Årets…del 2

Istället för att diskutera kval(o)dramatik tar vi oss åter genom minnenas allé till säsongen som gått. Förra veckan lovade jag årets mittfältare, fans, ungdom, mål, anfallare, och tränare. Vi börjar på mitten.

Årets Mittfältare

Det är inte enkelt att utse en mittfältare som tydligt hjälpt sitt lag till bra prestationer. Här måste man ibland se förbi poäng och även kolla på spelare som ger laget stabilitet eller något extra. Här kommer flera stycken bra spelare bli förpassade till bänken som vissa av er kanske hade velat ha med, bland annat Samuel Gustafsson, Leach Holm, Simon Skrabb, Baidoo, Peña, Traustason och Oscar Johansson. Men de tre som är nominerade är…

Andre Römer – Med den största pondusen en mittfältare i allsvenskan kan ha så gjorde Römer precis allt rätt innan vägen ledde honom till Danmark. Elfsborgs kugge lämnade ett tomrum efter sig som inte gick att fylla. Om han hade varit kvar hade guldet hamnat i Borås.

Sebastian Nanasi – Inledde ibland matcher på en kant och ibland i mitten. Han får fotboll att se enkelt ut och har både tanken och tekniken för att få speltid i ett lag ute i Europa. Kanonsäsong både poängmässigt och spelmässigt.

Nahir Besara – Med nio mål och tolv assist var han den direkta anledningen till att Hammarby kunde vinna matcher. Han är expert på att hitta attraktiva offensiva ytor och det är oerhört starkt att kunna leverera individuellt även om laget hackat till och från.

Årets Fans

Allt är subjektivt och även om man bara vill se allt det positiva i vår läktarkultur så går det inte att bortse från att det alltid kommer att finnas rötägg bland män i grupp (ja, män i grupp). Där har ansvariga ett gäng beslut att ta för att komma med bukt med problemen som finns. Men bortsett från allt tråkigt finns det så klart ljusglimtar.

De nominerade fansen hejar på…

IFK Göteborg – trots en usel säsong har laget fått stöd både vid träningsanläggningen och vid matcher. När det har behövts som mest har de hejat på sina blåvita. När spelet inte funkar måste annat försöka höja prestationerna.

Malmö FF – publikrekord och ett härligt tryck i Malmö. Fansen har skapat en underbar stämning och hjälpt laget fram till det där SM-guldet. Svårtoppat när nästa år ska dra igång.

AIK – Vinst i publikligan och trots massor av motgångar på planen så har stödet inte lagt sig utan snarare ökat. Imponerande att kunna samlas när det verkligen hettar till. Toppnivå helt enkelt!

Årets ungdom

Ungdomar brukar vara ojämna i sina prestationer. Så har det varit även i år. Höga toppar blandas med lite djupare dalar. Erfarenheten som man får med sig borgar för stabilitet i prestationer och den kommer snabbt för vissa och mer långsamt för andra. Men dessa tre spelare som är 20 år eller yngre har stuckit ut lite extra.

De nominerade är:

Lucas Bergwall – Kvick, rapp och tar initiativ. Internationell spelstil och efter ett år till i Djurgården skulle jag misstänka att han är redo för större uppdrag.

Jusef Erabi – Inledde säsongen med att vara reaktiv. Med det menar jag att han agerade efter att bollen var på väg. Men efter några omgångar blev han proaktiv och agerade händelserna i förväg och vilken utveckling vi fick se. Stark i duellspelet och tekniskt skicklig. En målgörare som mår bra av att spela allsvenskt även nästa år.

Momodou Sonko – Snabbheten och det oerhört rappa skottet sticker ut. Han har internationella kvaliteter men saknar fortfarande bitar för att överleva bland spelare som är lika bra som honom internationellt. Hur som helst har han fyllt Lars Larsens skor på ett ypperligt sätt.

Årets Anfallare

Ska man ta med dem som inte spelade i allsvenskan särskilt länge i år. Olden Larsen, Traore, Sadiq och Ondrejka exempelvis. Ja det tycker jag att man ska. Tar man den som gjort flest mål/poäng eller den som spelat bra? Spelare som Taha Ali, Ondrejka, Sadiq, Olden Larsen, Okkels och Isaac Kiese Thelin kommer inte finnas med. Istället hittar vi spelare som både spelat grymt och gjort poäng. Här kommer mina nomineringar:

Benie Traore – Gjorde Häckens sylvassa anfalla spetsigt på riktigt. En kanonvår ledde till Premier League och han förtjänar en plats bland de tre bästa anfallarna 2023.

Tashreeq Matthews – Underbar spelare som skrapade ihop massor av poäng i ett relativt svagt Sirius. Snabb, teknisk och poängstark. Grym säsong av Matthews.

Wesam Abou Ali – Två spelare från Sirius bland topp tre! Ja, varför inte? Abou Ali kom in med energi och kvalitet och visade att han kan göra mål på olika sätt och även bidra i spelet ute på planen. En kanonvärvning helt enkelt!

Årets tränare

Helt klart den enklaste kategorin att nominera till. Bland flera duktiga så sticker tre ut lite extra. Två har på liknande sätt byggt sina framgångar på planen och den tredje på ett annat sätt.

