Går det för snabbt?

Damfotbollen börjar profilera sig allt tydligare när det kommer till sin målgrupp och många anser att det känns lugnt och tryggt att gå och se en dammatch. Det här i jämförelse med att ta med familjen på en herrmatch där supportrar ibland kan vara lite väl kaotiska med hur de visar sitt stöd. Det skapar en otrolig stämning och tryck, men jag förstår känslan av att precis allting kan hända. Med det sagt tror jag att det här är något som kommer att öka på damfotbolls-arenorna också i takt med sportens framfart. Vi ser det hos bland annat PSG där en stor del av damernas supportrar är en direkt jämförelse med det vi ser i herrfotbollen. Igår fick vi se ta del av det även på Kingsmeadow under vår match.

Vllaznia hade en hel del supportrar på plats som sjöng och hejade matchen igenom. I slutet av matchen kom pyrotekniken fram från deras sida, där de slängde in en viss del även på plan. Vår planhalva var på deras sida i andra halvlek, vilket betydde att jag hade dem i ryggen. Sång och stämning tackar jag aldrig nej till, men när det börjar slängas in grejer så är det annorlunda. Framförallt när det kommer till de arenor som damlag ofta spelar på, där publiken i princip sitter bredvid dig. Där närheten ibland kan kännas lite för nära.

Jag hoppas att frågan kring spelarnas säkerhet tas seriöst, vilket jag vet att det gör från Chelseas sida. Det är en fråga som måste tas tag i direkt och som måste bearbetas lika snabbt som den utveckling som sker på damsidan. Det går undan och ibland undrar jag ifall det går lite för snabbt för att kunna hinna arbeta parallellt med de andra problemen som kommer att tillkomma. Publik, sociala medier, hat, hot. Exemplen kan göras många. Fingers crossed.

Igår genomförde jag den sista delen i UEFA B-utbildningen som jag har hållit på med nu senaste året. Jag skulle presentera min tränarfilosofi och vilka delar som kan komma att bli viktiga för mig om jag en dag väljer att bli tränare för ett lag. En del av presentationen handlade om vilka delar jag kan acceptera som tränare kontra vilka jag inte alls hade kunnat acceptera. Jag fick en följdfråga om just fallet med Ronaldo, hur jag hade skött fallet om jag varit tränare. Intressant diskussion.

Först och främst så saknar jag all information om vad som faktiskt pågår bakom kulisserna, det gör att mina åsikterna är styrda främst av vad media har skapat för bild. Men låt oss ändå diskutera, sätta oss in i fallet. För mig handlar det här mycket om förståelse, att släppa på stoltheten och att lyssna på varandra. Det är uppenbart att båda partnerna anser att den andre har agerat respektlöst.

Ronaldo är en av de största spelare som vi har haft inom fotbollen. Bara det är fakta som gör att jag tycker att han förtjänar viss respekt. Han är satt på bänken och ibland även totalpetad i Manchester United. Vi är ute på hal is om vi vill få med honom på tåget. Hans status sedan ett bra tag tillbaka har inte fostrat honom till hur det är att sitta på bänken och att inte vara i centrum. När han därför blir satt för att värma bänk, så kommer vissa oönskade beteende att förekomma. De oönskade beteenden är inte förlåtna oavsett vem det handlar om. Däremot är de inte förvånande, tycker jag.

Som tränare så tror jag inte att jag hade haft en spelare i Ronaldos kaliber på bänken ett längre tag. Antigen spelar han eller så är det inte rätt lag för honom. Om jag ändå väljer att ha honom där, då behöver jag förstå honom. Då behöver jag förstå att han kommer att agera konstigt i vissa fall. Han har ju faktiskt inte mycket erfarenhet av sådana lägen, frågan är om han själv vet vad han håller på med och om han kommer att vara nöjd över sina beslut om ett tag när allting lagt sig. Som tränare behöver jag släppa på min stolthet och beslutsamhet och lyssna. Jag behöver lyssna och utifrån det skapa något mer hållbart. För hur läget är nu, det gynnar varken spelaren i fråga eller laget.

Men vem vet, som vanligt är det mesta lättare sagt att gjort…

Hur vi får timmarna att ticka? Vissa sover bort många timmar, andra tar minibussen till något kaffe. Vi skandinaver älskar att promenera, så vi går allt som oftast till vår destination även om det innebär 784 meter längre än vad de flesta i laget orkar ta sig till fots. Väl där fyller vi upp kafféet, möblerar om och blir en direkt distraktion till de andra kunderna som bara vill dricka sin cappuccino i lugn och ro. Aja, vi har det trevligt och tiden fördrivs ju faktiskt.

