Allt gott har ett slut

Det finns många orättvisor i fotbollsvärlden och ständigt kommer det nya frågeställningar som berör. Som spelare har vi fått en röst men vi har också fått en förväntan på oss kring vad vi ska och inte ska säga. Kanske har vi skapat den förväntan själva. För mig är det extremt viktigt att våga använda den rösten, egentligen för oss alla i samhället. Att vi vågar ge oss in i en diskussion för att föra den vidare är något jag vill se fler göra. Så länge vi utgår ifrån att vi alla vill förbättra, så ser jag inget fel med att räcka upp handen och tycka till. 

Att vara en del av mediavärlden har varit spännande och stundtals utmanande. Det som jag själv tycker ska locka intresse och aktivitet har ibland varit motsatsen. För mig har det blivit tydligt vad som lockar klicks och vad som får läsare att interagera. Jag förstår varför de ansvariga utformar en rubrik på ett visst sätt, även om det ibland inte alls speglar textens syfte. En gång blev jag kontaktad av en annan spelare, som ifrågasatte varför jag valt en viss bild och att ämnet inte alls hade med spelaren att göra. Snabbt fick jag ursäkta mig och berätta att det inte är jag som valt varken bild eller rubrik. Men det är så det ser ut och det var även något som gjorde att jag själv tog tag i mina egna rubriker. 

Media har extremt mycket påverkan på människor, de kan styra vår perception av något så ofantligt. En spelare som vi har noll koll på kan helt plötsligt vara ”en riktigt bra spelare”, eller ifall det vill sig illa kan vi kategorisera den spelaren som ”aldrig levererar”. Därför tycker jag att media har ett stort ansvar i ett samhälle. Ett ansvar kring att göra sin faktakoll innan en faktiskt publicerar i offentligheten. Här önskar jag mig en förbättring och det här är något som blivit tydligare för mig under mina två år på kanalen. 

Efter nästan tre år på Fotbollskanalen har jag kommit till en punkt där jag känner mig redo för att testa något nytt, ta mig an en ny utmaning och låta er hänga med på resan på ett annorlunda sätt. Därför har jag beslutat att steppa ner från det här uppdraget och fortsätta i egna kanaler, där jag kan bygga mitt innehåll utifrån vad jag tycker är viktigt för mig och mina följare. Där jag kan låta er hänga med utan att tänka på ifall det ska generera klicks eller skapa stora rubriker. 

Med det sagt vill jag passa på att tacka för allt stöd som jag har fått från er här rörande mina texter på Fotbollskanalen. Tillsammans har vi väckt liv i diskussioner som många gånger har blivit riktigt, riktigt bra. Ni har inspirerat mig att fortsätta tänka utanför boxen, att våga kliva utanför trygghetszonen. Fotbollskanalen har gjort att jag är en att räkna med inom mediabranschen i framtiden. En kvinnlig version av Olof Lundh kanske? Absolut inte. Han är för bra. 

Under tiden så önskar jag er en God fortsättning och Gott Nytt år! Vi börjar med att ses på zeciramusovic.com, sedan får vi se vilka nya utmaningar jag kommer att ta mig an. 

Häromdagen under en presskonferens presenterade FIFA:presidenten Gianni Infantino idéen om att klubblags-VM på herrsidan ska utökas till 32 lag och att konceptet även ska införas på damsidan. Medans vi spelare bönar och ber om att vi ska tas i beaktning, att vår hälsa ska ligga högre upp i prioriteringslistan, så häller alltså FIFA på ytterligare bränsle till den redan starka branden. Ett alltmer intensivt matchande har lett till begränsade perioder för återhämtning, vilket redan ger och kommer att ge ytterligare förödande konsekvenser för spelare runtom i världen. Fysisk förslitning av kroppar och mental ohälsa är starkt växande trender. De röda flaggorna har sedan länge flaggat högt. Ändå tycks beslutsfattarna vara färgblinda.

