Miljonären från Balkan

Hur är då reaktionen när jag kommer till Bosnien som utlänning och proffs? Vilka förväntningar har de personer som jag träffar? Vad ställer de för frågor? Låt mig ge några exempel.

Innan jag flög ner så varnade mina föräldrar mig om vissa förutfattade meningar som fanns. “De tror att du tjänar miljoner”, nämnde min mamma vid något tillfälle. Miljoner?! Som damfotbollsspelare? Kanske är det mitt klubblag Chelsea FC som skapar den tron hos dem och medverkan i olika mästerskap. Ganska så snabbt vid ankomst förstod jag att de faktiskt trodde det. En släkting började diskutera affärer med mig, om hur vi hade kunnat öppna en restaurang vid ån. De stod för marken och jag skulle kunna stå för finansieringen av bygget. Jag tittade på honom och hjärnan gick på spinn över hur lite koll han hade. Mamma och pappa fick kommentarer om hur bra det var att de slapp jobba och hur jag, som deras dotter, kan försörja hela min familj med min karriär. Njae, inte riktigt. En enormt stolthet över sin dotter har de absolut fått, däremot inte riktigt några miljoner.

När man är och besöker släktingar så är det minst en stor gofika som gäller, i de flesta fall även middag där bordet fylls av traditionella Balkan-rätter. Det spelar ingen roll om du är hungrig eller inte, du kommer att mer eller mindre bli tvingad till att äta och dricka. Sådan är kulturen. Ingen ska gå hungrig därifrån. Snarare ska du gå därifrån med en mage som vill spricka av för mycket intag. Här kommer fördelen med att vara proffs fram. Samtliga personer som jag besökte var helt övertygade om att jag gick på en strikt diet där jag inte fick äta vad jag ville. Ingen förväntan om att jag skulle äta upp det som serverades, godsakerna lades fram på ett försiktigt sätt och jag fick ta egna beslut. Shit, vad skönt. Helt plötsligt fanns det frukt och vatten på bordet. Allt för att proffsets kostschema inte skulle rubbas. Underbara, omtänksamma människor. Jag berättade inte att jag inte är bunden till något sådant schema. Tur var det.

Att hålla på med sport är fortfarande inte en självklarhet på Balkan för tjejer. Under min vistelse där så blev jag inbjuden till att medverka i ett nyhetsprogram, motsvarande Nyhetsmorgon här i Sverige. Där fick jag prata om min karriär, hur det ser ut för idrottande tjejer i Sverige och vad jag tror är viktigt för att lyckas. Det här var en stor stolthet för mig att få göra. Inte nödvändigtvis för att jag skulle vara med i en stor kanal, utan för att jag fick möjligheten att visa för nästa generations flickor och pojkar, samt deras föräldrar, att vissa grejer är möjligt.

Förväntningarna på att en tjej från Balkan ska lyckas ta sig så långt inom sporten, framförallt i en så mansdominerad sport som fotboll, är låga. Nu när jag fick visa det, så togs det emot med öppna armar. Det resulterade i positiv respons i mängder. Kanske, kanske kan det leda till att vissa förutfattade meningar kan ändras framöver. En sak framförde jag tydligt. Jag tjänar inte miljoner och pengar är inte anledningen till att jag gör det jag gör. Det är min kärlek till sporten som är drivkraften.