De nominerade är…

Henrik Rydström – Med sin övertygelse tog han MFF till guld. Från en stormig sjundeplats och ett havererat spel löste han upp trådarna och implementerade sitt spel som var vägvinnande.

Kim Hellberg – På liknande sätt som Rydström har han lett Värnamo till en historisk femteplats. Bragd och nomineringar och andra utmärkelser bör komma hans väg. Oerhört imponerande.

Jimmy Thelin – Har under flera år fått chansen att visa vad han går för som tränare. I år föll nästan alla bitar på plats. Med ett snabbt spel i djupled och en solid defensiv briljerade hans Elfsborg långa stunder.

Och vinnarna är:

Årets Mittfältare: Sebastian Nanasi var en suverän på så många sätt och bidrog såväl defensivt som offensivt. Urstark med bollen och hittar alltid ytor när det ser som trängst ut. En stjärna som Malmö ska värdera högt!

Årets Fans: Vinner laget publikligan trots att man är i botten av tabellen finns det knappast något att fundera på. AIK:s fans var störst och bäst när vi summerar 2023.

Årets Ungdom: Bergvall har mer i sin verktygslåda än man kan ana. Han är bara 17 år men det ser ut som att han spelat i allsvenskan länge. Imponerande stark debutsäsong som har gjort många DIF:are glada.

Årets Anfallare: Benie Traore gjorde precis allt rätt innan han försvann till fjärran land. Teknisk, målfarlig och alert i djupled. Han hade vunnit skytteligan om han varit kvar och målet när han tillsammans med Rygaard trixar sig fram är årets mål så det sjunger om det.

Årets Tränare: Han ger mig inget alternativ. Hade någon innan säsongen sagt att Värnamo slutar femma, spelar en defensivt stark fotboll med possessiontänk och kreativitet hade jag sagt “yeah right!”. Men Kim Hellberg har gjort något extraordinärt med laget och tappet av honom kommer med stor sannolikhet att märkas.

Nästa vecka blir det årets lag fast i en annorlunda tappning. Jag tänker ta ut två lag som på NHL-vis skulle kunna spela en All Star-match mot varandra. Hade det inte varit en kul idé på riktigt? Går det att ordna? Någon ansvarig kanske läser det här…

Ha en fin vecka

// Viktor

Lite kul är det att klassiska lag som Västerås och GAIS tar steget upp inför 2024. Jag hoppas även Viktor Stjerns klassiska lag Örgryte håller sig kvar i superettan för det är något fint med klubbar med traditioner. De ska liksom bara vara i svensk fotbolls toppskikt. Precis som att Gustav Svensson i Svensson Svensson tycker att dopp i grytan ska stå på julbordet. Men innan vi blickar framåt igen ska vi ta en kik i backspegeln. Jag tänkte under två inlägg utse årets…i olika kategorier. Håll till godo och vädra gärna era tankar i kommentarerna.

Först ut…

Årets Målvakt

Målvakter har en ibland väldigt otacksam roll. Deras misstag syns tydligt och ibland får man knappt visa vad man går för eftersom ens lag spelar bra försvarsspel. I min värld ska man rädda det som man har att göra och då blir räddningsprocenten en faktor att kolla på.

Nominerade är:

Ricardo Friedrich – Återigen stod brassen för en stark säsong med hög räddningsprocent och många avgörande räddningar. Även om han vid två tillfällen ställde till det ordentligt och blev utvisad visade han på nytt att han är en toppmålvakt.

Hakon Valdimarsson – Islänningen har dominerat i eget straffområde och trots ung ålder har han visat en stabilitet som kan ge eko även ute i Europa. Valdimarsson var en starkt bidragande orsak till Elfsborgs fina säsong och går en ljus framtid till mötes.

Johan Dahlin – Som 37-åring gjorde han det som en målvakt ska. Rädda bollar och styra sitt lag ifrån den sista utposten. Visst hade han ibland inte så mycket att stå i i vissa matcher men visade sin kvalitet när det behövdes. Det är underbart att ha en målvakt som sällan gör en dålig match.

Årets Besvikelse

Här finns det både lag och individer. Nomineringen betyder inte nödvändigtvis att man varit dålig men att förväntningarna var betydligt högre än vad som presterades.

Nominerade är:

AIK – Efter en riktigt svag säsong där få saker stämde kvalificerar AIK in bland de nominerade. Brännan lyckades inte få fart på gruppen alls och våren var riktigt bedrövlig. En utbränd VD och byte av sportchef såväl som tränare och spelare visar på kaoset som hållit AIK-fans vakna om nätterna under hela säsongen. Man hade väntat sig mer helt enkelt.

Elias Hagen – Han kom till Göteborg som en hypad värvning som skulle kunna dominera mittfältet. Istället tjurade han lite och såldes sedan ganska snabbt. Potentialen fanns men det blev inte mer än en ganska stor besvikelse.

Ola Kamara – Var är han? Vart har han varit? Hoho…..

Årets Hjärnsläpp

Denna kategorin innefattar märkliga händelser där tankar kan ha vandrat iväg lite åt fel håll. Hur som helst så slutade det inte så bra för någon av dem.

