Streama årets final i Uefa Champions League mellan Liverpool och Real Madrid på Telia och C More med start 19.30 på lördag, den 28 maj.
Att vinna Champions League är en dröm de flesta fotbollsspelare har sedan barnsben. Det anses av många som det största man kan åstadkomma inom klubblagsfotboll. Men när man tittar tillbaka på Champions League-finalerna sedan tävlingens första upplaga 1992 finns det ögonblick som “stulit rampljuset” på många olika sätt.
I den här artikeln lyfter Fotbollskanalen fem av de minnesvärda finalögonblicken.
Manchester Uniteds makalösa vändning på tilläggstid mot Bayern München
Finalen 1998-99 var Manchester Uniteds första Champions League-final sedan tävlingen övergick från Europacupen till Champions League. Men framför allt var det klubbens första europafinal sedan säsongen 1967-68. Bayern München, å andra sidan, hade hunnit spela fem europafinaler under samma tidsperiod trots att detta var deras första Champions League-final.
Utöver förutsättningen att finalen var Uniteds första europafinal sedan sent 1960-tal, tvingades de komma till matchen utan Paul Scholes och Roy Keane, lagets mittfältsmotorer, som lett laget till seger i Premier League samma säsong. Och deras avsaknad blev ännu tydligare när Mario Basler redan efter sex minuter gav Bayern en drömstart på matchen när han skruvade in en frispark till 1-0.
Därefter fortsatte Bayern att dominera och skapade flera lägen att utöka. United var rejält tillbakapressat och visade inga tecken på att slå tillbaka.
Sir Alex Ferguson har i efterhand berättat i en UEFA-dokumentär om vad han vid sa i sitt halvtidssnack vid ställningen 0-1:
- Jag sa till killarna "Som vi spelar nu kommer vi inte kunna vinna pokalen. När ni går ut på planen igen, kolla på pokalen. För det är det närmsta ni kommer komma den om ni inte höjer er och spelar bättre".
Men Bayern fortsatte att dominera. I den andra halvleken var tyskarna två ramträffar ifrån att utöka, en chipp i stolpen och en cykelspark i ribban. De dominerade i 89 minuter och hade Oliver Kahn mellan stolparna. Med allt detta i beaktning kan man få någon sorts uppfattning om hur tungt det måste känts för Manchester United och deras supportrar när de gick in på övertiden i andra halvleken i 0-1-underläge.
Fjärdedomaren visade på sin skylt i den 90:e matchminuten att det var tre minuters tilläggstid. Tre minuter att rädda titeln - och det var då miraklet på Camp Nou började. I den 91:a minuten snappade Ryan Giggs upp en boll i andra våg på hörna, sköt och på skottet dök Teddy Sheringham upp och styrde in kvitteringen 1-1.
Nuvarande United-tränaren Ole Gunnar Solskjær har i efterhand berättat sina tankar efter kvitteringen:
- Jag kände bara glädje. Nu får vi två gånger femton minuter till att spela, något jag kommer lära mig jättemycket av.
Men då visste han inte att han själv skulle bli huvudpersonen i vad som skulle komma att bli en av de mest minnesvärda finalerna någonsin.
I den 93:e minuten fick United en ny hörna. Beckham klev fram till hörnflaggan och slog den, varpå den styrdes vid den främre stolpen - och vid den bortre stolpen reagerade en ung Solskjær snabbt på styrningen och stötte in 2-1 på volley. United-spelarna, deras bänk och framför allt deras supportrar på Camp Nou exploderade ut i extas medan Bayerns- supportrarna inte kunde förstå vad som hade hänt. De hade dominerat matchen i 89 av 93 minuter, men de var de fyra sista som skulle fälla dem.
Domaren blåste strax därefter av matchen och United hade säkrat sin första Champions League-titel, i en match som Sir Alex Ferguson då beskrev som "Det bästa ögonblicket i mitt liv".
Zinedine Zidanes och Gareth Bales spektakulära matchavgörande mål
Till skillnad från ovanstående ögonblick är det inte alltid matchen i helhet, eller resultatet, som utgör de minnesvärda ögonblicken. Utan ibland är det enskilda ögonblick av total magi som vi minns - såsom Zinedine Zidanes finalmål mot Bayer Leverkusen i Champions League-finalen 2001-02 och Gareth Bales finalmål mot Liverpool 2017-18. Två mål som direkt resulterade i finalsegrar till Real Madrid.
