Svensk klubblagsfotboll halkar efter

FC Rosengård har en tuff grupp i Champions League. Förutom Benfica i sin grupp så har man även tunga Barcelona och Bayern München. De sistnämnda är lag som känns nästintill som en omöjlig uppgift, medan Benfica är en möjlig match. Efter tre gruppspelsmatcher står FCR med noll poäng i sin kolumn. För mig säger det att Champions League blivit mer av ett viktigt fönster att synas för svensklagen. Det har blivit en turnering där spelarna får viktig, internationell erfarenhet snarare än att det ger något hopp om titlar.

Nu har vi enbart ett lag från Sverige kvar i turneringen. Häcken lyckades inte kvala in denna gång. Vi har gått från att för något år sedan drömma och satsa på att kunna gå hela vägen i Champions League, till att kämpa för att ens nå gruppspel. Mycket har hänt på damsidan, det är nu sedan gammalt. Jag minns när vi, då tillhörde jag FCR, slogs ut av Wolfsburg i kvarten på målskillnad. Så otroligt nära vi var. Nu ska Wolfsburg över två möten vara omöjlig för ett svensklag.

Frågan är om svensk klubblagsfotboll ska acceptera läget eller fortsätta att satsa. Jag tror tyvärr att vi hamnat i ett läge där det handlar om att förlika sig med situationen och att göra det bästa av det klubbarna kan. Skyltfönster, utveckling och erfarenhet. Kanske får det vara bra nog.

Efter cirka 25 timmars resande var vi framme i Melbourne. Med elva timmars tidsskillnad från London-klockan så var jetlagen påtaglig. Jag hade rutat in mig på att jag skulle sova enbart några timmar på det sista, längre flyget. 5-6 timmar var planen, så att jag kunde börja ställa om tiden direkt och förhoppningsvis vara lite trött när vi väl var framme på plats. Elva timmar senare vaknar jag och kollar på klockan. Två timmar till landning. Totalt misslyckad planhållning från egen sida. Utvilad var jag i alla fall. Det skulle jag få smaka på när jag, väl framme på hotellet vi skulle bo på, snabbt tryckte i mig en banan och svepte i det lilla mjölkpaketet som låg i kylskåpet tänkt för kaffet, klockan 03 på natten. Jag hade ett äpple också, men att knapra på ett äpple mitt i natten kändes lite väl desperat. 

Tre träningspass skulle vi hinna med innan matchen mot Australien. Tre pass som var tvungna att modifieras ordentligt till något lugnare då tidsomställningen inte riktigt tillät annat. Det blev bättre för varje dag som gick, men det var ändå inte optimalt. Jag tyckte det var knepigt, att behöva brottas med att jag visste att jag inte kunde ha för höga förväntningar och krav på mig själv till att ändå vilja prestera bra fotboll. Det gick liksom inte ihop. 

Det var dags för matchdag. Första dagen sedan vi kom till Australien som jag kände att jag fick några timmars sammanhängande sömn, äntligen. Men jag mådde inte lysande. Jetlagen kändes i kroppen fortfarande och huvudet kändes som en ballong. Jag försökte att acceptera alla tankar som pågick i huvudet och se dem som just bara tankar och känslor. Jag fick göra vad jag kunde av situationen helt enkelt, spela med de kort jag hade med vetskapen om att jag gjort det jag kunnat för att förbereda mig maximalt utifrån givna förutsättningar. 

Resultatmässigt gick matchen som det gick mot ett bra Australien inför storpublik i Melbourne. Självklart är vi långt ifrån nöjda med det. Men sett till hela resan så är det massor av erfarenheter och lärdomar som vi kan ta med oss inför vad som komma skall. Det är enkelt att stirra sig blind på nuet och vara besviken över mindre bra resultat. Men man ska komma ihåg processen och det långsiktiga. Anledningen till varför man tar sig igenom det kortsiktiga. Anledningen till att man sätter sig på ett plan i ett dygn för att komma till en plats där vi behöver vända helt på dygnet i princip. Vi ska komma ihåg att det faktiskt är i sommar som medaljer delas ut. Nu samlar vi bara nycklar som ska kunna göra oss mottagliga för den där medaljen. 

När jag entrade föreningen, dåvarande LdB FC, 2013 så blev jag ganska så omgående införstådd med att jag kommit till en förening med en stark vinnarkultur och en ständig strävan efter att bli bättre. Ingenting annat än just en vinst var godkänt och blev det något annat än det, så var det en mycket, mycket mörk dag på jobbet. Både på och utanför plan arbetade vi stenhårt. Vi ville vara bäst på allting. Jag upplevde att vi var ett av de där lagen som man helst av allt ville slå, som man tyckte var för kaxiga och “diviga”. Det kanske vi var, men med all rätt med tanke på vilket hästjobb som lades ner varje dag, från spelare såväl som från de personer som arbetade kring klubben.

Jag minns tydligt känslorna efter en bortamatch mot Hammarby där vi stod som förlorare. Det kändes som om att hela världen hade gått under. I omklädningsrummet var det spelare och ledare som var förbannade, ledsna och uppgivna. Vi hade förlorat en match i ligan. Det var kris. Så såg vardagen ut som en del av damlaget i FC Rosengård och säkerligen ser det liknande ut än idag. Det är kraven som ställs på varandra, att alltid prestera för att vinna. “No excuse to lose” stod det på ett av våra matchställ en säsong. Precis så. Det fanns ingen ursäkt för varför vi skulle förlora och än idag lever det kvar. Det är en kultur som skapats och som underhållits under många säsonger.

Att FC Rosengård tar SM-guld även i år kommer inte som någon överraskning. Många förväntar sig att de ska ta hem det år efter år, inklusive mig själv. Även de själva. Målsättningen är solklar, som många gånger förr; allt annat än en vinst är ett misslyckande. Men med höga målsättningar så krävs det att man har vetskapen om att det medför krav på hårt arbete. Det är personerna kring FC Rosengårds damlag väl införstådda med, de har stenkoll. Det spelar ingen roll att de byter ut spelare varje säsong, att laget blivit till ett av Europas bästa skyltfönster på damsidan, vilket leder till att deras toppspelare sällan stannar alltför länge innan storklubbarna rycker loss dem. Grunden i FC Rosengård är detsamma med Erling Nilsson som en av de viktigaste figurerna i klubbens framgångssaga. Grunden i FC Rosengård är den starka vinnarkultur som har skapats och som är svårslagen. Därefter är det till spelarna att anpassa sig och rätta in sig i det ledet.

Grattis FC Rosengård till ytterligare ett SM-guld att addera till samlingen. I mitt tycke är ni klubben med starkast vinnarkultur i fotbollssverige. En vinnarkultur skapas inte över en natt.