Nominerade är:

Hakon Valdimarsson – Den där eftermiddagen i Värnamo var inte Hakons stoltaste stund. Helt obegripligt rusar han ut till planens långsida och tacklar Ademi längs med fotknölarna. Mörkrött kort blev det och…hjärnsläpp var ordet.

Glen Riddersholm – Uttalandet innan säsongen om att spelarna inte dög och att de behövdes nyförvärv för att öka kvaliteten och föra klubben framåt var ett hjärnsläpp deluxe. Om man som tränare tror att man då får spelarna motiverade och på sin sida så har man inte riktigt fattat grejen. Hjärnsläpp var ordet.

Oliver Dovin – Till hans försvar var straffpunkten väldigt lik en boll. Det såg otroligt roligt ut när Traore enkelt kunde rulla in bollen i tom bur samtidigt som Dovin försökte passa iväg straffpunkten. Ibland spelar hjärnan oss ett spratt och jag tror vi alla led med Dovin just där och då. Men…hjärnsläpp var ordet.

Årets Back

Ibland tänker man att det är backar som gör mycket poäng som förtjänar pris som årets back. Men visst fasen måste man kunna försvara också. Därför faller en duktig offensiv spelare som Busanello bort för mig. Han ligger ofta i fel defensiva position och sover.

Nominerade är:

Johan Larsson – Elfsborg släppte in färst mål i allsvenskan 2023. Enlig mig var det också deras försvarsspelare som utmärkte sig mest. Johan Larsson kanske inte är den snabbaste längre men hamnar trots det sällan i problem defensivt. Lägg till hans fina fot i offensiven så har du en välförtjänt nominerad i årets back.

Gustaf Lagerbielke – Efter en suverän vår blev han såld. Innan dess hade han styrt och ställt och offrat sig för att freda målet. En kanonsäsong i Degerfors 2022 följdes upp av en ännu bättre säsong 2023.

Sebastian Holmén – Lite i skymundan har han presterat på en väldigt hög nivå under hela säsongen och varit en starkt bidragande kraft till Elfsborgs silver. Kvick, snabbtänkt och erfaren med en hög högstanivå.

Årets Värvning

Här hittar man alltid potenta spelare med massa kvalitet. Men vem har betytt mest för sitt lag egentligen? Man kan lätt bli blind på det som syns mest. Därför har jag försökt väva in en helhet när de nomineras. I hård konkurrens med bland annat Pittas, Dahl, Mucolli, Busanello, Taha Ali och Modesto ser jag de här tre ha mest inflytande på helheten.

Nominerade är:

Henrik Castegren – Han kom till ett Sirius i kris och var den stabile pjäsen som skapade tillstymmelse till stabilitet i Sirius försvar. Utan Castegren är det möjligt att Sirius hade varit kvar i bottenträsket. Lugn, erfaren och med en härlig vinnarskalle gjorde han Sirius till ett vinnande lag.

Wessam Abou Ali – Samma sak gäller Abou Ali som nyss nämndes om Castegren. Med sitt intåg i Uppsala-laget skapade han en livsfarlig spets i den kvalitetstrio som samlade poäng åt Sirius på hösten. Bra som target och bra i djupled. En allroundforward som säkert är på många större lags radar numera.

Derek Cornelius – Ett av många nyförvärv i Malmö men ändå den som bidragit till lagets stabilitet mest. Med en naturlig pondus och ett aggressivt försvarsspel hjälpte han MFF till guld och att göra sina medspelare bättre. Ett kanonförvärv som dessutom kan bli ännu bättre med lite bättre koll runt sig.

Årets Dribbler

Fotboll ska ju vara underhållning. Även om jag som gammal spelare kan uppskatta de spelare som är murbruket som håller ihop tegelstenarna är det ändå de där trixarna som glädjer oss mest. Det är en svårbemästrad konst men vissa får det att se enkelt ut.

Nominerade är:

Albion Ademi – Från att mest ha dribblat på stället tog han kliv och gjorde sitt trixande mer effektivt. En underhållande spelare med det där aviga Arjen Robben flytet. Värnamopubliken är säkerligen glada för att de fått njuta av Ademis konster.

Taha Ali – Oj vad han kan snurra. Oj vad kvick han är. När han börjar trolla hinner knappt kamerorna med. Man önskar ju att man haft Alis kvickhet när man själv spelade. Jag tycker att en ny förbundskapten borde vara intresserad av Alis tjänster. För visst ska hela svenska folket få njuta av hans kvicka dribblingar.

Arbnor Mucolli – Han kom in i ett nedslaget Göteborg och började chippa straffar och allteftersom fick vi se mer och mer trix från den lille yttern. En fröjd att se honom på spelhumör och IFK-publiken är säkert nöjda med underhållningsvärdet Arbnor Mucolli har bidragit med.

Och vinnarna är:

Årets Målvakt: Hakon Valdimarsson! Han har varit outstanding och sättet som han plockar ner inlägg, hörnor och inkast på påminner mig om när jag mötte Sergio Romero. Det var nästan bättre att inte slå in bollen i straffområdet i luften.

Årets Besvikelse: Ola Kamara! Man hade ändå förväntningar på honom trots att man visste att han inte var i toppform. Men att det skulle bli en sådan besvikelse trodde nog ingen. Men en sak är positiv…nu kan det bara bli bättre.