Senast jag spelade landskamp innan den här samlingen var i april 2021. Mycket har hunnit hända sedan dess för mig personligen. Jag har bytt ut Damallsvenskan mot den engelska ligan och fått Chelsea FC som ny klubbadress från tidigare FC Rosengård. Utvecklingen har gått i rätt riktning och jag har fantastiska förutsättningar till att ständigt kunna bli bättre. Chansen i landslaget har tagit lite längre tid. Att målvaktspositionen väldigt sällan tillåter inhopp på några minuter har inte gjort saken lättare. Tålamod har varit nyckeln. Lättare sagt än gjort.

Nu senast hade jag fullt förtroende i båda matcherna mot Spanien och Frankrike och det kändes fantastiskt. Att få bygga upp ett slags momentum över de två tillfällena var skönt. Jag kände ett lugn och jag växte med givet förtroende. Jag tilläts att få spela mitt spel utan att ständigt övertänka och ställa tveksamma frågor till mig själv. Att vi spelare är de största kritikerna till oss själva stämmer nog i många fall. Då gör en tränares förtroende mycket. Det ger oss arbetsro och gör att kritiken från oss själva till oss själva istället blir nyfikenhet och vilja att bli bättre snarare än rädsla för att misslyckas.

Jag har suttit och kollat på de två senaste svenska herrlandskamperna här i Nations League, mot Serbien och Tjeckien. Jag lyssnade även på studiosnacket och ett hett ämne var just hur ett landslag ska formas och hur svårt det kan vara när spelarna är placerade i olika klubblag där nästan varje spelare formas på sitt sätt. Janne Andersson berör den problematiken och förklarar att det inte alltid är enkelt att bygga ett landslag med en tydlig identitet. Det händer för mycket runtomkring på klubbnivå för att hinna få ihop allt på bästa sätt när landslaget väl är samlat.

Det kan inte vara enkelt för en tränare, jag förstår svårigheterna och som spelare vet jag själv hur knepigt det kan vara att inte kunna ha samma arbetssätt hela tiden. Men när jag ser på våra svenska landslag så ser jag massor av möjligheter tack vare att det faktiskt ser ut på det sättet, att vi har svenska landslag som är komponerade av spelare från olika miljöer, som kommer från olika bakgrunder och som fostras av olika kulturer. Jag kollar på herrlandslaget. Vi har Dejan Kulusevski, Alexander Isak, Emil Forsberg. Olika spelare, olika klubbar, olika bakgrunder. Klasspelare. Vi har ännu fler, med ytterligare olikheter och möjligheter att låta nyfikenheten samla på sig lärdomar.

Svensk fotboll har länge präglats av mantrat ”laget före jaget”. Laget är grunden i allt, både på och utanför plan. Det är inte slump att vi ofta har välfungerande team med individer som gillar att vara med varandra och många gånger presterar ihop. Att skapa en trygg miljö där alla känner sig inkluderade är en viktig del i det svenska lagbygget. Har det funnits spelare som inte fungerat i det, så har dessa spelare med tiden fasats ut. 

Jag är nyfiken på hur det skulle sett ut ifall vi vände på det mantrat och aktivt började kika på hur vi kan finna det bästa jaget för att skapa det bästa laget. Vi har sådana otroliga möjligheter att tillgå i de spelare som finns runtom i svensk fotboll att vi trots storlek på vårt avlånga land kan vara en nation som slåss om medaljer på herr- och damsidan. Jag vet inte exakt hur det arbetas på landslagsnivå med att besöka olika klubbar runtom i Europa och aktivt söka nya lärdomar från de miljöer som våra spelare befinner sig i att implementera i det egna arbetet. Jag är helt säker på att guldkornen är många och att vi med all säkerhet inte plockat upp alla ännu. Och när vi väl har funnit ett guldkorn så anser jag att det ibland tar lite för lång tid för de att blomma ut helt. 

Jag vänder blicken mot andra länder i Europa, där stortalanger kommer fram på löpande band och snabbt integreras i lagbygget. Det skapas profiler av de spelarna och de nästan trycks ut till att bli världsspelare direkt. Här tror jag att det utgåtts från jaget och skapat något som därefter gett vägledning till hur laget kan komma att bli. Såklart blir det enklare när de spelare infinner sig i dem inhemska ligorna som krasst nog är mycket bättre än vår Allsvenskan, där tränaren har dem nära till hands och där det inte handlar om att de nödvändigtvis fostras av en helt annan fotbollskultur. Såklart blir det enklare att ha en tydlig identitet när spelarnas grundidé inte spretar för mycket. Däremot ser jag därför inte heller lika stora möjligheter i att dra lärdomar av andra, att nyfiket kika på för att plocka ut det bästa. Jag ser stora möjligheter i Sverige och jag tror att vi kan få ut massor av våra svenska lirare.