Streama årets final i Uefa Champions League mellan Liverpool och Real Madrid på Telia och C More med start 19.30 på lördag, den 28 maj.
Genom åren har Champions League bjudit på många vackra ögonblick och framgångssagor. När ett skadeskjutet Milan körde över ett stjärnspäckat Barcelona i finalen 1993-94, när IFK Göteborg vann sin grupp 1994-95, Ajax resa till semifinal 2018-19 och Helsingborgs bortaseger på San Siro för att säkra en gruppspelsplats bland annat.
Men det allra största är kanske när Porto gick hela vägen och vann turneringen 2004. Men, för att förstå storheten i det, utöver att ett lag i Portos storlek vann hela turneringen, måste man börja från början.
Efter att ha lett småstadsklubben União de Leiria till en fjärdeplats i den portugisiska ligan, sex poäng bakom förstaplatsen, handplockades den 38-årige Leiria-tränaren José Mourinho av Portos ledning till tränarposten den 23 januari 2002. Mourinho var en tränare utan egen erfarenhet som spelare på elitnivå. Han hade istället lärt sig allt om tränaryrket genom att arbeta under Bobby Robson i Sporting Lissabon, Porto och Barcelona, samt Louis van Gaal i Barcelona.
Och väl i Porto levererade Mourinho direkt genom att leda Porto till elva segrar på de avslutande 15 matcherna av säsongen 2001-02, så laget klättrade från en femteplats till en tredjeplats.
Säsongen därefter (2002-03) fokuserade Mourinho på att implementera sin fotbollsfilosofi, och sina speciella träningsmetoder. De var speciella genom att de automatiserade laget hur de skulle agera under olika delar och moment av matcher, samt att Mourinho var bland de första "reaktiva" tränarna som anpassade sina matchplaner utifrån motståndarens förväntade matchplan.
Mourinho förespråkade att laget skulle arbeta som två lag, eller enheter, fast i samma lag. Den defensiva enheten och den offensiva. Den förstnämnda skulle vara mycket organiserad och systematiserad medan den sistnämnda skulle vara flexibel och kreativ. Målen skulle göras genom kontringsfotboll. När motståndaren hade bollen skulle den offensiva enheten pressa högt och intensivt, medan den resterande delen av laget skulle sjunka ner i defensiv organisation och krympa ytor. Det gjordes i samspel mellan mittfält och försvar. När bollen sedan återvanns skulle laget snabbt ställa om och kontra in den i motståndarens mål.
Det fungerade direkt. Under sin första hela säsong på tränarposten (2002-03) vann Porto ligan med 27 vinster, fem kryss och endast två förluster - för att sluta hela elva poäng framför tvåan Benfica. Utöver det vann Porto dessutom Uefa Cupen (tidigare version av Europa League).
Här ska tilläggas att Porto vid denna tidpunkt var ett lag med mycket begränsade resurser. Under Mourinhos två och ett halvt år i klubben spenderade klubben totalt 19,5 miljoner euro (198 miljoner kronor) på spelare, varav den dyraste spelaren de värvade kostade 3,5 miljoner euro (36 miljoner kronor). Klubben levde på Mourinhos innovativa metoder, hans förmåga att lyfta spelare till nya nivåer och hans taktiska briljans - och det skulle visa sig säsongen efter.
Porto vann 2003-04 återigen ligan, denna gång med åtta poängs marginal, och hade säkrat titeln med fem veckor kvar av säsongen. Utöver det vann de även den portugisiska supercupen, och säsongens första riktiga besvikelse kom inte förrän i maj 2004 när de förlorade ligacupfinalen mot rivalen Benfica.
Men parallellt med ligaspelet hade laget kommit tvåa i sin Champions League-grupp där de mötte Real Madrid, Marseille och Partizan Belgrad. Men, när lottningen för sextondelsfinalen hölls, drog Porto det korta strået och lottades mot Sir Alex Fergusons Manchester United. Det blev en David mot Goliat-lottning för Portos del - och de fick en mardrömsöppning på den första matchen i dubbelmötet.