Årets Hjärnsläpp: Hakon Valdimarsson! Helt obegripligt agerande som borde renderat i fler matchers avstängning. Vad gjorde han ens ute vid långlinjen? Ibland blir det bara fel utan att det går att förklara.

Årets Back: Gustaf Lagerbielke! Helt outstanding försvarsmässigt och den som bidrog allra mest till Elfsborgs solida försvar. Efter att han försvann darrade det till ordentligt. Guldet såldes med Lagerbielke!

Årets Värvning: Wessam Abou Ali! Ingen visste vem han var innan han kom till krisande Sirius, men SOM han visade upp sig. Han bidrog med mål, poäng till laget och huvudbry till motståndarna. En kanonvärvning helt enkelt.

Årets Dribbler: Taha Ali! Ingen kickar fotboll som han, Ali, Ali. Herregud vad snabbt det kan gå när Taha Ali har bollen. Jag hade inte velat stå en mot en med denne herre. En spelare som lätt hamnar i blickfånget och det med all rätt. Han kan bidra med sina kvaliteter även på en betydligt högre nivå än allsvenskan.

Nästa vecka tar vi oss an årets mittfältare, fans, ungdom, mål, anfallare, och tränare. Möjligen något mer om jag får feeling. Just det, mina två bästa elvor ska tas ut och sättas mot varandra. Det blir kul!

// Viktor

Kvalstriden

Det enda positiva med det långa uppehållet i Malmö var att man fick möjligheten att följa BP-Häcken och Varberg-IFK Göteborg lite närmre. Även om jag misstänkte att det skulle kunna bli en rysare var jag absolut inte inställd på den spänning som uppstod.

Man tror att man kan vara påkopplad och spela på sin bästa nivå även om det inte finns något att spela för och man möter Brommapojkarna borta en novembereftermiddag. Men Häcken var inte så intresserade som de var hemma mot Malmö en vecka innan. Kanske var det så att de hoppades att Blåvitt skulle behöva kvala om de förlorade och det var kanske då av den anledningen som de inte gjorde det där lilla extra. Jag säger inte att de var dåliga men det där lilla extra det hade Häcken absolut inte.

Å andra sidan gjorde Brommapojkarna det de skulle och hade bra koll på Häckens vapen. De var fokuserade och spelar de likadant i kvalet så kan jag nog påstå att de kommer spela allsvenskt även 2024. När Brommapojkarna spelar ett disciplinerat försvarsspel är de bra. I mitt tycke har de en offensiv som många gånger är både påhittig och ganska effektiv. De besitter spelare i sitt stall som är både kreativa och farliga. Oscar Pettersson är både rapp i djupled och har ett bra skott. Leach Holms linjebrytande passningsspel är ett annat hot. Dessa två har jag hyllat innan men BP har även andra intressanta verktyg i sin lilla låda.

Inoussa och Fritzson

Båda dessa herrar är farliga när de kommer in i straffområdet. Fritzson påminner lite om Finndell i Djurgården på det sättet att de båda ibland är ganska osynliga tills ett läge dyker upp. Då är det plötsligt de som är där och får till ett avslut. Med andra ord har de en stor löpkapacitet och en känsla för att positionera sig rätt. Sådana mittfältare kan vara riktigt jobbiga att möta. Man tror man har koll på dem men plötsligt står de där och stöter in en boll i mål.

Inoussa i sin tur har fler strängar på sin lyra. Jag har inte sett honom jättemycket men i matchen mot Häcken gjorde han många saker väldigt bra. Han värderar lägen rätt när han ska hålla i bollen eller spela snabbare framåt. Han är rörlig och tekniskt duktig. I min mening kommer Brommapojkarna få en hel del nytta av honom framöver. Spännande spelare!

Men vad hände i Varberg?

2-1 segern såg länge ut att rädda BP även från kval men till slut räckte det inte. Varberg gjorde allt de kunde för att hjälpa BP i jakten på 14:e platsen men de fick vika ner sig till slut. Och vilken avslutning vi fick se på Påskbergsvallen!

Göteborg krigade verkligen och gudarna ska veta att det inte är lätt att spela en match mot ett lag som redan har åkt ur. På en dålig gräsplan i november. Med allt att förlora och med en nedåtpekande formkurva. Efter de förutsättningarna tycker jag inte IFK på något sätt var dåliga. Men trots det ska de tacka Dahlberg i målet för att de slapp kvala. Han gjorde några fina räddningar på bra Varberg-lägen och även om han hade ribban med sig efter att han blivit rundad så stod han för stabilitet när IFK var tvungna att trycka på framåt.

För medan Göteborg ville och behövde få in ett segermål så gavs givetvis Varberg ytor att kontra i. Det var svängigt och det var underhållande och det är vid sådana tillfällen som fotboll är som roligast att kolla på. Göteborg visade både en stark mental förmåga samtidigt som de hade problem. Också det helt normalt i situationen. När Carneil blev neddragen i straffområdet och Blåvitt tilldömdes straff trodde man att den självförtroendestinna Mucolli skulle ge IFK ledningen. Så blev det inte på en dålig gräsplan i mitten av november i Varberg.

