta straffarna? Diskutera gärna på trevligt sätt.
/ Viktor