Just när man trodde att resultaten återigen började följa ett mönster där vissa lag verkade vara mer vinstbenägna än andra så kastas allt om. Elfsborg, Malmö och Djurgården åkte på däng. Blåvitt vann men tog egentligen bara in poäng på AIK! Sirius och Degerfors tog treor och är snart ifatt “mittengänget” med Halmstad, BP, Värnamo och Kalmar. Mest oroande är det att se HBK och KFF just nu. De har svårt att hitta trepoängare.
Mjällby gjorde en heroisk insats mot ett starkt Malmö. Om MFF hade vunnit hade jag (och många andra) skrivit att de ser riktigt vassa ut. De har fart, individuell skicklighet och är oerhört jobbiga att möta. Finns det något lag som skulle kunna slå Malmö när de spelar så bra? Men nu förlorade de helt orättvist mot ett ramstarkt och ursinnigt kämpande Mjällby och man börjar genast leta skavanker och problem istället. Trots att prestationen förtjänade mer. På något sätt är man inte bättre än sitt senaste resultat. Eller har jag fel?
Lite mer om Mjällby istället. Hjärtat de visar sin hemmapublik förtjänar att nämnas och hyllas. Igår såg det inte alltid bra ut spelmässigt när Malmö sköljde över dem i våg efter våg. Men det tummades inte en millimeter på den arbetsinsats spelare och ledare visste skulle behövas!
Taha Ali var alert och irrationell som vanligt men dubblades allt som oftast av de gulsvarta. Förste man att gå i press på Ali hade väldigt snabbt en back up som kunde hjälpa och avlasta. När Herman Johansson blev varnad bytte tränarteamet kant på honom och satte dit lika intensive Ståhl (bra coachat!). Mjällby gjorde grunderna i det som kallas fotboll på ett utomordentligt sätt. Fotboll kommer alltid vara en lagsport som går ut på att löpa. Kan man som spelare behärska de två delarna och samtidigt ha lite spelförståelse så kan man ta sig ganska långt.
Förra veckan hyllade jag Löfqvists och Fengers samarbete men denna gången var det den väloljade lagmaskinen som gav Mjällby tre friska pinnar in på kontot. Även om de vann oförtjänt denna gången så är de ett lag som sällan gör några plattmatcher med luggen för ögonen utan snarare ett svårslaget gäng som dessutom kan lira boll.
Nästan lika snedvridet var det att Degerfors vann mot Värnamo. Att släppa in ett sådant mål i matchens absoluta slutskede måste kännas oerhört surt. Det ska så klart inte få hända att en målvaktsboll ska få studsa in i Värnamos straffområde där Campos helt omarkerad kan slå in den i mål. Alldeles för dåligt av Värnamos backlinje. För det första ska Victor Ericsson inte missa! Sen måste det alltid vara så att de backlinjepspelare som ska täcka bakom måste ju vara beredda på att Victor E kommer att missa. De ska inte bli överraskade så som de blev när Campos slank emellan.
Annars är Värnamo fortsatt bra och de spelar ett ganska vägvinnande men ändå trubbigt spel. Igår borde de ha tagit fler avslut och skickat in fler bollar i straffområdet. Det är ju då det händer något. Man kan inte passa in bollen i motståndarnas mål. Skjut!
Widell Zetterström måste ändå känna sig ambivalent efter Djurgårdens förlustmatch mot Blåvitt. Själv står han för en storstilad insats och är så när på att bli poängräddare åt sitt lag. Trots den fina insatsen från keepern så stannade alla poäng i Göteborg denna gång.
Jag tycker att Djurgården är alldeles för mycket upp och ner mot vad man är van vid att se dem. De brukar ha en lägstanivå som är hög och där grundjobbet alltid görs på ett mer än godkänt sätt. Bergstrand och Lagerlöf har bevisat att de är tränare som kan få laget att ge det lilla extra och som är trygga i att det hårda jobbet är en del av framgång. Men jag tycker att i alltför många bortamatcher är de segstartade och det ser nästan ut som laget är disträ (om ett lag nu kan vara det?). Degerfors borta, Värnamo borta och nu Blåvitt borta är bara några exempel.