Att ökat matchande påverkar herrspelarna negativt är något vi redan har fått svar på. Att det kommer att påverka damspelarna ännu värre, kommer vi att få ännu fler svar på. Varför då? I damfotbollsvärlden är utvecklingen inte tillräckligt långt kommen så att samtliga inblandade lag har tillräckligt med resurser för att ge sina spelare de bästa, möjliga förutsättningarna för att kunna prestera match efter match. Bland de absoluta topplagen är förutsättningarna bra, men därefter har lagen det tufft redan som det är. Begränsat antal sjukgymnaster, hur laget reser, hur planen där matcherna spelas och där det tränas ser ut, eller hur stor spelartruppen är. Några enstaka exempel där det skiljer sig extremt bland lagen. Några exempel som gör att det inte är hållbart att spela flera matcher i veckan, vecka in och vecka ut. Fler och fler kommer att gå sönder, mentalt såväl som fysiskt.

Fotbollen är något som för extremt många människor samman, det är en glädje som vi länge har delat tillsammans med varandra. Som spelare är kärleken till sporten den största anledningen för många varför vi håller på med det vi gör. Det är anledningen till varför vi utsätter oss för så otroligt mycket påfrestningar varje dag – för att vi älskar det. Det Infantino med gänget sysslar med är att skapa en fotbollsvärld som bara handlar om pengar, vilket den redan gör på en hel del håll. Kvantitet istället för kvalité verkar vara mottot. Hur pengar tjänas in snabbt verkar vara frågeställningen. För gemene man ser det mest ut som spridda skurar.

Jag hade önskat att FIFA, UEFA och alla de här stora pamparna satt sig ned och börjat styra skutan mot något som är hållbart på sikt. Att de börjat i änden kring hur de kan utveckla det som redan finns till något bättre, utan att addera en massa som bara kommer att förstöra. Hur kan vi utveckla damernas Champions League så att det blir ännu bättre? Hur kan vi göra klubblags-VM på herrsidan ännu mer attraktivt för hela världen? Hållbarhet är framgång och det är något som kommer att gynna alla parter. Jag är helt övertygad om att pengarna fortfarande kommer att kunna komma in till dem, men där sunt förnuft också finns med som ingrediens. Ett sunt förnuft som undviker att spelarna förstörs. Men kanske är jag naiv i mitt tankesätt. Kanske önskas det bara snabbjästa bullar uppe i toppen. Jag är ju trots allt bara en av de där radiostyrda bilarna.

Det är en annorlunda utmaning att möta ett lag som vi förväntas vinna mot med ett par bollars skillnad. Allt som oftast är dessa typer av motstånd rejält defensivt inriktade och spelet mot ett mål kan bli ett svårlöst pussel. Även om vi tog ledningen så visste vi att de inte skulle forcera för att försöka reducera. Målsättningen såg ut att vara att hålla nere siffrorna, det lyckades de med förvisso. Maskning, lågt försvarsspel och stundtals respektlöst spel var verkligheten igår. Jag gillar inte det, när du ger upp så tidigt att du börjar visa det i ditt beteende och inte respekterar spelet i sig. “Bravo, du har ju visst med dig visselpipan”, skrek en av motståndarspelarna till domaren. Kom igen, kan du inte bättre?

Ni kan ju tänka er hur matchbilden såg ut för egen del. Där stod jag på min planhalva, själv större delar av matchen. Inte de roligaste matcherna, det kan jag ärligt säga. Men igår var jag även skiträdd. Redan under uppvärmningen smög rädslan sig fram. I periferin kunde jag se blixten och kort därefter åskan också. Jag försökte lugna mig med att jag kunde räkna till fem innan jag hörde åskan efter blixten. Men ändå. Jag visste hur matchbilden skulle komma att se ut. 21 spelare skulle spela på motståndarnas planhalva och på egen planhalva skulle jag stå själv. Själv på en ganska så stor yta. Jag var trädet på det öppna fältet kände jag. Det var inte heller så att jag var fullt uppe med att behöva göra några högintensivt aktioner så att jag inte hade tid att se blixten var femte minut. Jag såg vartenda jäkel.

Men bra nyheter. Tre poäng, en nolla och hemkommen igen utan spår av blixten. Eventuellt några gråhår rikare på grund av orsakad stress. Jaja, vi rör oss vidare.

