Det sved i mitt hjärta när avskedsbeskedet kom. Ibland är fotbollsvärlden tuff och det kan räcka med att förlora fel matcher för att förtroendet ska få sig en ordentlig törn. Givetvis är jag medveten om att det med stor sannolikhet ligger många underbyggande orsaker till beslutet som togs av Djurgårdens ledning, men ändå kändes det just då orättvist mot de tränare som har radat upp topplaceringar, toppat med ett SM-guld och några europeiska äventyr.
I min värld får man inte glömma bort människors historiska betydelse för en klubb trots att nuet inte riktigt är vad man önskar. Hjältar bör behandlas med respekt och inte skickas iväg med en kommentar på någon hemsida. För det som Djurgårdens tränarduo har presterat tillsammans med sina spelare under de senaste åren är inte kattskit! Snarare är det topprestationer. Ett värdigare avslut bör man kunna förvänta sig även om jag är införstådd med alla kravställningar och förväntningar som det innebär att verka i en toppklubb.
Förmodligen är beslutet rätt i det långa loppet då jag tycker att det har infunnit sig någon form av mättnadskänsla till viss del. Utvecklingen har liksom inte gått framåt. Avskedet hade dock kunnat göras på ett betydligt snyggare sätt och då menar jag att det skulle ha skett efter det att säsongens tre sista allsvenska matcher var färdigspelade. Förmodligen kan en ny röst i omklädningsrummet få laget att bli lite mer på tårna, men den rösten kommer inte att kunna hinna göra någon större förändring rent spelmässigt. Kim och Tolle hade kunnat få avsluta säsongen och sen fått chansen att göra en mer representativ sorti. Nu kommer de sin vana trogen att ge någon halvsluten kommentar och sen stänga in sig istället för att få en fin liten hyllning för allt det de har gett föreningen sen 2019. Trist!
Bottenmatcher med bottenkvalitet
Gais mot Värnamo var ingen munter historia. Egentligen finns det inte mycket mer att säga om matchen mer än att båda lagen var ganska dåliga. Jag kan förstå att Värnamo spelar på ett sätt som gynnar dem i den situationen de är i. Det vill säga att de minskar sitt risktagande och försöker att prestera en fotboll som är enkel och ge poäng. Varje poäng är nämligen guld värd i detta skede.
Gais nedåtgående formkurva är däremot svårare att förstå. Intensiteten och framfusigheten som har blivit deras signum under säsongen har sakta men säkert dött ut under de senaste omgångarna. Kanske är det så att de inte orkar hålla i längre? Kanske är det så att de har överpresterat.?Jag vet inte. Men i nuläget ser det tempofattigt ut. Gustav Lundgren som för någon omgång sen var allsvenskans bäste ser helt plötsligt ut att vara inslängd från en division två-match. Tempot är lågt av någon anledning. Nu har de tre matcher på sig att ta sig i kragen och återigen visa sin publik den nivå som de har presterat på under hela säsongen.
Kalmar har inte heller den förmågan som krävs för att vinna matcher i allsvenskan just nu. Det är nog inte en hemlighet för någon att mina sympatier ligger hos Kalmar FF och det gör ont i hjärtat att se dem ligga näst sist i tabellen med enbart en liten chans att rädda kontraktet. Samtidigt är jag realist och förstår att om man släpper in flest mål av alla och dessutom många av dem på märkliga sätt så hamnar man längst ner till slut. 0-1-målet mot Mjällby är för mig en gåta! En nickduell på mittlinjen efter en lång inspark får aldrig leda till ett rent friläge. Släpper man till sådana mål vinner man inga matcher. I tillägg har man inte farten i spelet för att kunna skapa bra målchanser framåt. Givetvis är självförtroende en del av det problemet och det är inget litet problem som kan åtgärdas snabbt. Kalmar tog ett stort negativt steg mot nedflyttning efter en svag insats i en superviktig match. Nu kan nog enbart turen rädda kvar dem i serien. Det svider!
League 1 på Gamla Ullevi
Långa bollar. Hård och intensiv press. Långa inkast. Närkamper. Mål efter fasta och inlägg. Måndagens kvällsmatch på Gamla Ullevi var urtypen av mina fördomar om en engelsk ligamatch i de lägre divisionerna. Någon sorts charm över det finns det absolut och i AIK:s fall är det tydligt att den typen av spel har vänt deras säsong från moll till dur.
