Miljonären från Balkan

Hur är då reaktionen när jag kommer till Bosnien som utlänning och proffs? Vilka förväntningar har de personer som jag träffar? Vad ställer de för frågor? Låt mig ge några exempel.

Innan jag flög ner så varnade mina föräldrar mig om vissa förutfattade meningar som fanns. “De tror att du tjänar miljoner”, nämnde min mamma vid något tillfälle. Miljoner?! Som damfotbollsspelare? Kanske är det mitt klubblag Chelsea FC som skapar den tron hos dem och medverkan i olika mästerskap. Ganska så snabbt vid ankomst förstod jag att de faktiskt trodde det. En släkting började diskutera affärer med mig, om hur vi hade kunnat öppna en restaurang vid ån. De stod för marken och jag skulle kunna stå för finansieringen av bygget. Jag tittade på honom och hjärnan gick på spinn över hur lite koll han hade. Mamma och pappa fick kommentarer om hur bra det var att de slapp jobba och hur jag, som deras dotter, kan försörja hela min familj med min karriär. Njae, inte riktigt. En enormt stolthet över sin dotter har de absolut fått, däremot inte riktigt några miljoner.

När man är och besöker släktingar så är det minst en stor gofika som gäller, i de flesta fall även middag där bordet fylls av traditionella Balkan-rätter. Det spelar ingen roll om du är hungrig eller inte, du kommer att mer eller mindre bli tvingad till att äta och dricka. Sådan är kulturen. Ingen ska gå hungrig därifrån. Snarare ska du gå därifrån med en mage som vill spricka av för mycket intag. Här kommer fördelen med att vara proffs fram. Samtliga personer som jag besökte var helt övertygade om att jag gick på en strikt diet där jag inte fick äta vad jag ville. Ingen förväntan om att jag skulle äta upp det som serverades, godsakerna lades fram på ett försiktigt sätt och jag fick ta egna beslut. Shit, vad skönt. Helt plötsligt fanns det frukt och vatten på bordet. Allt för att proffsets kostschema inte skulle rubbas. Underbara, omtänksamma människor. Jag berättade inte att jag inte är bunden till något sådant schema. Tur var det.

Att hålla på med sport är fortfarande inte en självklarhet på Balkan för tjejer. Under min vistelse där så blev jag inbjuden till att medverka i ett nyhetsprogram, motsvarande Nyhetsmorgon här i Sverige. Där fick jag prata om min karriär, hur det ser ut för idrottande tjejer i Sverige och vad jag tror är viktigt för att lyckas. Det här var en stor stolthet för mig att få göra. Inte nödvändigtvis för att jag skulle vara med i en stor kanal, utan för att jag fick möjligheten att visa för nästa generations flickor och pojkar, samt deras föräldrar, att vissa grejer är möjligt.

Förväntningarna på att en tjej från Balkan ska lyckas ta sig så långt inom sporten, framförallt i en så mansdominerad sport som fotboll, är låga. Nu när jag fick visa det, så togs det emot med öppna armar. Det resulterade i positiv respons i mängder. Kanske, kanske kan det leda till att vissa förutfattade meningar kan ändras framöver. En sak framförde jag tydligt. Jag tjänar inte miljoner och pengar är inte anledningen till att jag gör det jag gör. Det är min kärlek till sporten som är drivkraften.

Lika underbart som det är med just kompisarna som man lär känna och kommer nära i ett lag, lika jobbigt är det varje gång vi splittras. Tänk att du tillbringar så otroligt mycket tid ihop och helt plötsligt ska den ena flytta på sig, till ett nytt lag och kanske ett helt nytt land. Oftast sker det rätt fort och det är inte alls ovanligt. På en “vanlig” arbetsplats brukar teamet vara intakt en längre tid. Men i elitidrotten kommer och går spelare och tränare nästan hela tiden.

När jag kom till Chelsea för nu 1,5 år sedan så var min svenska Jonna Andersson en av de personerna som tog hand om mig och välkomnade mig med öppna armar. Det var en otrolig trygghet för mig och det är något jag är oerhört tacksam för. Att flytta utomlands för första gången, till ett helt nytt lag och kultur och att sedan ha Jonna som direkt tog hand om mig, det betyder mycket. Hon är en av de personer jag står närmst i laget och vi har tillbringat en hel del tid ihop, både när vi är med laget men även på fritiden. Bakat, promenerat, upptäckt. Pratat svenska. Ätit svensk husmanskost i England. Massa tid ihop.

Nu ska Jonna lämna för Hammarby IF. Lika glad som jag är över att hon har varit min lagkamrat och vän all denna tid, lika ledsen är jag att hon ska lämna. “Kompis”-omsättningen i lagidrott på elitnivå är verkligen en tråkig del av proffslivet. Man hinner vänja sig vid någon och vips så försvinner de. Trist.