Straffen flög över och ångesten och stressen hos spelare och tränare ökade lavinartat. Askou försökte vara positiv och hejade på sina spelare så gott han bara kunde. Jag gillar Jens Askou! Han verkar vara en kompetent tränare och än viktigare verkar han vara en bra människa (han ger åtminstone skenet av det). När man ser stressen i hans ögon samtidigt som han bara försöker vara positiv känner man med honom. Jag gladdes till och med med honom när Carlén smällde in 1-2 med en underbar volley. Göteborg kom undan med andan i halsen den här gången. Nu kan de lägga en svag säsong till handlingarna och fokusera framåt. Där finns ingen quickfix utan där krävs en långsiktighet med stenhårt jobb och rätt person på rätt plats. Det är dags att IFK tar bra beslut och skaffar sig själva så mycket lugn och ro som man kan skaffa sig i en storklubb som IFK Göteborg.

Individuella beröm i resterande matcher…

Resterande matcher kan man inte dra för stora slutsatser av. Men vi kan ge lite personliga beröm. Simon Skrabb har en oerhört stark säsong bakom sig både poängmässigt och spelmässigt. Mot Djurgården avgjorde han med två mål och var återigen avgörande. Starkt av Skrabb!

Pittas fick göra ett äkta hattrick och med nio mål på 13 allsvenska matcher är han ett lyckat nyförvärv. Jämför med Gurbanli till exempel som varit relativt svag och du förstår att Pittas levererat starkt.

Tom Pettersson har svarat för en stark säsong tillsammans med sina backkollegor i Mjällby. I sista matchen slog han även till med två mål och avgjorde mot Degerfors.

Jag gillar även Llinares i Hammarby. Han har en del brister, jag vet, men hans passningspel och lurighet är ju något man uppskattar. Men i Hammarby är det annars Besara som är bäst som vanligt. Underbart bra på att hitta ytor och högerfoten kan vara den bästa i allsvenskan.

Till sist kan jag inte förstå hur Abou Ali inte kan vara nominerad till årets forward. Tio mål och oerhört starkt spel. Han har varit en avgörande faktor till Sirius starka upphämtning i höst och han har egenskaper som gör honom bra oavsett motstånd. Riktigt bra spelare!

Riddersholms sorti knappast oväntad

I min mening var det knappast oväntat att Norrköpings huvudtränare fick gå. Han har knappast utvecklat lagets spel och vissa uttalanden har man reagerat starkt på. Någon form av friktion har funnits och jag tror att det blir en bra väg att gå för båda parter. Norrköping har en trupp som är skicklig rent fotbollstekniskt så i mina ögon bör det vara ganska attraktivt att ta över som tränare där vid den här tidpunkten. Vem blir det då? Tveksamt om det blir Alm eller Brännström. Hellberg vill de säkert ha! Det blir spännande att följa.

Omgångens…

Omgångens “no no” – Hur många gånger ska man behöva fördöma publikens agerande. Det måste finnas sätt att stävja alla maskerade MÄN som tar sig friheter bortom lag och rätt. Fan va trött man blir!

Omgångens mest svårbedömda – Glenn Nyberg fick det ärofyllda men oerhört svåra jobbet att döma en final. Så många situationer att bedöma har jag sällan sett. Även om något beslut blev fel så blev de flesta rätt. Med det sagt tycker jag att Glenn är den absolut bästa domaren vi har.

Omgångens spelare – Inget snack om saken. I en match som betydde mycket stod han där som räddare. Pontus Dahlberg är absolut omgångens lirare!

Nu ser vi fram emot ett kval och att summera säsongen en gång för alla.

// Viktor

Finalen!

Straff hit eller straff dit. Elfsborg borde ha haft en och Malmö fick en. Marginalerna var så små att man hade behövt använda förstoringsglas för att skilja lagen åt. Både Malmö och Elfsborg hade varit värdiga guldvinnare men Malmö drog det längsta strået och ingen kan påstå att det var orättvist.

Elfsborg hade sin chans förra veckan men sumpade en given guldfest. Istället fick man bege sig till Malmö för att försöka kriga till sig en poäng. Visst var man nära men MFF var numret större sett till hela matchen och den allsvenska draken lyckades med att studsa tillbaka från den usla fjolårssäsongen och lägga ett guld till till samlingen.

Inledningsvis visade Elfsborg upp ett mod i presspelet och en kampvilja som var beundransvärda sett till att laget hade kunnat vara mer avvaktande efter debaclet i Borås för en vecka sedan. Per Frick gick i bräschen och var så där jobbig som bara han kan vara. Driva folk till vansinne! Samtidigt spelade Malmö kontrollerat utan att för den delen skapa något riktigt farligt läge. Matchen som betydde allt gav oss inledningsvis alla känslor utanpå men inga heta chanser.

Busanello höll på att gå i Fricks fälla och han är väl den spelare i Malmö som är allra lättast att få ur balans. Frick borde ha haft en straff när Busanello bokstavligen klär av honom. Eftersom bollen inte hamnade där antar jag att det inte gavs någon straff. För jag antar att domarna så det, eller? Istället spelade MFF runt bollen medan Elfsborg var ganska nöjda.

