Igår var jag trädet på det öppna fältet och jag var skiträdd

Det är en annorlunda utmaning att möta ett lag som vi förväntas vinna mot med ett par bollars skillnad. Allt som oftast är dessa typer av motstånd rejält defensivt inriktade och spelet mot ett mål kan bli ett svårlöst pussel. Även om vi tog ledningen så visste vi att de inte skulle forcera för att försöka reducera. Målsättningen såg ut att vara att hålla nere siffrorna, det lyckades de med förvisso. Maskning, lågt försvarsspel och stundtals respektlöst spel var verkligheten igår. Jag gillar inte det, när du ger upp så tidigt att du börjar visa det i ditt beteende och inte respekterar spelet i sig. “Bravo, du har ju visst med dig visselpipan”, skrek en av motståndarspelarna till domaren. Kom igen, kan du inte bättre?

Ni kan ju tänka er hur matchbilden såg ut för egen del. Där stod jag på min planhalva, själv större delar av matchen. Inte de roligaste matcherna, det kan jag ärligt säga. Men igår var jag även skiträdd. Redan under uppvärmningen smög rädslan sig fram. I periferin kunde jag se blixten och kort därefter åskan också. Jag försökte lugna mig med att jag kunde räkna till fem innan jag hörde åskan efter blixten. Men ändå. Jag visste hur matchbilden skulle komma att se ut. 21 spelare skulle spela på motståndarnas planhalva och på egen planhalva skulle jag stå själv. Själv på en ganska så stor yta. Jag var trädet på det öppna fältet kände jag. Det var inte heller så att jag var fullt uppe med att behöva göra några högintensivt aktioner så att jag inte hade tid att se blixten var femte minut. Jag såg vartenda jäkel.

Men bra nyheter. Tre poäng, en nolla och hemkommen igen utan spår av blixten. Eventuellt några gråhår rikare på grund av orsakad stress. Jaja, vi rör oss vidare.