Straffar. En “win win“-situation för en målvakt. Med nio meter avstånd ställs du mot din motståndare, som har ett helt mål att skjuta mot. Förväntningarna på att straffskytten ska göra mål är rätt så mycket högre än att målvakten ska rädda. Som målvakt själv älskar jag situationen. Möjligheten att bli hjälte är stor, samtidigt som risken kring att bli syndabock helt suddas ut. Let´s go, låt oss dra på oss målvaktsglasögonen.

Förberedelserna börjar inför matchen. Om det blir så att det blir en straff under matchens gång alternativt straffavgörande efter matchen så behöver du vara förberedd. Av vårt analys-team får du data på hur dina motståndare skjutit sina tidigare straffar. Ibland får du ett helt häfte med papper på hur det sett ut. Högerskytt kontra vänsterskytt. Hur lång ansats tar spelaren? Vilken sida väljer skytten oftast? Väntar den ut dig eller väljer de sin placering oberoende av målvakt? Det är frågor som du får svar på inför matchen. Svar som grundas på det som redan har hänt såklart och som inte garanterar framtida utfall.

Det blev straff. Motståndaren plockar upp bollen och går mot straffpunkten. Domaren kommer fram till dig för att än en gång påpeka att du inte får kliva över linjen och att VAR granskar dig. Det finns inget utrymme för att inte följa reglerna. Du vet att spelaren placerat bollen hårt åt målvaktens högra hörn de senaste fem gångerna, men missat sin straff den sista, femte gången. Ansatsen till bollen stämmer väl överens med den information som du redan känner till. Publiken hejar vilt. Det står 1-0 till er och ni går mot slutsignal. Kanske är det här motståndarens sista möjlighet att jämna ut i matchen.

Straffar är väldigt enkelt men ändå så komplext. Du vet att din motståndare vet att du vet vart motståndaren skjutit tidigare. Straffar är mer än att bara placera en boll från nio meters avstånd. Det är ett psykologiskt spel. Hur tänker motståndaren? Hur tänker målvakten? Det är mycket som ska tas i beaktning. Som målvakter har vi historik att tillgå som vi pluggar in. Men när väl straffen ska räddas så behöver addera ytterligare parametrar för att ta ett nytt beslut. Hur ser kroppsställningen ut och hur mycket vinklar spelaren sin kropp? Det är tecken som kan tyda på att spelaren väljer ett visst hörn. Hur lång är ansatsen? Hur ser matchen ut och vilket resultat har vi? Då är vi mer inne på det psykologiska, det som händer i huvudet på motståndaren som vi inte kan se på kroppen men som vi kan räkna ut beroende på vår omgivning.

Du går åt rätt håll och räddar. Du är lagets hjälte och det känns som om att du svävar på moln, nästan så att du känner dig odödlig. Du lyckades med det som de flesta andra inte förväntade sig av dig. “Win win“-situationen blev plötsligt en stor vinst.

Efter ett extremt lyckosamt mästerskap för hemmanationen England, så trycktes intresset upp ytterligare för inte minst den inhemska ligan. Det som är intressant är att intresset för landslagsfotbollen har gått hand i hand med klubblagsfotbollen, vilket är ett resultat av det hårda arbete som läggs ner utanför plan. “It´s coming home” sjöngs det länge och till slut så tog England hem bucklan och stod som mästare. Det skapades en otrolig hype kring landslaget och det här är något som de engelska klubbarna hängt på. Nu visar siffror på att det alltså gett resultat när det kommer till ligaspelet.

Finns det något intresse på matcharenorna då? Absolut finns det de. Allt fler matcher spelas på de stora arenorna, vilket för mig är ett tecken på dels att intresset finns och att klubbarna är självsäkra i att folk faktisk kommer att komma, men även för att behålla den hype som man lyckats skapa i England. Det ska inte få lov att bli en “one off thing“. Publiken är mer intresserade, inte minst märker jag av det genom mina engelska lagkompisar, som blivit hjältar för sitt land och som supportrar verkligen älskar.

Jag tror att Sverige kan lära sig en hel del av den här utvecklingen. Just hur klubblagsfotbollen kan länkas samman till landslagsfotbollen och hur intresset för det ena kanske kan generera intresse för det andra. England har lyckats och min gissning är att det bara kommer att bli bättre.