Halvtidsvilan gav oss alla hopp om en andra halvlek som skulle kunna vara något som vi skulle minnas länge. Men riktigt så blev det inte efter den långa oförutsedda pausen. I övrigt duktige och vilt kämpandes Ibrahim gick in aningen för mycket med sulan när IKT skulle avsluta och straffen som följde är enligt mig korrekt. Mitt på plan hade det blivit frispark alla dagar i veckan och då ska det även bli straff. 1-0 till MFF genom årets skyttekung, fansen i extas och nu var det enbart jakt för boråsarna som gällde. Det var nära några gånger men det blev aldrig några riktigt 100%-iga lägen. Malmöspelarna spelade uppoffrande och visst blir det ofta lite rörigt i defensivt straffområde när motståndarna chansar, men de chanser som hade kunnat bli något täcktes ofta bort.

Känslorna stormade i stora delar av matchen och när slutsignalen ljöd kunde man känna den glädje och den lättnad som spred sig på Eleda. Glädje för de spelare som är i Malmö för att jobba som fotbollsspelare och lättnad för de som bryr sig om MFF på riktigt. Hur som helst så är sådana glädjescener alltid otroligt mäktiga att se och de fans som lägger hjärta och själ i sina klubbar förtjänar ibland det adrenalinstinna lyckoruset som man sällan får uppleva i “riktiga” livet.

Varför var då Malmö laget som fick lyfta pokalen?

Inledningsvis av säsongen var det mycket som hackade. Kiese Thelin räddade gång på gång tre poäng till sitt lag och var sådär viktig som en målskytt ska vara. Därefter var det så kallat spel mot ett mål under en period! MFF var så otroligt imponerande att man genast tänkte att de är laget att slå 2023. Hugo Larsson, Peña och Christiansen hittade ett samarbete som gjorde att Malmö drog fram som en ångvält. Rydströms possessioninriktade fotboll passade dessa tre utmärkt och tillsammans med IKT, Nanasi, Vecchia och Taha Ali bildade de en ruskigt stark offensiv.

Den offensiva fotbollen har även gynnat deras defensiv. Även om jag tycker att Lasse Nielsen kunde bjuda på en del slarv och att både Cornelius och Jansson har haft problem när de lämnats ensamma där bak så har den possessionfotboll som Malmö presterat tråkat och tröttat ut motståndarna många gånger. Man vet ju själv hur jobbigt det är att möta ett lag där man inte kommer åt bollen. Rydström är oerhört duktig på att få till ett sådant spel. Han har gjort det med Sirius och med Kalmar tidigare och denna gång med Malmö hade han även de individuella spelarna med de där spetskvaliteterna som behövs för att ta ett SM-guld. Allsvenskans starkaste, bredaste och dyraste trupp tillsammans med det genomarbetade spelsättet gav Henke hans första SM-guld som tränare.

Busanello och vänstersidan

Busanello blev en lyckoträff med sin offensiv. Trots sina brister defensivt har vänsterkanten inte sällan varit fundamentet i Malmös chansskapande. Vecchia, Ali eller Nanasi, vem som än spelat där har kunnat fungera som en bra lekkamrat till Busanello. Många mål kom från att någon bröt in från vänstersidan eller att ett fint inspel avslutades med inne i straffområdet med kvalitet. Busanello förtjänar att nomineras till årets back trots sin halvtaskiga defensiv.

Just vänsterkanten har ofta använts till att bygga anfall med tålamod. I motsats till flera andra lag har Malmö valt att överbelasta på en sida och att hålla kvar anfallen där. Högersidan har snarare fyllt på i straffområdet än att bygga upp anfallen. De tekniskt skickliga spelarna kunde tillsammans operera i små ytor och till slut ta sig förbi motståndarna trots att de ofta var både många och samlade. Skickligheten i den fasen har varit en starkt bidragande orsak till att MFF stod där ikväll och lyfte pokalen.

Avbräcken kändes och påverkade men…

Tappen av Tinnerholm, Hugo Larsson, Nielsen och AC gjorde att Rydström under mittdelen av säsongen fick bygga om och värva nytt. Spelet fungerade plötsligt inte lika bra som tidigare och relationerna var tvungna att stärkas på nytt. När sedan Vecchia försvann under en längre period blev det ännu tuffare att prestera på toppnivå. Även om den stora plånboken köpte in mer än dugliga allsvenska spelare (Rosengren, Berg, Johnsen, Jörgensen, Jansson) så känns det som att Malmö hade kunnat göra ännu mer och ännu bättre än vad de faktiskt gjorde under hösten. Med det sagt så har MFF varit ruggigt bra. Den överlägsenhet de visat i vissa matcher har varit iögonfallande stor men precis som för Elfsborg och för Häcken påverkade spelarförlusterna en hel del. Dock påverkades Malmö i min mening betydligt mindre än Häcken och Elfsborg tack vare Daniel Anderssons snabba agerande på transfermarknaden.

IKT

Kiese Thelin gjorde inte mål på ett halvt decennium men fick fortsatt stort förtroende av Rydström. Det visade sig vara viktigt då han till slut hittade tillbaka till målgörandet när det behövdes som mest. Jag måste säga att det inte alltid heller var Kiese Thelins fel att det inte blev några mål under den perioden. MFF lyckades inte sätta honom i arbete på samma sätt som i upptakten av säsongen. Men när Norrköping skulle slås och Elfsborg besegras så var det Isaac som stod i protokollet. Att ha en skytteligavinnare i laget är alltid avgörande och i såväl inledningen som i avslutet på säsongen var det han som avgjorde. SM-guldsavgörande insatser? Absolut!