Slutsignalen kom och glädjen rusade igenom kroppen. Springa runt och fira med laget, gå runt på Wembley och ta in den atmosfär som hade skapats för att sedan komma till delen där våra familjer och vänner satt. Där kände jag min största glädje. Stolt stod de upp och applåderade, stod stadigt med kameran och zoomade in med mobilen, där vi alla vet att videoresultatet kommer att vara av horribel kvalité. Men ändå, det är ett sparat minne. Ett häftigt guldminne.

Vad händer i ett omklädningsrum då när ett lag tagit guld? Massa dans, bilder och fortsatt firande. Någon sitter med mobilen och ringer hem med medaljen kring halsen. En annan sitter och trycker i sig pizza för att en är alldeles för hungrig. En tredje går på moln och lever sitt bästa liv, samtidigt som kameran knäpper massvis med bilder. Låten Country Road går på repeat och vi dansar i en stor klunga, med stundtals improviserad text och på vissa håll taktkänsla som tål att ifrågasättas. Alla från laget är med och firar, spelare såväl som ledare. Sedan spetsas det till med ytterligare personer från klubben. Allt i en avslappnad och extremt glad miljö. Vi är lyckliga. Vi är mästare.

Imorse hade säsongens sista träning på vår anläggning i Cobham innan vi satte oss på bussen för att åka till hotellet som vi sover över på dagen innan match. Mindre än en timmas bussfärd till Wembley, men ändå innebär finaler lite annorlunda förberedelser. Att bo över på hotell är ett exempel. Ett annat exempel är prioriteringar som görs dagen innan. Att titta på herrarnas final på den stora, engelska nationalarenan live var inte möjligt tidsmässigt då fokus låg på vår träning och de förberedelser vi är tvungna att göra. Fullt förståeligt. Istället satt vi tillsammans och såg matchen på hotellet.

I övrigt är dagen före match rätt så aktivitetstom när vi bor över på hotell. Det är främst skandinaver som är intresserade av att gå en kvällspromenad och det är främst vi skandinaver som insisterar på att vi vill ha in “kvällsfika” på schemat. Vi är kända för att äta mest och bäst, i alla fall när det kommer till antalet färger på tallriken. I övrigt är resterande delar av laget rätt coola och väljer att inte fylla schemat med grejer.

Jag känner mig som ett barn som längtar till att få gå att sova så att morgondagen kan komma snabbt. Senaste siffran på antalet sålda biljetter som jag såg låg på 52 tusen. Tänk att få lyfta bucklan framför dem. Det hade varit häftigt.

Det här året var det annorlunda. Vår kompakta arena Kingsmeadow var fyllt med blåa färger och Chelsea-supportrar. När våra motståndare gjorde mål var det tyst. När vi gjorde mål, då exploderade arenan. Engagemanget är fantastiskt bland fans här i England. Gåshud.

Efter slutsignalen blev det såklart en hel del firande. Någon hade kommit med idéen om att spelarna skulle gå ut en och en från spelartunneln ut till planen för att mötas av fansens jubel. Jag skulle vara först ut. Jag var nog mer nervös inför det än själva matchen. Jag vill inte påstå att jag är bekväm i sådana situationer. Men jag knuffas ut, springer igenom gången med en selfie-sticka som de såklart tvingade på mig och jag kommer ut som en yr höna (video lär ni få se i mina sociala kanaler framöver). Sen hör jag publikens jubel. Gåshud. Förvirrad som jag då var glömmer high five:a ledarna som står på rad. Jag står som ett frågetecken och vet inte vilket håll jag ska åt. Till slut lyckas jag lösa det. Yes. Utan våra fans är vi ingenting.

Intensiv match, underläge två gånger, firande efter slutsignalen. Efter var det att snabbt byta om och bege sig till ytterligare firande med laget. Grattis-sms från underbara människor som man ville hinna svara. En fullsmockad dag som gick i ett, med massa känslor som blandade mellan högt och lågt. En ledig dag idag är fullt välbehövligt. När det går undan så snabbt, så inser man efter att hjärnan inte hinner ta in allt, man lever som i en slags bubbla där man går från det ena till det andra. Men det är sant. Medaljen ligger på bordet och liga-bucklan är vår i år. Jag lovar, jag kommer att dela med mig av mer.

Jag håller med, det är en katastrof. Publikfrågan har länge varit ett av de mest omdiskuterade ämnena i svensk damfotboll och åskådarantalet på de olika arenorna har sedan långt tillbaka stagnerat, i vissa fall har de även gått åt fel håll. Under mina åtta år i ligan var det en fråga som inför varje säsong skulle förbättras, men under samtliga åtta år tyckte jag mig aldrig kunna se en ordentlig satsning. Det kändes som ett problem som en hoppades skulle lösa sig själv, som skulle komma som ett resultat av att damfotbollens framfart ute i Europa tagit ordentlig fart. Men som vi alla känner till, så är det få grejer i livet som kommer gratis.

