Motvinden till Wembley blev lite för stark

Vi börjar i den ljusa änden. Vi börjar med att lyfta våra supportrar som skapade något magiskt för oss under den här turneringen. Redan i vår premiärmatch mot Nederländerna kände jag stödet av den gula väggen, som coolt prydde stora delar av läktarna och som lät matchen igenom. Och den gula väggen hängde med. De folksamlingarna vi fick bevittna inför våra matcher både på plats i England men även på olika platser runtom i Sverige var rörande att se. När vi rullade in med bussen till vår semifinal mot England så körde vi förbi ett stort hav med supportrar för de två nationerna. Jag fick hålla tillbaka tårarna. Det slog mig hur långt vi har kommit inom sporten, vilket drag som har skapats och hur mycket vi engagerar och inspirerar. Det var en påtaglig glädje hos fansen, som glatt vinkade och fascinerat stod med sina mobiler och försökte få den bästa bilden på spelarbussarna. Det är nya tider nu.

För att gå hela vägen i turneringar så krävs det att allting klaffar. Skicklighet, momentum och tur längst med vägen. Ständig motvind har sällan varit ett vinnande koncept. Inte denna gången heller. Corona-pandemin gjorde sig påmind igen och smög sig in i vår bubbla. Skador kom olägligt och ställde även det vissa tuffa frågor. Det var faktorer som gjorde att det inför varje match skapades nya konstellationer, vilket tar sin lilla tid att spetsa till det yttersta. Det kan tyckas vara ursäkter för en del, men absolut är jag övertygad om att det är delar som ställer till det. Trots prövningar så gav vi alltid det ett försök, vi kämpade för att skapa vårt flow. Lägg då till bra motstånd som bjöd upp till dans längst med vägen. Nationer så som Schweiz och Belgien gissar nog en del icke-insatta är blåbärsnationer som vi enkelt ska slå. De åsikterna framgick inte minst i vissa mediaforum där några experter svingade hejvilt över, vad de tyckte, uteblivna prestationer. Men vi som är med i gamet, som är lite mer insatta än att titta på höjdpunkts-klipp och Googla snabbt innan vi gör en analys, vet att det inte finns några sådana nationer i ett Europa-mästerskap. Det krävs en del för att vinna.

Vi lyckades tillsammans med Frankrike sluta som delad trea. För övrigt anser jag att det är märkligt att det inte spelades någon bronsmatch i ett så pass stort mästerskap. Nu förstår jag att det inte görs på herrsidan heller, men jag tror att på båda mästerskap så hade en bronsmatch inneburit ytterligare intresse och en ännu större hype kring den avslutande finalen. Aja, en bronsmedalj blev det efter en toppad grupp där vi lyckades komma före regerande mästarinnorna Nederländerna. En tuff och nervös kvartsfinal mot ett organiserat och taktiskt skickligt Belgien, med ett matchvinnande mål i slutsekunderna av ingen annan än Linda Sembrant. Sedan blev engelskorna lite för tunga i semifinalen. Klara fyra mål mot oss och noll gjorda av oss. Trots det påvisade statistiken efter matchen att det var jämnt. Detaljer avgjorde än en gång, som så många gånger förr i fotbollen.

Vi gick för guld men nådde inte hela vägen fram. Såhär någon dag efter vårt uttåg så har jag som spelare en konstig känsla i kroppen. Att vara i en mästerskapsbubbla under så pass lång tid, med alla de påfrestningar som tillkommer under en turnering, gör att det blir konstigt att lämna när dagen väl kommer att åka hem. Det här blir särskilt påtagligt om hemresan plötsligt blir tidigare än vad hjärnan under så lång tid förberett sig på. Tänk er att ballongen sakta pyser ut luft, med en känsla av att det hela fick ett abrupt slut. Vi ville till Wembley men fick avsluta i Sheffield. Denna gången får vi nöja oss med brons, hur mycket vi än ville ha guldet.