Summerat och klart och inte sista gången Ryström kommer att jubla

Spelare och ledare har gjort ett fantastiskt jobb under 2023 och trots att guldmatchen blev en skänk från ovan så anser jag att Malmö är värdiga mästare där en tydlig fotbollsfilosofi lagt en grund som även i framtiden kommer att leda laget till titlar. När Rydström gick upp på prispallen (säger man så?) så tänkte jag för mig själv att det är inte sista gången han får göra det med Malmö. Nästa år kommer de att vara ännu bättre och vilket lag kan då stoppa den ljusblå skräckinjagande vågen som sköljer över motståndarna? Jag bara undrar.

Stort grattis Malmö FF till guldet! Jag citerar Nanne avslutningsvis; “fira med värdighet”

// Viktor

Var ska man börja?

Var börjar man någonstans? Vi tar det i kronologisk ordning där en “sådär-match” utspelade sig i Värnamo. Det enda roliga med det mötet var flirtandet mellan Hammarby och Kim Hellberg. Visst känns det som att det finns något där. Svårgreppat kanske men ändå en känsla av att kontakt på något sätt är tagen under radarn. Hellbergs agent vet nog mycket väl var Hammarby står i frågan.

Sirius gjorde en toppeninsats mot ett återigen ganska svagt Djurgården. Jag vet inte exakt vad som saknas i DIF för att det ska se stabilare ut men det är något med farten som bara är där till och från i vissa matcher. Sirius däremot har utvecklats under hösten till att bli en light-version av Häcken. Lite sämre trupp men liknande spelsätt. De kan attackera med ett bollinnehav där de bygger upp långsamt och säkert men det de är allra bäst på är att sätta sina offensiva spelare i arbete med snabba kontringar. Där är de riktigt bra och det skulle inte förvåna mig om Häcken kommer och plockar någon spelare från Sirius frontlinje.

Dessutom gillar jag De Kamps. Han är typisk nederländsk i sin stil med god teknik och bra passningsspel. För Sirius har han varit väldigt nyttig med sin erfarenhet och allt som kommer med den. Bra värvning av Uppsala-laget!

Häckens stil passar inte Malmö…

Så startade den plötsligt. Med Taha Ali på bänken och halva Häckens ordinarie mittfältsstyrka på läktaren. Jag skrev förra veckan att Häcken med stor sannolikhet skulle ta tre poäng i den för Malmö väldigt viktiga matchen och det gjorde de med övertygelse. Malmö är bra i sitt possessionspel men tog sig ganska sällan hela vägen fram till farligheter. Häcken låg egentligen bara och väntade på ett misstag i MFF:s passningsspel och kändes betydligt farligare när lägena dök upp. De kunde anfalla mot ganska få motståndare medan Malmö var tvungen att forcera en elvamannamur.

1-0 målet kom inte helt oväntat. Innan hade den för dagen starke Cornelius räddat ett givet mål på linjen och Sonkos och Layounis inspel blev allt som oftast farliga. Sen blev det 1-1 och Malmö hade kontroll och var även nära 2-1 innan halvleken tog slut. En bra halvlek från två bra lag och man kunde inte ta ögonen från matchen i en enda sekund.

Små marginaler

Häcken gör både 2-1 och 3-1 men dessförinnan hade det kunnat blåsa åt andra hållet. Martin Olsson får ett kanonläge rakt framför mål men hans högerfot är absolut inte så bra som hans vänster. Ribban hamnade i vägen och hade Malmö fått 2-1 där så hade de kunnat använda sitt bollinnehav på ett helt annat sätt. Men än större inverkan hade det nog haft om Ousou hade blivit utvisad för sin stämpling mot Rosengren. Enligt mig borde det nog ha blivit så även om jag förstår att det är svårt för domaren att se i stridens hetta. Marginalerna är små i fotboll och matchutfallet hade absolut kunnat se annorlunda ut.

När matchvisslan ljuder tänker nog hela Sverige att guldet hamnar i Borås. De ljusblåe bryter samman och mörkret lägger sig över hela Malmös följe. Drömmen om guld gick upp i rök. Allt som MFF kämpat för försvann utom synhåll…i några timmar! För allt kan tydligen hända i curling och fotboll!

Elfsborgs mentala styrka visade sig svaja

Förstå känslan för Elfsborg när man inser att Malmö precis har tappat alla poäng några mil ifrån den skådeplats där guldet nu ska spelas hem. Nu kan alla på plats få se boråsarna lyfta pokalen på hemmaplan. Staden kan få fira tillsammans. Det enda som står i vägen för Lennarts är ett desperat Degerfors. Och visst stod de i vägen!

Degerfors gjorde på många sätt en bra insats och Elfsborgs mentala hälsa såg inte ut att vara på topp. Elfsborg har inte varit på topp på sistone men har ändå fem raka segrar innan matchen mot Degerfors. Starkt så klart men ändå oroväckande sett till att det ibland har varit mer tur än skicklighet när poängen har bärgats. Sen har de så klart en individuell kvalitet på vissa spelare som har visat sig vara avgörande mer än en gång. Bra lag har dock ofta lite tur men i matchen mot Degerfors skrattade tyvärr turen de i ansiktet.

