IFK Göteborg har fått en ny tränare. 4-4-2 igen! På något sätt känns det som att Blåvitt och 4-4-2 hör ihop. Jag vill hävda att 4-4-2 bara är en siffra och endast ett utgångsläge i ett försvarsspel och ett anfallsspel. Själva taktiken har sällan med formationen att göra. Man kan spela passningsorienterad fotboll med 3-4-3, 5-4-1, 4-4-2 eller en 4-3-3 uppställning, samtidigt som man kan spela kontringsspel med samma uppställning.
Snarare är det spelarnas kvaliteter som avgör hur man kan spela rent taktiskt, alltså inte formationsmässigt. Vilken typ av innermittfältare spelar vi med om vi ska spela längre, snabba bollar fram mot forwards? Vilken typ av ytter behöver vi för att spela ett snabbt kontringsspel? Vilka spelartyper behöver vi om vi vill spela ett intensivt presspel högt upp i banan?
Jens Askous verkar redan ha tappat Elias Hagen rent taktiskt när man läser intervjuer efter matchen mot Sirius! Han vill inte spela med längre bollar fram mot forwards. Även om jag tycker att Hagen är en löpande spelare med kvaliteter att vara både uppe i anfall och nere i försvar så kan jag hålla med honom. Hagen är själv duktig på att sätta snabba bollar längs marken upp till en offensiv mittfältare eller en forward. Frågan Askou kommer att ställa sig under uppehållet är så klart hur han ska utnyttja sina spelares egenskaper på bästa sätt. Jag är inte säker på att vi kommer att se ett Blåvitt efter uppehållet som såg ut som mot Sirius i helgen.
I en enskild match kan en ny röst göra skillnad när det kommer till inspiration och motivation, men riktig förändring tar ofta tid. IFK Göteborgs nya tränare kan absolut inte bedömas på insatsen i Uppsala senast utan han måste ges tid att förmedla sin kunskap och sin tro till sina spelare. Det har han absolut inte hunnit ännu. Däremot tycker jag att man kunde ha önskat att få se ett IFK Göteborg som visade upp löpvilja, engagemang och ett jävlar anamma när man tappar boll. Ett Göteborg som gör livet till helvete för motståndaren. Det såg jag inte.
Annars tycker jag att man ibland är för snabb att byta ut tränare. Det finns säkert fler exempel på att prestationer kan förändras även med samma tränare, men jag ger er här två från de senaste säsongerna. Degerfors förra året till exempel. Någon ny spelare in och ett fortsatt förtroende från ledningen gjorde att de sittande tränarna kunde vända skutan och inte förlora på de sista 10 matcherna. Elfsborg hade det oerhört tungt under en period under Thelins ledning. De lyckades inte alls få spelet att stämma och åkte på poängtapp efter poängtapp. Tio omgångar senare hittade de rätt och vann match efter match. Och just nu är de oerhört svårspelade. Allt med samma tränare!
Sen är det alltid det här med förtroende från spelartruppen och vilket ansvar de lägger på sig själva. Det är alltid lätt som spelare att säga utåt att vi måste steppa upp och hjälpas åt, men jag vet hur snacket kan gå innanför stängda dörrar. Där tisslas det och tasslas om hur tränaren borde göra, vem som egentligen borde spela och så vidare. Väljer spelarna att gå den vägen och skylla på taktik eller ledarskap så är det kört för tränaren ganska snabbt. Laget också för den delen. Väljer dock spelarna att ta ansvar för prestationerna och försöka lösa situationen tillsammans med tränaren kan det gå väl. Ger tränaren sen spelarna förtroende (utan att förändra maktbalansen för mycket) får denne också ofta förtroende tillbaka.
Är det något som är vedertaget så är det ju att snackar man skit bakom någons rygg leder det sällan till något bra. Istället för att sitta och klaga till varandra i omklädningsrummet borde spelare vilja ta initiativ till att tillsammans med tränaren göra så att laget vinner. Alla vill ju samma sak! Även om det kan finnas olika sätt att nå målet och olika åsikter om saker och ting så vill ju alla samma sak, så varför då jobba i olika riktningar. Diskutera och dividera. Vrid och vänd tillsammans. De sämsta en ledare kan göra är att prompt hävda att han/hon har alla svaren. Jobba istället tillsammans med vissa tongivande spelare och ge dem inflytande.
