Tack Sverige - nu är vi snart redo för EM-avfärd

Första dagarna av vårt förläger var vi nere i fina Båstad med fantastiska förutsättningar, både på och utanför plan. Träningarna genomfördes på en fin gräsmatta med underbart publikstöd under samtliga träningspass. Boendet var lysande, med havet som närmsta granne och solen på besök just när vi var där. Vanligtvis brukar vi ha monsunregn under våra samlingar, så att vi hade strålande sol och värme är bara det en speciell känsla. 

Intresset har ökat och det markant. De gånger vi var utanför hotellet och rörde oss så blev vi ständigt stoppade av människor som alla var intresserade och glada över att vi var där. Folk hade stenkoll och såg fram emot det som komma skall i England. Visst drar landslagskläderna till sig uppmärksamhet när man går mitt i stan, men ett sådant här intresse har jag personligen aldrig känt av förr. Inte längesedan fick man besvara frågor som handlade om vilken sport vi utövar och vilken åldersgrupp vi tävlar i. Smickrande att vi fortfarande ser unga ut och att de intresserade undrar åldersgrupp, men det känns nog aningen hetare när de man möter helt plötsligt vet att det är vi som är damlandslaget och det är vi som snart ska sätta oss på ett plan för att bege oss mot sommarens happening. 

Efter dagarna i Båstad så var det dags att sätta oss på tåget upp till Huvudstaden för träningslandskamp mot Brasilien på Friends Arena. Ryktet hade gått att det var en hel del biljetter sålda och förväntningarna började stiga på det matchevenemanget. Skulle vi få slå vårt publikrekord från 2019 innan vi skulle resa till Frankrike för VM då? Det skulle vi. Arenan fylldes med cirka 33 tusen svenska fans, klädda i gult som prydde läktarna på ett imponerande sätt. Nationalsången skulle sjungas. Gåshud igenom hela kroppen. Tänk er att stå där med sitt lag, ha ett EM framför sig och att stå med ett bra välfyllt Friends och sjunga vår hymn tillsammans. För ett par år sedan var det här en dröm, nu blev det till verklighet. 

Att få avsluta de sista förberedelserna innan mästerkapet på det sättet kändes väldigt fint. Vinster höjer såklart självförtroendet och det bidrar till ännu mer harmoni i gruppen. Vinster och fint spel är också fint att kunna ge våra fans och den gula väggen som jag bara tror kommer att växa mer och mer. Vi lämnar varandra för några dagar med en känsla av att allt är möjligt tillsammans. Jag ser fram emot söndag. Då drar vi igång på riktigt. 

Det är intressant att se hur olika alla europeiska landslag gör. Vissa lag har varit samlade i flera veckor redan, andra har varit samlade, haft ett litet uppehåll för att samlas igen. Vi i Sverige kommer att spendera cirka tio dagar ihop, någon dag på eget håll och sedan i början på juli bege oss mot England. För en del kan det här kännas lite, alldeles för få dagar ihop inför EM. Jag tycker att det känns precis lagom. Vi är en grupp som inte har ändrats allt för mycket på dessa fyra år sedan VM i Frankrike 2019. Vi har arbetat ihop redan i hur många dagar som helst. Utan att veta exakt, så är jag rätt så säker på att vi är ett av de landslag som känner varandra bäst i Europa. Då har man råd att inte behöva ligga på lägger i flera veckor innan mästerskap.

Mina förväntningar är höga. Jag tror på oss som grupp och jag tycker att vi har en individuell kvalité av yttersta världsklass. Sedan ska vi lyckas prestera när det väl gäller, så är det alltid. England är ett land där damfotbollen är riktigt stor just nu, därför ser jag fram emot att se ifall det intresset kommer att synas i intresset för mästerskapet. Jag förväntar mig storpublik, ett stort medialt intresse och förutsättningar som är top notch för oss spelare.

Idag fick vi även reda på att vi blir kvar som topp två på världsrankingen. Det här innebär såklart att förväntningarna utifrån är höga på oss som lag. Dem flesta som jag har pratat med tippar oss som ett medaljlag, med möjlighet att gå hela vägen till guld. Det jag gillar med vårt gäng är att vi också ser möjligheten att gå hela vägen och vi tror på att vi kan klara det. Men med den småkaxiga ödmjukheten vet vi också hur vår omgivning ser ut, hur många landslag som spelar väldigt fin fotboll i Europa. Vi vet att det kommer att krävas ett hårt arbete och att allt klaffar.

Jag kommer att ta ett litet uppehåll här på bloggen och kommer att försöka ta er bakom kulisserna via mina sociala medier istället. “The #Nofilter Euro´s blog” tänkte jag döpa den. Hur ser hotellrummen ut? Är träningsplanen perfekt? Vad gör vi om dagarna? Det kommer att bli skoj.

En eftermiddag tog vi oss ut till vår träningsanläggning, där även våra ungdomslag tränar på eftermiddagar och kvällar. Denna gången var det dags att kika på F11-tjejerna. Från min egna barndom kommer jag ihåg att nivån var blandad i den här åldern och visst hade vi stora drömmar och ambitioner, men ännu var det tekniska kunnandet inte bländande. Ofta leddes lagen av föräldrar och andra ideella hjältar som gjorde utövandet möjligt. Vi hade väldigt kul, det är det inget snack om saken. Men när jag ser tillbaka på min tid som elvaåring och jämför det med det jag fick se under den timmen jag analyserade Chelseas F11-lags träning, så har det hänt oerhört mycket.

