Kanske är det dags att lägga ned mellanmjölksfasonerna?
Zecira Musovic
AIK:s publiksiffra den senaste hemmamatchen mot Vittsjö landade på ynka 271 personer, något som Therese Sjögran beskriver som en katastrof. Genomsnittsantalet åskådare i Damallsvenskan har länge varit ett problem och är nu ännu en gång ett ämne som hamnat på tapeten. I en intervju som gjordes med stora profiler från ligan beskrivs det som något som oroar. Jag tycker mig ändå kunna se en acceptans till att frågan känns omöjlig att lösa och en hopplöshet kring att det skulle kunnat gå åt rätt håll.
Jag håller med, det är en katastrof. Publikfrågan har länge varit ett av de mest omdiskuterade ämnena i svensk damfotboll och åskådarantalet på de olika arenorna har sedan långt tillbaka stagnerat, i vissa fall har de även gått åt fel håll. Under mina åtta år i ligan var det en fråga som inför varje säsong skulle förbättras, men under samtliga åtta år tyckte jag mig aldrig kunna se en ordentlig satsning. Det kändes som ett problem som en hoppades skulle lösa sig själv, som skulle komma som ett resultat av att damfotbollens framfart ute i Europa tagit ordentlig fart. Men som vi alla känner till, så är det få grejer i livet som kommer gratis.
För att kunna locka publik, så är det logiskt att vi behöver skapa en intressant produkt som vår tilltänkta målgrupp vill komma och titta på vecka efter vecka. Visst läggs det ner ständigt förbättringsarbete i Damallsvenskan, inte minst ser vi ViaPlays fantastiska TV-satsning. Däremot tycker jag fortfarande att mer arbete och satsning kan göras. Jag anser att Damallsvenskan är en “ohet” produkt på den svenska marknaden och att dess varumärke är ett område där det finns stor förbättringspotential. Satsning kostar, absolut. Men någonstans kommer vi till en återvändsgränd där vi måste ställa oss frågan ifall vi vill betala för att få tillbaka på sikt, eller om vi ska fortsätta oroa oss över publikfrågan som vi hoppas ska kunna lösa sig självt.
Skillnaden på kvalitén på fotbollen i Sverige jämfört med i andra stora ligor ute i Europa börjar bli allt större och de flesta spelare väljer en storklubb på bekostnad av ett förslag från Sverige. Vi kan inte längre locka till oss utlandsprofiler på samma sätt som innan. Synd att “profiler” är en viktig kategori när det kommer till att locka publik. Jag minns tydligt när vi hade Marta i laget. Vart vi än spelade, lockade hon publik. Nu är inte Marta kvar med sitt kreativa spel. Vi får kika på annan lösning. Vi behöver skapa egna profiler, av de spelare och tränare som vi har i Sverige. Kanske behöver vi arbeta lite obekvämt och skapa profiler som sticker ut, släppa mellanmjölksstragien som vi allt för ofta ser i svensk fotboll. Rosengårds och landslagets kapten Seger, Hammarbys stortstjärna från Chelsea som nyförvärv efter sommaren, Jonna Andersson, Häckens kreatör Johanna Kaneryd. Eller varför inte Hollands ex-stjärna, tränaren Renée Slegers. Det finns massor.
För mig är samarbete något som är en viktig ingrediens i allt välfungerande i livet. Kikar vi runt omkring oss i världen, så inser vi snabbt att vi kan bli bättre. I fotbollen lika så. Spelar Malmö FF och FC Rosengård samma dag i samma stad, ja då förstår jag att majoriteten väljer Di himmelsblå. Men hur hade det varit ifall ligorna bestämmer sig för att arbeta ihop, ställer lite krav på mediabolagen att vi är här för att hjälpa varandra att växa? Hur hade det varit ifall vi börjar skapa profiler på dam- och herrsidan som kan synas ihop, där vi kan börja bygga upp den “oheta” bild som jag tycker finns kring Damallsvenskan? Vi behöver släppa hotbilden av varandra och istället börja gilla tanken och se möjligheten av att bli större tillsammans. Häcken och Hammarby är två bra exempel på damsidan som har börjat göra det här och där resultaten börjar komma, inte minst Hammarbys publik-skara som växer mer och mer.
Att det finns potential är positivt. Att det däremot behöver göras markant större satsningar är tydligt. Lösningen att lasta in pengar och hoppas på det bästa anser jag inte är den rätta. Men att lasta in pengar kombinerat med att börja tänka annorlunda, arbeta på ett annat, tillspetsat sätt än tidigare är absolut något som jag tror hade lett till en förändrad, mer intressant bild kring Damallsvenskan. Det tar tid att bygga ett varumärke och skapa en kultur kring den. Ska vi vara helt ärliga kan vi påstå att damfotbollen allt som oftast också får arbeta i rätt så mycket motvind. Frågan är ifall vi orkar trycka igenom?
Publicerad 2022-05-05 17:17