Den känslan har man själv upplevt vid något tillfälle under karriären. Jag minns att mitt andra år i Heerenveen, säsongen 09/10, så infann den känslan sig under en period. Precis Djurgården nu så hade vi delar eller ibland hela matcher som på något oförklarligt sätt bara blev dåliga. Nästan som att vi glömde hur man ska göra när man kommer ut på en fotbollsplan. Ena stunden kunde vi briljera för att i nästa var så dåliga så man undrade om det var samma spelare som yrade runt på den gröna mattan.
Frustrationen som skapas när man inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som felar är ändå det som är jobbigast. Publiken är missnöjd och vi står där och fattar ingenting. Vad händer? Vad kan vi göra åt det? En kollektiv kollaps är väl sund att få ibland men flera stycken under en relativt kort period borde inte få eller kunna hända. Men det är nog så enkelt att fotboll är väldigt komplext och att det inte bara finns ett svar på varför vissa saker händer. Då kanske man bara måste “göra en Mjällby” och se till att grundjobbet görs så jäkla bra tills resten också sitter på plats.
Som jag nämnde inledningsvis så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om lagens prestationer just nu. Jag vet inte alls åt vilket håll formen pekar för ett antal olika lag. Vilka kommer att ta en svängom på transfermarknadens dansgolv innan fönstret stänger? Den enda slutsatsen jag drar just nu är att den som lever får se.
Dock finns det några lag som jag tror sitter ganska nöjda med sitt material. Sirius har ett lag som kan överraska många lag där Matthews och Persson står för spets. BP sitter ner i båten och är nöjda med det som finns att tillgå. Hammarby har gjort en U-sväng och känns väldigt stabila just nu. Där kommer det inte värvas om det inte är väldigt långsiktigt tror jag. Sen har vi ett väldigt väl presterande IFK Norrköping som har hittat rätt med både spelare och taktik.
De lag som redan har värvat mycket, som AIK, Djurgården och Blåvitt, kommer säkert inte heller att ta in så mycket mer. Nu har de det de har och får jobba med det. Däremot tror jag att det kan hända något i både Kalmar, Halmstad och Elfsborg. Där finns lite lösa trådar som just nu behöver knytas ihop på något sätt. Tappet av Römer kan vara ännu jobbigare än vad jag initialt trodde.
Förresten, förra veckan skrev jag att IFK Göteborg var motgångskänsligt. I matchen mot Djurgården syntes ingen dipp och inget depp efter 0-1 målet. Spelarna var snabbt uppe på hästen igen och fortsatte att pumpa på med det som gjorde dem bra under första halvlek. Och denna gång gav det utdelning. Inte heller förvånande att Marcus Berg är inblandad i båda målen. Han har mest kvalitet i det laget och även om åldern börjar ta ut sin rätt så ska han spela alla minuter han kan i det där blåvita laget.
Till sist måste jag även nämna Cifuentes duktiga reformering av ett Bajen som tvivlade och tvekade. Det känns nu som ett minne blott och trots att mycket av den fotbollsmässiga kvaliteten har försvunnit från laget så har tränarteamet hittat ett annat sätt att vinna matcher på. Hårt jobb och lite enklare spel har gjort Hammarby till vinnare igen. Den största gåvan en tränare kan ha är att förstå hur man kan spela med de spelare man har att tillgå. Bravo Cifuentes!
Omgångens “svävare” – Hammershöy Mistratis långväga målspark gillar man ju. Att ha både sinnesnärvaron och kvaliteten att genomföra det är riktigt bra gjort. Snyggt!
Omgångens hedersomnämnande – Jacob Widell Zetterström gjorde parad efter parad (vart var försvararna?). Nere, uppe eller mittemellan. Jacob var där! Men ändå blev han tunnlad och fick stå på förlorarsidan.
Omgångens spelare – Noah Eile var precis som på Eleda för några veckor sedan en gigant när MAIF mötte MFF. Denna gången räddade han på mållinjen och stod allt som oftast i vägen medan de ljusblå stångade sig blodiga.
Det måste dock kännas väldigt konstigt att på ett sätt “sänka” laget man egentligen tillhör, eller? Borde det inte införas en regel som säger att man inte får spela mot det laget man är utlånad från. Jag har aldrig upplevt känslan men det måste ju kännas märkligt.
// Viktor