För att kunna locka publik, så är det logiskt att vi behöver skapa en intressant produkt som vår tilltänkta målgrupp vill komma och titta på vecka efter vecka. Visst läggs det ner ständigt förbättringsarbete i Damallsvenskan, inte minst ser vi ViaPlays fantastiska TV-satsning. Däremot tycker jag fortfarande att mer arbete och satsning kan göras. Jag anser att Damallsvenskan är en “ohet” produkt på den svenska marknaden och att dess varumärke är ett område där det finns stor förbättringspotential. Satsning kostar, absolut. Men någonstans kommer vi till en återvändsgränd där vi måste ställa oss frågan ifall vi vill betala för att få tillbaka på sikt, eller om vi ska fortsätta oroa oss över publikfrågan som vi hoppas ska kunna lösa sig självt.

Skillnaden på kvalitén på fotbollen i Sverige jämfört med i andra stora ligor ute i Europa börjar bli allt större och de flesta spelare väljer en storklubb på bekostnad av ett förslag från Sverige. Vi kan inte längre locka till oss utlandsprofiler på samma sätt som innan. Synd att “profiler” är en viktig kategori när det kommer till att locka publik. Jag minns tydligt när vi hade Marta i laget. Vart vi än spelade, lockade hon publik. Nu är inte Marta kvar med sitt kreativa spel. Vi får kika på annan lösning. Vi behöver skapa egna profiler, av de spelare och tränare som vi har i Sverige. Kanske behöver vi arbeta lite obekvämt och skapa profiler som sticker ut, släppa mellanmjölksstragien som vi allt för ofta ser i svensk fotboll. Rosengårds och landslagets kapten Seger, Hammarbys stortstjärna från Chelsea som nyförvärv efter sommaren, Jonna Andersson, Häckens kreatör Johanna Kaneryd. Eller varför inte Hollands ex-stjärna, tränaren Renée Slegers. Det finns massor.

För mig är samarbete något som är en viktig ingrediens i allt välfungerande i livet. Kikar vi runt omkring oss i världen, så inser vi snabbt att vi kan bli bättre. I fotbollen lika så. Spelar Malmö FF och FC Rosengård samma dag i samma stad, ja då förstår jag att majoriteten väljer Di himmelsblå. Men hur hade det varit ifall ligorna bestämmer sig för att arbeta ihop, ställer lite krav på mediabolagen att vi är här för att hjälpa varandra att växa? Hur hade det varit ifall vi börjar skapa profiler på dam- och herrsidan som kan synas ihop, där vi kan börja bygga upp den “oheta” bild som jag tycker finns kring Damallsvenskan? Vi behöver släppa hotbilden av varandra och istället börja gilla tanken och se möjligheten av att bli större tillsammans. Häcken och Hammarby är två bra exempel på damsidan som har börjat göra det här och där resultaten börjar komma, inte minst Hammarbys publik-skara som växer mer och mer.

Att det finns potential är positivt. Att det däremot behöver göras markant större satsningar är tydligt. Lösningen att lasta in pengar och hoppas på det bästa anser jag inte är den rätta. Men att lasta in pengar kombinerat med att börja tänka annorlunda, arbeta på ett annat, tillspetsat sätt än tidigare är absolut något som jag tror hade lett till en förändrad, mer intressant bild kring Damallsvenskan. Det tar tid att bygga ett varumärke och skapa en kultur kring den. Ska vi vara helt ärliga kan vi påstå att damfotbollen allt som oftast också får arbeta i rätt så mycket motvind. Frågan är ifall vi orkar trycka igenom?

Just nu känner jag bara att jag vill spela den sista matchen nu. Visst är det fint med en veckas förberedelser, men lika fint som det är vill jag ha svaret nu. Tar vi hem guldet? Jag orkar inte vänta.

Min förra tränare i FC Rosengård, Jonas Eidevall (nuvarande tränare för Arsenal) är en citatmaskin. Kommer tydligt ihåg ett citat från honom när vi och Tyresö slogs om guldet. “Jag bryr mig mer om utgångsdatumet på mjölken i kylen än hur Tyresö spelar”. Något i den stilen. Haha, fortfarande ett av de skarpaste citaten tycker jag. För någon dag sedan hörde jag att Jonas hade uttalat sig kring vårt resultat, att han inte kollat på vår vinst mot Tottenham senast och att de fokuserar på sina egna resultat. Självklart har vi alla koll på våra egna prestationer och resultat bäst, men jag är rätt säker på att vi inte lämnar våra motståndare helt.

Det är en del av titelracet som jag älskar. Kampen, hetsen, tävlingen. Vi vill vinna till varje pris, men vi vet också att våra motståndare är tätt bakom. Det skapar spänning och i omgångar nervositet. Det skapar dem starkaste känslorna. Igår spelade Arsenal också, några timmar tidigare än oss. Jag hade stenkoll på deras match, i alla fall första tjugo innan de hade punkterat matchen med sina två första mål. Därefter släppte jag det och full fokus var på den egna prestationen.

Det är okej att snegla på sina motståndare och hålla tummarna för att resultaten går ens egna väg. Konkurrensen sporrar oss, ifall vi tar det på rätt sätt. Jag är övertygad om att på den här nivån är vi tillräckligt skickliga och professionella att switcha om till fokus på det egna när det gäller.