Det var en stor grupp skickliga tjejer som sprang runt på den inhägnade konstgräsplanen på Chelseas träningsanläggning, ledda av oerhört pedagogiska och tydliga tränare. Det var inga föräldrar som ledde laget utan istället var det yngre tränare som siktar högt i sin tränarkarriär och som såg den här nivån som en bra start. Instruktionerna som gavs var detaljerade och låg på en nivå som gjorde mig imponerad och förvånat. Samma språk som används i vår seniorlagsmiljö och av våra tränare användes också här. Snabbt förstod jag att det är en strategi från klubbens sida, att ha en råd tråd genom samtliga av Chelseas lag där just språket är något som ska vara liknande oavsett ålder. Det ställdes höga krav både på utförande och försök, också något som jag inte sett så ofta i svensk ungdomsfotboll på tjejsidan. Det var ingen mjäkig kommunikation, istället var det rakt och tydligt.

Nivån i fotbollen ökar ständigt och på damsidan går den spikrakt uppåt. Ifall dessa elvaåringar kan vara såhär bra redan, då är jag nyfiken på hur bra det kan bli om ett par år. En tydlig satsning görs i ung ålder, på kill- såväl som tjejsidan. Det kommer att ge resultat. Jag hoppas att liknande utveckling sker och satsning görs i Sverige, framförallt i de lag som har ett stort varumärke som klubbemblem, där de ekonomiska resurserna finns. Annars Sverige så kommer dessa elvaåringar att bli omöjligt motstånd.

Något som jag verkligen brinner för är att försöka hjälpa nästa generations stjärnor och ge tillbaka till sporten som gett mig själv så otroligt mycket hittills. Jag minns när jag själv var tolv och lirade boll med mina bästa fotbollskompisar. Den gemenskapen som skapades, de minnena som jag än idag bär med mig och hur roligt vi hade det. Då hade jag en kvinnlig förebild i Hope Solo. Resten var manliga spelare. Idag är det annorlunda. Idag finns det massor av förebilder, kvinnor såväl som män. Att drömma stort är inte längre konstigt, det finns ju massa exempel där ute som varje dag visar att det är möjligt.

När jag satt i bilen påväg från Arlanda till Sandviken var jag så otroligt taggad. Jag visste att tjejerna skulle få rulla in till sin match i landslagsbussen. De skulle presenteras i TV och produktionen kring och under matchen var i princip precis densamma som den skulle ha varit till vilken annan TV-sänds match som helst. Jag ville vara med och bidra, göra denna dag så minnesvärd som möjligt för dem. Jag kände det där pirret inför match, när man är så exalterad över att göra något kul och spännande. Jag kikade bakom mig i studion och såg lagen kliva ut, spända men fokuserade. Gåshuden var påtaglig. Jag levde mig in i deras situation. Tänk att bli sedd på det här sättet, att någon satsar på en och sänder ens match på TV. Tänk snacket som kommer att gå i skolan.

Jag var där, i ett för dagen varmt Sandviken och fick vara en liten dag av vad som kanske blir en av de mest spännande dagarna i tjejernas liv på länge. Det gav mig energi, en påminnelse om att glädjen är det bästa i sporten och det känner jag mig tacksam över.

Första dagarna som jag är hemma från en lång säsong brukar ofta vara en Zecira som pendlar mellan att vara superglad över att vara hemma, till att vara ett åskmoln för att rutinerna vänds uppochner över en natt. Oftast “tvingas” man till att vila de första två veckorna helt från fotboll och helst även från andra, intensiva aktiviteter. Ganska så snabbt börjar det att pirra i min kropp. Jag är ju van vid att vakna 07:30 varje morgon, äta mina två avokadotoppade mackor med fil och granola, för att sedan rulla in med bilen till träningsanläggningen. På semestern vill jag helst bryta det mönstret helt för ett litet tag, få ett ordentligt ombyte i vardag och låta kropp och knopp återhämta sig.

“Tränar du själv varje dag nu? Är du ute och springer i skogen då eller?”. Vanliga frågor som jag får från i princip varje person som jag träffar på gatan som jag inte träffat på ett tag. 1) Nej, jag tränar inte själv varje dag. Jag försöker alltid att hitta en träningspartner då träning helt själv är så fantastiskt tråkigt. Sedan tränar jag inte varje dag. Jag har trots allt semester. Det gäller att hitta en fin balans mellan att låta kroppen återhämta sig men att ändå hålla igång och efter två helt fria veckor börja starta upp systemet igen. 2) Att springa är absolut inte den enda träningsformen som jag håller på med under sommaren. Aldrig i livet. Någon gång i livet hoppas jag finna njutningen i att springa, men just nu har jag varken funnit njutningen eller nyttan att springa milen i skogen som enda träningsform som målvakt.

Två veckors helt ledigt alltså, sedan är det dags att väcka kroppen igen på ett lagom sätt. Jag gillar att börja med att köra alternativ träning till fotbollen, sådant som kan gynna mitt målvaktsspel men som ändå inte är målvaktsträning. Tennis är ett bra exempel. Fotarbete, koordination och glädje. Jag har en träningspartner och det klassas inte som “löpning”. Perfekt kombo.