Redan efter 14 minuter på Estadio do Dragão i Porto tog United ledningen genom Quinton Fortune, som höll sig framme och stötte in en retur på ett skott av Paul Scholes i mål. Men i den 29:e minuten kvitterade hemmalaget genom en vacker volley av Benni McCarthy, som sedan satte det avgörande 2-1-målet med tio minuter kvar att spela. Porto vann chockartat, men laget hade "bara" en uddamålsseger med sig till Old Trafford i returmötet och United hade dessutom ett bortamål med sig.
Och även i returmötet fick Porto en mardrömsstart. Efter halvtimmen spelad på Old Trafford gjorde Paul Scholes 1-0 till United, som då hade ena foten i kvartsfinalen genom flera gjorda bortamål.
Och så såg det länge ut. Men på tilläggstid klev den defensiva mittfältaren Costinha fram och gjorde sig själv odödlig i Porto-kretsar. På en frispark från Benni McCarthy lämnade United-målvakten Tim Howard retur - och på den höll sig Costinha framme och stötte in bollen i mål till 1-1.
Porto-supportrarna utbrast i full extas. Och Mourinho? Han flög upp från bänken och sprang hela vägen ner till ena hörnflaggan där hans spelare firade, vilket irriterade Sir Alex Ferguson som ansåg det vara oprofessionellt. Men det stod därmed 3-2 i Portos fördel över två möten med bara sekunder kvar att spela - och de lyckades hålla ut. Porto slog ut United på deras egen bakgård och avancerade till kvartsfinal mot Lyon.
I kvartsfinalen gick det desto bättre. Porto vann första mötet med 2-0 på hemmaplan genom mål av kreatören Deco och backklippan Ricardo Carvalho, och returmötet slutade 2-2 efter att Maniche noterats för två mål på Stade de Gerland.
Vidare väntade Deportivo La Coruña i semifinalen och det blev en målfattig historia. Det första mötet på Estadio do Dragão slutade mållöst och det andra mötet i Galicien slutade 0-1 till Porto efter ett straffmål med timmen spelad av anfallaren Derlei. Det räckte, dock, och Derleis straffmål tog Porto till Champions League-final. När slutsignalen ljöd exploderade Portos spelare och ledare ut i glädje - men inte Mourinho. Han gav en tumme upp till sina spelare och gick sedan tämligen lugnt fram för att tacka Lyons tränare.
I finalen väntade slutligen Monaco, som även de hade skrällt sig hela vägen till final genom att slå ut Lokomotiv Moskva, Real Madrid och Chelsea.
Men Porto blev för mycket för monegaskerna. I den 39:e minuten hittade högerbacken Paulo Ferreira fram till anfallaren Carlos Alberto i Monacos straffområde, som sedan läckert sköt in 1-0 till portugiserna. Det stod sig till den 71:a minuten när Dmitri Alenichev hittade fram till Deco i Monacos straffområde, som tog emot bollen och retsamt rullade in den till 2-0 förbi de tre Monaco-försvararna som försökt blockera skottet. Samme Alenichev fastställde sedan slutresultatet när han dunkade in 3-0 i den 75:e minuten.
Porto gjorde det. De vann Champions League mot nästan alla odds. Mourinhos trupp, i sammansatt av äldre spelare från mindre klubbar runtom i Portugal, som varit förbi sina bästa år, hade vunnit den största tävlingen ett klubblag kan vinna. De åstadkom något en klubb utanför Europas topp fem-ligor nog inte kommer lyckas med på ett bra tag; de vann två ligatitlar, en cuptitel, en Uefa Cup-titel och en Champions League-titel.
Dessvärre slutade sagan där. Kort efter finalen lämnade Mourinho och nyckelspelare som Deco, Ricardo Carvalho, Paulo Ferreira, Derlei och Pedro Mendes klubben. Laget nedmonterades, men deras bedrift kommer alltid att leva kvar som en av de största bedrifterna i Champions Leagues historia.
Startelvorna i finalen:
Monaco: Flavio Roma - Hugo Ibarra, Julien Rodriguez, Gaël Givet, Patrice Evra - Édouard Cissé, Lucas Bernardi, Akis Zikos - Ludovic Guily, Fernando Morientes, Jêrôme Rothen.
Porto: Vítor Baía - Paulo Ferreira, Jorge Costa, Ricardo Carvalho, Nuno Valente - Pedro Mendes, Costinha, Maniche - Deco - Carlos Alberto, Derlei.