Andreas Brännström har kontrakt till och med december 2025. Vilket otroligt misslyckande det skulle vara att sparka honom efter sex månader. Den sportsliga ledningen får då ta på sig skämskostymen. Alla vet att en tränares jobb är utsatt och att det kan bli både bu och bä när nya relationer ska skapas och ett nytt spelsätt ska integreras. Fotboll är komplext och därför känns är det svårt att säga vems fel det är att AIK har sju poäng efter tolv omgångar. Alla har en stor del i motgången så klart men huvudansvaret ligger ändå på Brännström. Dock är jag rätt säker på att med några nyförvärv och tre veckors matchuppehåll kan de vända det här. Huvuden behöver inte rulla utan ett omtag kan vara good enough. Tvivlar dock på att AIK tänker likadant i den här stressande och ångestfyllda situationen.
Men nu är det alltså uppehåll. Vad har förvånat mig hittills? Vad har blivit som förväntat? Vilka spelare har varit grymma och håller ni med om mitt “vårens lag”?
Den största förvåningen är så klart AIK. Med den truppen och efter svenska cupen trodde i alla fall jag att de skulle prestera bättre. Det som förvånat mest är att spelarna i en handfull matcher sett vilsna och räddhågsna ut. Inget jävlar anamma! Även om just den biten förbättrats så har de ett högt berg att bestiga för att vara på säker mark. Den andra förvåningen är BP! Jag skrev innan Allsvenskan att de inte alls var så dåliga som folk trodde. Men inte ens jag trodde de skulle vara så här bra. Riktigt kul överraskning. För visst känner man alltid lite extra med en underdog? Även HBK har smugit med och tagit massvis med poäng! Otroligt imponerande av Haglund och Halmstad. För så bra är de faktiskt inte riktigt.
Att Häcken, Elfsborg och Malmö i topp är knappast förvånande. Jag flaggade för Elfsborg redan innan säsongen och är inte överraskad över att de ligger i topp. Däremot trodde jag nog inte att de skulle vara så här bra och ha så här många poäng. Likaså Malmö. Poängskörden är otrolig och förvandlingen som Rydström gjort med MFF är imponerande. IFK Göteborgs kräftgång var knappast oväntad och många andra lag ligger i tabellen ungefär där man tänker att de ska vara. Typ Mjällby, Sirius, Värnamo och Kalmar.
Vilka spelare har varit grymma och tar plats i mitt “Vårens lag” då? Jag tar ut en trupp likt landslaget med 22 spelare. Det ser ut enligt följande med en startelva och elva avbytare. Samt två tränare.
MV: Ricardo Friedrich (Kalmar FF)
Backlinje: Johan Larsson (Elfsborg) Even Hovland (Häcken) Gustav Lagerbielke (Elfsborg) Gabriel Busanello (Malmö)
Mittfält: Samuel Leach Holm (BP) Mikkel Rygaard (Häcken) Sebastian Nanasi (Malmö)
Anfallare: Jacob Ondrejka (Elfsborg), Benie Traore (Häcken) Lars Olden Larsen (Häcken)
Avbytare: Filip Sidklev (BP) Nicklas Hult (Elfsborg) Derek Cornelius (Malmö) Rasmus Sjöstedt (Kalmar) Andre Römer (Elfsborg) Samuel Gustafsson (Häcken) Hugo Larsson (Malmö) Arnor Sigurdsson (Norrköping) Stefano Vecchia (Malmö) Isaac Kiese Thelin (Malmö) Mileta Rajovic (Kalmar)
Tränare: Henrik Rydström (Malmö) och Jimmy Thelin (Elfsborg)
Redan nu ser man ju fram emot hösten och vad den har att erbjuda. Vad händer i sommarens fönster? Kommer AIK eller Blåvitt åka ur? Jag tror inte det. Varberg är för svaga och Degerfors kommer halka under strecket. Men det luktar ändå kval för antingen Gnaget eller IFK Göteborg. Malmö vinner SM-guld och får fira utan Zlatan-staty men med en Rydström i alldeles för tight guldkavaj.
Faan vad Allsvenskan är bra!
// Viktor