Saletros var sjuk och givetvis saknades hans förmåga att driva spelet. För välspelat var det absolut inte. Däremot är det tydligt att det spel som Thomassen vill bedriva är mer beroende av att Fanne och Tychosen är på planen än att Saletros står där. I matchen mot Häcken såg man att Gnagets truppbygge inte tål avstängningar på vissa spelare eller positioner. Björnström är inte riktigt på samma nivå som övriga ytterbackar just nu och de har ingen bra ersättare till nämnde Fanne. En sådan spelartyp behöver AIK:s ledning leta upp snarast.
AIK har på ett imponerande sätt tagit sig an utmaningen i att utvecklas från att vara ett opålitligt jojo-lag till att bli en pålitlig vinnarmaskin. Mycket av den utveckligen ska givetvis tillskrivas Mikkjal Thomassen. När man lyssnar på honom förstår man att kravställningen har lagts på en nivå som är rimlig och önskvärd av spelarna. Dagsjobbet görs på ett klanderfritt sätt och inga genvägar accepteras. När resultaten då kommer blir det en oerhörd kraft i gruppen. En kraft som ger en tro på att allt är möjligt! Inför nästa säsong har de en riktigt stabil grund att stå på och under försäsongen kommer de ges tid att utveckla sitt offensiva spel ännu mer för att på så vis kunna dominera matchbilder både genom sitt presspel och sitt passningsspel. Framtiden ser ljus ut för solnagänget.
IFK Göteborg har fortfarande en väg att vandra för att bli det topplag som man tänker att de ska vara. Nu gäller det att överleva den här säsongen (vilket de med 100% säkerhet kommer att göra) och sen leta förbättringsområden för att steg för steg kunna leta sig upp mot toppen igen. En enkel analys är att de behöver ett starkare innermittfält för att kunna dominera matcher. Just nu är det mer brunkare än lirare och de behöver spelare som kan vara både och. En svårare analys att göra är att ett större ingrepp behöver göras. Ett ingrepp som sträcker sig utanför det gröna fältet och upp på ledningsnivå. Många saker har blivit fel hos IFK Göteborg under många år. Eller fel och fel, kanske snarare hade utfallet av vissa beslut kunnat vara bättre. Någon har försökt men inte lyckats och när det år efter år krigas i tabellens nedre regioner kan man tänka sig att problemet är strukturellt på ett plan som vi oinitierade inte får tillgång till.
Besara blev återigen kung!
Hammarby är det enda lag som kan gå förbi Malmö FF och vinna SM-guld. Det kommer givetvis inte att hända även om Malmös tafatta insatser mot Värnamo och Västerås bjuder in dem till det. Faktum är att Nanasi lämnade ett stort tomrum efter sig när han lämnade MFF i somras. En sådan spelare kan inte ersättas enkelt. Finessen och smartnessen han har har varken Taha Ali eller Hugo Bolin. De är båda riktigt vassa men mer lättlästa än Nanasi. Malmö har inte lika enkelt att skapa chanser som i våras och jag tror att en stor del av den negativa utvecklingen kan tillskrivas tappet av vänsteryttern. Nu spelar det ingen roll direkt eftersom i nästa omgång får de fira med fansen på hemmaplan (kanske har det varit planen hela tiden?). De måste slå Blåvitt hemma!
Hammarby verkar ändå knipa andraplatsen. I derbyt (allt det tråkiga väljer jag att inte kommentera den här gången) var de numret större än Djurgården. Som vanligt numera! Precis som vanligt var det Nahir Besara som hade lekstuga. Han imponerar på mig hela tiden och även om han inte gjort något större avtryck under en period är han den spelare som levererar när det behövs som mest. Jag har skrivit det innan men hans förmåga att hitta fria ytor att operera i är unik och lägg där till hans bollträff och du får ett vapen av rang. Jag misstänker att han somnade gott efter derbysegern och bör dessutom vara stolt över hur hans lag har tagit stora kliv under 2024.
Warner Hahn var återigen omutbar och gjorde några viktiga kanonräddningar när Dif satte in kvicke och duktige Nguyen. I mina ögon är Hahn årets värvning! Han bidrar både med fint målvaktsspel och med ett lugn till spelarna som är framför honom. Som gammal mittback vet jag hur det är att känna den tilliten till sin målvakt. Ovärderligt skulle jag vilja påstå!
