Hur mycket en TV-sänd F12-match betyder för mig

Något som jag verkligen brinner för är att försöka hjälpa nästa generations stjärnor och ge tillbaka till sporten som gett mig själv så otroligt mycket hittills. Jag minns när jag själv var tolv och lirade boll med mina bästa fotbollskompisar. Den gemenskapen som skapades, de minnena som jag än idag bär med mig och hur roligt vi hade det. Då hade jag en kvinnlig förebild i Hope Solo. Resten var manliga spelare. Idag är det annorlunda. Idag finns det massor av förebilder, kvinnor såväl som män. Att drömma stort är inte längre konstigt, det finns ju massa exempel där ute som varje dag visar att det är möjligt.

När jag satt i bilen påväg från Arlanda till Sandviken var jag så otroligt taggad. Jag visste att tjejerna skulle få rulla in till sin match i landslagsbussen. De skulle presenteras i TV och produktionen kring och under matchen var i princip precis densamma som den skulle ha varit till vilken annan TV-sänds match som helst. Jag ville vara med och bidra, göra denna dag så minnesvärd som möjligt för dem. Jag kände det där pirret inför match, när man är så exalterad över att göra något kul och spännande. Jag kikade bakom mig i studion och såg lagen kliva ut, spända men fokuserade. Gåshuden var påtaglig. Jag levde mig in i deras situation. Tänk att bli sedd på det här sättet, att någon satsar på en och sänder ens match på TV. Tänk snacket som kommer att gå i skolan.

Jag var där, i ett för dagen varmt Sandviken och fick vara en liten dag av vad som kanske blir en av de mest spännande dagarna i tjejernas liv på länge. Det gav mig energi, en påminnelse om att glädjen är det bästa i sporten och det känner jag mig tacksam över.