Vem är den riktiga parasiten i frågan?

Med en proffskarriär följer media och det du gör granskas helt plötsligt på en helt annat nivå än vad du är van vid när du spelade med det lokala laget. Du är van vid att de personer du har kring dig känner hela dig, både proffsspelaren och människan ”bakom”. De förstår dig, de vet vem du är och förväntningarna på att du ska vara fläckfri är orimliga och förekommer därför enbart i begränsad mängd. Men sedan kliver du in i proffsvärlden och alltfler kring dig ser bara liraren. Du förväntas prestera ständigt. Gör du inte det, no mercy från flera håll. Var beredd på att sågas. Media kan vara brutal, hård och i en del lägen orimlig. De krav och förväntningar som finns är skyhöga och sällan finns där plats för mänskliga misstag. Eller låt oss säga förståelsen för det. Plats för misstag finns alltid, men var beredd på att de skapar dem saftigaste rubrikerna. 

När det går bra, då går det oftast riktigt bra och mediavärlden är gärna där och visar sin stöttning. När det går mindre bra, då åker motorsågen snabbt fram hos vissa. Jag förstår varför den gör det, det är trots allt sågen som oftast bidrar till flest antal klicks och genererar mest pengar. Men var hittar vi den moraliska människan som inser att sågen även leder till skapad ilska och hat mellan människor? Var är den moraliska människan som i sitt arbete väger in att föreställningar om ständiga, extraordinära prestationer kan vara direkt skadliga om det träffar fel? 

De flesta jag har stött på i mediabranschen hittills har varit människor med välvilja och som är bra att ha att göra med. Som elitidrottare kommer du till en punkt där du lär dig sålla bland media, vilka kan jag samarbeta med och vilka söker bara efter lockande texter som kommer att riskera skapandet av en fel bild av en själv. Jag har aldrig förstått mig på de mediapersoner som söker efter det här, som inte förstår vikten av att ha ett välfungerande samarbete med idrottaren själv för att skapa den där ”ge och ta”-relationen. Media kan vara bra och deras arbetet kan skapa en hype kring idrotten som gynnar alla. De skapar föreställningar om olika lag, spelare och ligor. Hur mycket vi än tjatar om källkritik så vet vi att det som står i media oftast blir sanningen. En spelare som vi inte hade koll på kan helt plötsligt bli en extremt skicklig eller dålig spelare i våra hjärnor, enbart på grund av att vi läst oss till det. Expertkommentatorer exempelvis. Sällan tror jag att alla experter sitter och luskollar samtliga matcher. Man tar fram sin sökmotor, knappar in ett namn och grundar många av sina kommentarer på det. Enkelt, effektivt men ibland snedvridet. 

Vi utövare har lärt oss leva med den kritik som ibland delas ut och har nog oftast hunnit kritisera oss själva innan någon annan gjort det. De egna kravställningarna som vi har är tuffa nog och med åren blir vi rätt hårdhudade mot det som sägs utanför våra egna huvud. Med det sagt tar vi inte bort det faktum att vi fortfarande är människor med en mental hälsa. Som Bale nämner i sitt inlägg kan media spä på den mentala ohälsa och stress som finns hos individen själv, något som i sin tur kan leda utövaren över gränsen. Då hamnar vi där igen, när vi ställer oss frågan vem som egentligen bär ansvaret för den typ av mediapublicering. Låt oss hoppas att vi slipper, även om jag känner mig pessimistisk i just den frågan.