Uppenbart är även att Djurgården saknar något för tillfället. I början av säsongen såg de rappa och självsäkra ut. Just nu ser de tunga och lite rädda ut. Taktiken mot Hammarby kändes feg. Fembackslinje och tillbakadraget försvarsspel känns inte som ett agerande som rimmar med ett lag som kommer ut till derbyt med en tro på sig själva. Snarare ett lag som tvivlar på allt de gör. Då är det inte så konstigt att Sabovic och Schüller hade det svårt. Eller att Haarala och Priske såg lite vilsna ut i delar av matchen. Jag förstod inte riktigt matchplanen och inte heller bänkningen av deras bättre spelare framåt.
Den allra största skillnaden i jämförelse med inledningen av säsongen är så klart farten och finessen. Lucas Bergvall saknas så klart oerhört mycket. Nu saknar Dif en dynamisk mittfältare som kan skapa lägen framåt. Farten som Fallenius hade inledningsvis tillsammans med Piotr på kanten har försvunnit. Leach Holm svor sig ut ur Djurgården men hans kvaliteter på planen hade behövts just nu. Samuel Dahl försvann och Gulliksen kan bättre. Widell Zetterström var allsvenskans bäste målvakt innan han lämnade. Ni förstår så klart att truppen har försämrats en del sen i våras. Kanske är det förståeligt att det blir en dipp förr eller senare. Det jag vet är att Djurgården kommer att komma tillbaka till att prestera på en hög nivå, men förmodligen blir de inte bättre än fyra 2024.
Förstår inte det där firandet riktigt
Däremot är jag mer tveksam till hur alla har börjat fira minsta lilla tackling som de lyckas med. Möjligtvis är det jag som är lite gammaldags och tycker att en brytning är något grundläggande i fotbollen och därmed något som förväntas av en. Med det i tanken blir firandet av ett vunnet inkast efter en tackling lite löjligt. Visst kan jag köpa det på något sätt men jag förstår det absolut inte helt. Hammar, Norlin och Jansson är spelare som är beroende av publiken och vill så klart få dem med sig. Min teori är att det där firandet förmodligen är deras sätt att bli lite uppmärksammade för sina kämparinsatser. För är det något de är bra på så är det att offra sig för lagets bästa. Klart de vill ha lite cred för det, eller?
Omgångens besvikelse – Guldfirandet blev uppskjutet! MFF gjorde en svag insats med tanke på att det var en guldmatch och de mötte jumbon. Man borde kunna förvänta sig mer av de himmelsblå i det här skedet.
Omgångens läckraste – Mannehs mäktiga insida i bortre krysset kunde inte ha suttit mer perfekt. Den maskan letar man alltid efter och målet blev spiken i kistan för ett europajagande Mjällby.
Omgångens mest olycklige – Terry Yegbe passade in bollen i eget mål efter fyra minuter. När Elfsborg var på gång tillbaka i matchen ger han sedan bort bollen till Agbonifo och 1-3 var ett faktum. Tung kväll för ghananen.
Omgångens spelare – Återigen stod han där som matchvinnare. Kungen av derbyn, Nahir Besara. Ibland krävs det något extra för att få de äldre gardet att tända till och derbyn verkar vara Besaras melodi. Kung!
Omgångstipset – Omgång 28
Sirius – Hammarby 2-3
Mjällby – Gais 2-0
BP – Kalmar 2-1
AIK – Elfsborg 1-0
Värnamo – Norrköping 1-1
Häcken – Halmstad 4-1
Djurgården – Västerås 2-2
Malmö – IFK Göteborg 2-1
Avslutningsvis några spådomar inför 2025
Stroud kommer värvas till Malmö. Kalle Karlsson får chansen i Djurgården. Vasic får fortsätta kriga på i BP. Wenderson går till Hammarby. Kalmar förlänger med Romario men blir av med halva startelvan. Norrköping kommer att glädjas åt Moberg Karlssons fina prestationer. Adam Jakobsen får bättre betalt i IFK Göteborg och Häcken vinner svenska cupen 2025.
Ha en fin vecka
// Viktor