En smått otrolig avslutning på matchen

I större delen av matchen var det ganska jämnt och oavgjort kändes på något sätt rättvist. Matchen hade under ordinarie tid ett högt underhållningsvärde men det som utspelade sig på tilläggstid får man nästan bara se en gång i livet. Efter Elfsborgs 2-2 mål behövde båda lagen göra mål. Elfsborg lämnade massa folk uppe i anfallet och Degerfors likaså. Jag har aldrig varit så underhållen under en fotbollsmatch sett till spänning och händelseförlopp. Plötsligt får Elfsborg ett kanonläge för att i nästa stund behöva jaga ifatt degerforsare som anfaller tre mot en elfsborgare. Man satt bara och väntade på ett mål i någon ände. Stolpskott, felpass, snedsparkar och riktigt bra aktioner avlöste varandra men när Ladebäck blåste i pipan stod det fortfarande 2-2 på resultattavlan. Ridå ner för samtliga och framför allt för Degerfors. Superettan…suck. Elfsborg leder fortfarande serien men de insåg så klart att den chans de hade fått att få fira med fansen på hemmaplan hade förbytts mot en riktigt svår final i Malmö. Vilken match det kommer att bli!

Kvalstriden intensifieras

Brommapojkarna lyckades slå ett halvinspirerat Mjällby och åt ikapp de poäng som Blåvitt låg före. Riktigt starkt av BP att vinna på naturgräs när det behövdes som allra mest. Nu gav de sig själva en chans att undvika kvalet även om det blir lurigt att vinna mot Häcken i sista matchen.

I och med att Halmstad plockade tre pinnar blev matchen på måndagskvällen mellan IFK Göteborg och AIK extra intressant. Vilka skulle klara sig undan den där förskräckliga tabellplats nummer 14?

Intensivt och välspelat

Inget av lagen verkade särskilt tagna av allvaret utan spelade med mod och kvalitet. Faraj var överallt (bra spelare) och Mucolli både dribblade och bråkade. Läktarplats hade förberett både tifo och lite väl mycket annat och inramningen och spelet gjorde att det absolut inte kändes som en bottenmatch.

AIK har gjort små framsteg under hösten och förbättrat både sitt poängsnitt och sitt spel. I Göteborg gjorde de en fin insats och var enligt mig snäppet bättre än IFK. Även om Saletros inte fick så mycket utrymme kunde AIK ta sig fram i banan på ett bra sätt. Faraj, Ayari och framför allt Tiedemanns passningsspel gjorde det ganska svårt för Göteborg att försvara.

IFK Göteborg var på inget sätt dåliga och visst har även de haft en total förändring under Askous tid på tränarposten. De gör många saker bra och jag skulle bli förvånad om inte årets dåliga poängskörd tydligt förbättras till 2024. Om de löser kontraktet! Askou behöver få tid att bygga sitt lag och tålamodet i klubben behöver utökas vem som än leder. Inget bra har kommit ur vilda västern-lösningar och ständig ruljans på olika poster. Se bara på Man Utd som är ett liknande exempel om än på en annan nivå.

Det blev till slut ingen vinnare i matchen men sett till poängen bör man väl ändå kunna säga att AIK spelar allsvenskt även 2024. Det försprånget i målskillnad ska BP inte klara att ta igen. Med andra ord står det mellan Brommapojkarna och IFK Göteborg. Med tanke på spelschemat vore det väl ingen skräll att säga att blåvitt bör slå Varberg och att stockholmarna säkerligen tappar poäng mot ett starkt Häcken. Men det är inte över förrän domaren blåser i pipan. Allt kan hända när det är mycket känslor inblandat.

Omgångens “nya allsvenska lag” – GAIS tar steget upp där de hör hemma. Kul! Men när man tittar på Superettan ser man också vilken skillnad det är mot Allsvenskan. Man förstår att det är svårt att hålla sig kvar i allsvenskan när skillnad visuellt är så stor.

Omgångens vändning – Norrköping hade inte presterat på länge och första halvlek mot Varberg var ett lidande. Men herregud vad de fick upp farten efter Riddersholms hårblås. 0-3 blev 4-3, vilken vändning!

Omgångens spelare – Pontus Dahbo gjorde precis allt rätt och blev matchvinnare i sin fjärde allsvenska start. Snyggt!

Tipset för sista omgången:

AIK – IFK Värnamo 1-1

Hammarby – Halmstads BK 3-0

IK Sirius – IFK Norrköping 2-1

Kalmar FF – Djurgården 2-1

Malmö FF – IF Elfsborg 3-2

IF Brommapojkarna – BK Häcken 1-4

Varbergs BoIS – IFK Göteborg 1-3

Degerfors IF – Mjällby AIF 2-2

Herregud vad det kommer att bli en spännande final i Malmö. Ingen vill missa den matchen. Jag är redan spänd, lite nervös och längtansfull. Kul! Jag minns när jag som spelare entrade bussen för att åka till Halmstad 2008. Precis så kommer Elfsborgarna att känna till helgen. En blandning av dödsångest, förväntan, glädje och stolthet. Livet blir knappt bättre.

// Viktor