Jag har själv haft Frappart som domare i mina matcher vid ett par tillfällen. Det är en domare som är skicklig och som med sin pondus, tydlighet och bestämdhet snabbt sätter sin prägel på matchen. Att det är just hon som är domaren som skapar historia ikväll förvånar mig inte och med hennes kvalitéer så är det inte ett fall där FIFA kvoterat in kvinnor i domaruppställningen. Det hade inte varit något som hade accepterats av spelarna heller.

Jag tycker att det är coolt att vi har tre kvinnor som bestämmer i kvällens match och jag anser att det skickar så otroligt viktiga signaler. I ett mästerskap i Qatar där många, viktiga samhällsproblem har undvikits och ignorerats, så är det här en fråga som väger tungt. Domarens roll är att bestämma i en match. Historiskt sett så är det en roll som bäst och oftast lämpats för en man – det dominanta könet, enligt samhällets normer. Han som allt som oftast styr skutan och som har det sista ordet, i alla fall utåt sett. Nu har vi alltså tre kvinnor som styr 22 män i världens största sport och det tas emot med respekt från samtliga inblandade. Det i Qatar.

FIFA må ha tagit en hel del omdiskuterade beslut, men det här beslutet måste jag hylla. Historia har skapats ikväll och det har skapats med all rätt. Det har skapats för att poletten har trillat ner kring att det inte handlar om vilket kön en har. Det handlar om kvalité och vilket arbete som faktiskt utförs. Frappart har gjort det bra och därför dömer hon. Inte för att hon är man, inte för att hon är kvinna utan för att hon är riktigt bra. Sedan att hon genom sina prestationer fostrar världen i att det inte enbart är män som har kunskapen till att kunna bestämma i världens största sport är en bra mycket större fråga.

FC Rosengård har en tuff grupp i Champions League. Förutom Benfica i sin grupp så har man även tunga Barcelona och Bayern München. De sistnämnda är lag som känns nästintill som en omöjlig uppgift, medan Benfica är en möjlig match. Efter tre gruppspelsmatcher står FCR med noll poäng i sin kolumn. För mig säger det att Champions League blivit mer av ett viktigt fönster att synas för svensklagen. Det har blivit en turnering där spelarna får viktig, internationell erfarenhet snarare än att det ger något hopp om titlar.

Nu har vi enbart ett lag från Sverige kvar i turneringen. Häcken lyckades inte kvala in denna gång. Vi har gått från att för något år sedan drömma och satsa på att kunna gå hela vägen i Champions League, till att kämpa för att ens nå gruppspel. Mycket har hänt på damsidan, det är nu sedan gammalt. Jag minns när vi, då tillhörde jag FCR, slogs ut av Wolfsburg i kvarten på målskillnad. Så otroligt nära vi var. Nu ska Wolfsburg över två möten vara omöjlig för ett svensklag.

Frågan är om svensk klubblagsfotboll ska acceptera läget eller fortsätta att satsa. Jag tror tyvärr att vi hamnat i ett läge där det handlar om att förlika sig med situationen och att göra det bästa av det klubbarna kan. Skyltfönster, utveckling och erfarenhet. Kanske får det vara bra nog.

Efter cirka 25 timmars resande var vi framme i Melbourne. Med elva timmars tidsskillnad från London-klockan så var jetlagen påtaglig. Jag hade rutat in mig på att jag skulle sova enbart några timmar på det sista, längre flyget. 5-6 timmar var planen, så att jag kunde börja ställa om tiden direkt och förhoppningsvis vara lite trött när vi väl var framme på plats. Elva timmar senare vaknar jag och kollar på klockan. Två timmar till landning. Totalt misslyckad planhållning från egen sida. Utvilad var jag i alla fall. Det skulle jag få smaka på när jag, väl framme på hotellet vi skulle bo på, snabbt tryckte i mig en banan och svepte i det lilla mjölkpaketet som låg i kylskåpet tänkt för kaffet, klockan 03 på natten. Jag hade ett äpple också, men att knapra på ett äpple mitt i natten kändes lite väl desperat. 

