Hur det hanteras när truppen är stor och skicklig

Vi har 25 spelare i årets trupp, där i princip samtliga spelare är bofasta namn i sina respektive landslagstrupper. Konkurrensen är skyhög och ni kan bara föreställa er den intensitet och kvalitet som finns på våra träningar. Det är en utmanande miljö på många olika sätt, helt klart.

I onsdags spelade vi ligamatch mot West Ham. Elva spelare startade, några byttes in och några fick värma bänk hela matchen denna gång. Jag bland annat. Förresten, jäklar vad det har blivit kallt. Det vände verkligen från sköna hösttemperaturer till vinterkallt nästan. Usch. Aja. Tillbaka till ämnet. De spelare som inte startade skulle få sina matchminuter, dagen efter mot ett killag. En tuff match mot bra killar som fick tydliga direktiv att de inte enbart fick tjonga långa på Bengt och springa sönder oss. Det skulle bli en fair utmaning i teknik och taktik, snarare än i löptävling.

Det är ett exempel på hur en stor trupp där alla vill spela kan hanteras. Självklart vill vi alla vara bland de första elva alltid, och tro mig det syns inte minst under våra träningar. Det kan inte vara lätt att vara tränare ibland…

En del av den målvaktsträning som vi i Chelsea håller på med är delen som handlar om hjärnan; reaktionsförmåga och beslutsfattande i olika situationer. Våra ögon är såklart otroligt viktiga, vad vi ser. Men det handlar inte bara om vad vi ser utan också hur vi ser olika grejer för att kunna samla in så mycket information som möjligt för att utföra vår aktion så lyckosamt som möjligt.

På bild ser ni hur vi kan komma att träna. De glasögonen jag har på mig har en inbyggd kamera som håller koll på exakt vart jag kollar. Med andra ord gäller det att kolla på rätt grejer medan man har på dem där. Med den informationen kan vi därefter exempelvis få fram om hur vi använder det perifera synfältet (den del som ligger utanför det synfält som ögon kan fokusera skarpt på) , hur mycket vi vrider på huvudet och scannar innan vi utför en aktion och om vi ens kollar på rätt föremål.

Målvaktspositionen är intressant minst sagt. Den där TV-räddningen kan brytas ned i så många mindre beståndsdelar. Allt ifrån glasögonen för att kolla på vad man kollar på till hur vi vrider på foten för att kunna komma iväg så långt som möjligt när vi ska slänga oss. Sedan undrar de varför målvakter i många fall är lite speciella. Jag menar, vem hade inte varit halvt nördig när en utsätts för de här typen att detaljer.

Drottning Elizabeth II:s bortgång sköt upp vår seriepremiär från förra veckan till denna vecka. Vi tog bussen upp till Liverpool och visste att det skulle bli en tuff match. Jag längtade till matchstart och att få spela “riktiga” matcher igen. Träningsmatcher i all ära, men inget slår en match när det verkligen gäller. Där riktiga poäng står på spel.

Vi inledde bra och fick med oss en straff som vi förvaltade på bästa sätt. 1-0 Chelsea. Stort bollinnehav men inga fler gjorda mål. Hur många gånger har jag inte varit med om det? Både här i Chelsea men även i FC Rosengård. Motståndarlaget lägger sig lågt och gör det kompakt centralt. Igenkänningsfaktorn är hög hos mig. Att gå till halvtidsvila med knapp ledning är såklart bättre än ett lika-resultat, men det är risky business i min värld. Motståndarna känner att de inte är långt ifrån och självklart bygger de mycket av sin energi in till andra halvlek på det. Så blev det också. Liverpool levde på sin höga energi.

Andra halvlek resulterar i två straffar mot oss som Liverpool denna gång inte gör några misstag på. Visst är det fördel skytt i en straffspark, men det gnager i mig ändå att släppa förbi mig bollen. Det är ju trots allt mitt jobb, att inte låta den gå förbi. Det var i princip det de hade hela matchen, två straffar och de fick med sig samtliga poäng från kampen. Mindre possession, färre målchanser men ändå fler gjorda mål. Fotbollen är grym ibland.

Som målvakt är en sån match otroligt frustrerande. Man står där och ser på sitt lag, som vrider och vänder, som gör sitt bästa för att få allt att klaffa. Man vill hjälpa till så mycket som det bara går, ändå är ens roll begränsad. Man känner sig otillräcklig. Jag ser tydligt hur Liverpools energi växer med matchens gång, hur självförtroendet ökar efter deras reducering. De pumpar längre bollar, får inkast långt nere på vår planhalva för att skicka upp en av sina spelare som kastar lika långt som många slår inlägg. Det håller på att vända till deras favör och jag har inga riktiga svar. Maktlös känsla. Usch, den är inte kul.

Fotbollen är grym ibland. Recept mot det? Fortsätta träna och bli bättre.

Jag landade med planet på London Heathrow och stängde av flygplansläget på mobilen. Notiserna började trilla in och snabbt förstod jag att något hade hänt. Storbritanniens drottning, Elizabeth II hade gått bort. Kort därefter kom information om att det ännu var ovisst om matchen som var planerad några dagar senare skulle spelas. Jag var så laddad för matchen. Dels för att det var dags att dra igång serien men även för att matchen skulle spelas på herrarnas Stamford Bridge inför storpublik.

Dagen efter tränade vi ändå på matcharenan som vanligt då inget beslut hade fattats. Det var en fin känsla att träna på arenan. Perfekt gräs, fin omgivning och matchkänsla i luften. En bit ifrån arenan så pryddes Londons gator med stora spelarbilder som individuellt stod och poserade, som jag fick syn på påväg mot träningen. Jag måste erkänna att det kändes coolt att se min egna bild hänga där bland all trafik och alla människor som gick förbi. Någonstans är det här något vi inte har sett allt för mycket av ännu. Hittills är det främst herrarnas bilder som prytt gatorna som leder till Stamford Bridge. Nu var fallet något annat och jag kände mig stolt på något sätt. Snabbt skickade jag en bild till familjechatten. Ni kan ju föreställa er mamma och pappas stolthet. Helst av allt hade nog mamma sett att jag klättrat upp på pelaren, skruvat loss affischen, rullat ihop den och skickat den hem till Sverige.

Matchen ställdes in. All planerad toppfotboll i landet ställs in under helgen. Jag känner en stor respekt för händelsen och hur mycket uppmärksamhet den här bortgången har väckt. Det är coolt att se hur många som har berörts och hur många som vill hylla. Snacka om att vissa händelser enar nationen.