Utan våra fans är vi ingenting

Det här året var det annorlunda. Vår kompakta arena Kingsmeadow var fyllt med blåa färger och Chelsea-supportrar. När våra motståndare gjorde mål var det tyst. När vi gjorde mål, då exploderade arenan. Engagemanget är fantastiskt bland fans här i England. Gåshud.

Efter slutsignalen blev det såklart en hel del firande. Någon hade kommit med idéen om att spelarna skulle gå ut en och en från spelartunneln ut till planen för att mötas av fansens jubel. Jag skulle vara först ut. Jag var nog mer nervös inför det än själva matchen. Jag vill inte påstå att jag är bekväm i sådana situationer. Men jag knuffas ut, springer igenom gången med en selfie-sticka som de såklart tvingade på mig och jag kommer ut som en yr höna (video lär ni få se i mina sociala kanaler framöver). Sen hör jag publikens jubel. Gåshud. Förvirrad som jag då var glömmer high five:a ledarna som står på rad. Jag står som ett frågetecken och vet inte vilket håll jag ska åt. Till slut lyckas jag lösa det. Yes. Utan våra fans är vi ingenting.