Bajs-gate

För mig är det inga som helst problem att munhuggas lite på planen. Det hör till när det brinner av vinnarinstinkt i kroppen. Ibland har man känt sig som en sån där tecknad figur vars huvud kokar och där rök tutar ut ur öronen. Man kan inte riktigt kontrollera allt som sker i kroppen just då. Men någon måtta och spärr måste finnas. Gränsen får inte passeras.

Jag anser att jag själv är en trevlig och på många sätt sympatisk person i mitt vardagliga liv. På fotbollsplanen har jag ibland varit någon helt annan. Jag har sagt dumma saker. Jag har gjort efterslängar. Jag har klagat och skrikit. Jag har sagt till spelare att de är sämst och att det är ett under att de platsar på den här nivån. Skrattat när de missat en passning. Jag har kallat folk för idioter och försökt göra dem små. Allt för att få dem ur balans så de presterar lite sämre. I de ögonblicken är man övertygad om att man måste göra så. Försvara sig själv. Hjälpa sina medspelare. Stå upp för sin klubb. Precis som Guidetti ansåg att han gjorde efter matchen i onsdags. Först efteråt inser man att man är en liten människa som inte kan bete sig anständigt. Man skäms och vill sjunka genom jorden. Ska alla barn där ute behöva höra (och kanske ta efter!!! FY!!) mig skrika omogna och ogenomtänkta glåpord. Så klart inte. Hoppas ingen hörde. Suck. Det jag är minst stolt över och ångrar mest är att jag efter en bortamatch mot Hammarby hoppade på domare Al-Hakim genom att berätta för media hur usel och feg han var. Domare är utsatta redan som det är. Det jag däremot är stolt över är att jag dagen efter ringde upp Mohammed och bad om ursäkt. Vi är alla människor och vi gör alla fel ibland.

Både Guidetti och Jeremejeff ångrar sig efter matchen och ber om ursäkt. Vilket givetvis visar på en förmåga till självrannsakan och insikt. Båda förstår att det inte var smart sagt. Det förlåter inget och skadan som redan är skedd går inte att reparera. Det går inte att knyckla ihop ett vitt fint A4 papper och sen förvänta sig att det ska gå och släta ut det igen. Det skrynkliga kommer alltid finnas kvar. Så många barn och ungdomar tar efter fotbollsspelares beteenden. De gör som vi gör. De säger det vi säger. Det vita fina pappret är inte heller längre slätt och fint hos dem.

Det värsta jag vet är dåliga vinnare. Vinnare som ser sin chans att trycka till en gång extra när motståndaren redan ligger ner och är svag. Jeremejeffs agerande är vidrigt. Att efter en vinst (när matchen alltså är slut!) behöva slå neråt visar på så dåligt sportsmanship att man blir provocerad till och med när man sitter i soffan. Tro mig, jag försvarar inte och står verkligen inte bakom Johns usla ordval (något så korkat har jag aldrig sagt) men jag anser att det Jeremejeff gör startar en våg som inte går att stoppa. Att Guidetti blir arg förstår jag. Att han vill säga något tillbaka förstår jag. Vi som spelar har alla varit i den situationen. Det är när orden kommer ur hans mun det blir fel.

AIK borde istället för att tycka att detta är löjligt uppförstorat passa på att visa att de visst bryr sig om vad sina anställda säger. Hade det skett på en annan samhällsarena misstänker jag att den personen som slängt sig med Guidettis citat hamnat i kylan nånstans. För vem hade kommit undan med att skrika att man ska döda/knulla en annan person i samma bransch? Språkbruk och respekt gentemot andra är något som vi i hela samhället behöver jobba med och förbättra. Man kan inte komma undan med sånt beteende bara för att man tävlar om att skjuta en boll i rätt mål. Det får inte fortsätta vara normaliserat på fotbollsplanen! AIK borde ta ansvar och åtminstone starkt fördöma beteendet. Eller de kanske vill att deras lag i 13-årsåldern tar efter? Detsamma gäller Häcken. De borde också agera utåt och säga att deras spelare förväntas uppträda med respekt gentemot sina motståndare.

Under min karriär har jag mött spelare och spelat tillsammans med spelare som sagt många värre saker än det som sas i Stockholm. Jag skulle vilja påstå att det sker i de olika europeiska ligorna jämt och ständigt. Där är det ingen som reagerar på orden. Tränare kan säga så till sina egna spelare! Jag är så jäkla glad att vi har kommit längre än så i Sverige och låt oss aldrig gå tillbaka till något annat. Livet som fotbollsspelare i andra länder är hierarkiskt och de som sitter högst upp älskar att slå neråt. Språkvalet i de arbetsmiljöerna vill ni inte ens höra. Jag förstår att många svenska spelare har svårt att acklimatisera sig till vissa andra fotbollsmiljöer. För det Guidetti sa står sig slätt i jämförelse. Hemskt.

Jag har spelat med spelare som utanför planen är helt underbara men som på planen beter sig helt annorlunda. Jonas Olsson är ett bra exempel. Johan Elmander är ett annat. Världens finaste människor som blir som förbytta. Dr Jekyll och Mr Hyde. Adrenalin och vinnarvilja verkar slå ut konsekvenstänkandet och det primitiva kommer fram. Ocharmigt på fler än ett sätt. Förstå mig rätt nu för det här kan gå lite stick i stäv med vad jag nyss skrev. Men jag tycker det är okej. Så länge man inte går över gränserna måste man få klaga och tackla och skrika. Fotbollen blir bättre och den passion som behövs för att bärga en vinst ska för alltid få finnas. Så länge man ändå bemöter andra människor med respekt. Så länge man EFTER matchen kan gratulera till vinsten och tacka motståndarna för matchen. Så länge man kan stå för det man sagt och gjort ( i det räknar jag inte in Guidettis ordval så klart). Men det finns alltid en gräns och den får man inte kliva över.

// Viktor