Tre träningspass skulle vi hinna med innan matchen mot Australien. Tre pass som var tvungna att modifieras ordentligt till något lugnare då tidsomställningen inte riktigt tillät annat. Det blev bättre för varje dag som gick, men det var ändå inte optimalt. Jag tyckte det var knepigt, att behöva brottas med att jag visste att jag inte kunde ha för höga förväntningar och krav på mig själv till att ändå vilja prestera bra fotboll. Det gick liksom inte ihop. 

Det var dags för matchdag. Första dagen sedan vi kom till Australien som jag kände att jag fick några timmars sammanhängande sömn, äntligen. Men jag mådde inte lysande. Jetlagen kändes i kroppen fortfarande och huvudet kändes som en ballong. Jag försökte att acceptera alla tankar som pågick i huvudet och se dem som just bara tankar och känslor. Jag fick göra vad jag kunde av situationen helt enkelt, spela med de kort jag hade med vetskapen om att jag gjort det jag kunnat för att förbereda mig maximalt utifrån givna förutsättningar. 

Resultatmässigt gick matchen som det gick mot ett bra Australien inför storpublik i Melbourne. Självklart är vi långt ifrån nöjda med det. Men sett till hela resan så är det massor av erfarenheter och lärdomar som vi kan ta med oss inför vad som komma skall. Det är enkelt att stirra sig blind på nuet och vara besviken över mindre bra resultat. Men man ska komma ihåg processen och det långsiktiga. Anledningen till varför man tar sig igenom det kortsiktiga. Anledningen till att man sätter sig på ett plan i ett dygn för att komma till en plats där vi behöver vända helt på dygnet i princip. Vi ska komma ihåg att det faktiskt är i sommar som medaljer delas ut. Nu samlar vi bara nycklar som ska kunna göra oss mottagliga för den där medaljen. 

När jag entrade föreningen, dåvarande LdB FC, 2013 så blev jag ganska så omgående införstådd med att jag kommit till en förening med en stark vinnarkultur och en ständig strävan efter att bli bättre. Ingenting annat än just en vinst var godkänt och blev det något annat än det, så var det en mycket, mycket mörk dag på jobbet. Både på och utanför plan arbetade vi stenhårt. Vi ville vara bäst på allting. Jag upplevde att vi var ett av de där lagen som man helst av allt ville slå, som man tyckte var för kaxiga och “diviga”. Det kanske vi var, men med all rätt med tanke på vilket hästjobb som lades ner varje dag, från spelare såväl som från de personer som arbetade kring klubben.

Jag minns tydligt känslorna efter en bortamatch mot Hammarby där vi stod som förlorare. Det kändes som om att hela världen hade gått under. I omklädningsrummet var det spelare och ledare som var förbannade, ledsna och uppgivna. Vi hade förlorat en match i ligan. Det var kris. Så såg vardagen ut som en del av damlaget i FC Rosengård och säkerligen ser det liknande ut än idag. Det är kraven som ställs på varandra, att alltid prestera för att vinna. “No excuse to lose” stod det på ett av våra matchställ en säsong. Precis så. Det fanns ingen ursäkt för varför vi skulle förlora och än idag lever det kvar. Det är en kultur som skapats och som underhållits under många säsonger.

Att FC Rosengård tar SM-guld även i år kommer inte som någon överraskning. Många förväntar sig att de ska ta hem det år efter år, inklusive mig själv. Även de själva. Målsättningen är solklar, som många gånger förr; allt annat än en vinst är ett misslyckande. Men med höga målsättningar så krävs det att man har vetskapen om att det medför krav på hårt arbete. Det är personerna kring FC Rosengårds damlag väl införstådda med, de har stenkoll. Det spelar ingen roll att de byter ut spelare varje säsong, att laget blivit till ett av Europas bästa skyltfönster på damsidan, vilket leder till att deras toppspelare sällan stannar alltför länge innan storklubbarna rycker loss dem. Grunden i FC Rosengård är detsamma med Erling Nilsson som en av de viktigaste figurerna i klubbens framgångssaga. Grunden i FC Rosengård är den starka vinnarkultur som har skapats och som är svårslagen. Därefter är det till spelarna att anpassa sig och rätta in sig i det ledet.

Grattis FC Rosengård till ytterligare ett SM-guld att addera till samlingen. I mitt tycke är ni klubben med starkast vinnarkultur i fotbollssverige. En vinnarkultur skapas inte över en natt.