När Real Madrid tog sig an Leverkusen i finalen 2001-02 på Hampden Park i Glasgow gav den numera klubblegendaren Raúl laget en drömstart på matchen, efter att Roberto Carlos serverat honom ett friläge genom ett långt inkast. Raúl gjorde inga misstag utan placerade kyligt in 1-0 till "Los Blancos".
Men Leverkusen kvitterade fem minuter senare efter att Bernd Schneider hittat den brasilianske backbjässen Lúcio i Real Madrids straffområde med ett frisparksinlägg, varpå Lúcio stångade in 1-1.
Sedan kom ögonblicket som finalen i mångas ögon kommer att kommas ihåg på grund av. Roberto Carlos levererade ett högt inlägg mot Leverkusens straffområde som letade sig fram till Zidane. Fransmannen fick god tid på sig att sikta och fick sedan till en otrolig pendelrörelse med vänsterbenet. Han drog till med en galen volley som letade sig in i det främre krysset bakom Leverkusen-målvakten Hans-Jörg Butt till 2-1. Ett resultat som sedan skulle stå sig och ge Real Madrid klubbens nionde europatitel.
Ett annat finalmål, även det från Real Madrid, är Gareth Bales 2-1-mål mot Liverpool i Champions League-finalen 2017-18.
Efter att Karim Benzema givit Real Madrid ledningen i den 51:a matchminuten, genom en rejäl tävla från Liverpool-målvakten Loris Karius, hade Sadio Mané kvitterat på hörna fyra minuter senare i den 55:e matchminuten.
Sedan byttes han in i den 61:a minuten, Gareth Bale, som bara två minuter senare skulle göra finalen ihågkommen och skapa oförglömlig Champions League-historia.
För i den 63:e minuten levererade vänsterbacken Marcelo ett inlägg mot Liverpools straffpunkt från sin vänsterkant, varpå Bale dök upp och satte 2-1 genom en magisk cykelspark i det främre krysset. Varken Liverpool- eller Real Madrid-spelarna kunde tro sina ögon - och framför allt inte Real Madrid-tränaren Zinedine Zidane som stod och höll sig för huvudet och undrade om vad han just sett varit på riktigt.
Finalen slutade 3-1, efter att Bale gjort ytterligare ett mål på långskott som Karius famlat in i eget mål. Men det matchavgörande målet, som gav Real Madrid klubbens trettonde europatitel, och som matchen kommer vara ihågkommen för, var det magiska 2-1-målet Bale gjorde bara två minuter efter sitt inhopp.
John Terry halkar i straffläggningen i finalen 2007-08
Champions League-finalen 2007-08 var speciell på många sätt. Inte bara var det en chans för Chelsea att revanschera sig på Manchester United som de förlorat ligatiteln mot - med två poängs marginal - någon vecka tidigare. Utan det var också den första helengelska finalen i tävlingens historia.
I den 26:e matchminuten hittade Uniteds högerback Wes Brown Cristiano Ronaldo vid den bortre stolpen - som nickade in 1-0 med en klassnick.
United hade flera chanser att utöka därefter, främst genom Carlos Tevez, men istället skulle det bli Chelsea som gjorde nästa mål. Precis innan halvtidsvilan snappade Frank Lampard upp en retur på ett skott som en United-försvarare blockerat. På ett tillslag placerade han sedan in kvitteringen 1-1 bakom Edwin van der Saar i United-målet.
Den andra halvleken gick sedan förbi utan några fler mål. Didier Drogba träffade stolpen med ett långskott, vilket var halvlekens stora chans. Men båda lagen blev mer och mer trötta, många spelare drabbades av kramp och på grund av tröttheten så spelade båda lagen säkert för att inte göra några misstag.
Matchen gick sedermera till förlängning och till slut straffar.
Efter att Carlos Tevez, Michael Ballack, Michael Carrick och Juliano Belletti satt sina straffar var det sedan Cristiano Ronaldos tur - som missade. Frank Lampard, Owen Hargreaves, Ashley Cole och Nani satte därefter sina straffar och John Terry fick kliva fram för att ta den avgörande straffen. Chelsea-kaptenen kunde säkra klubbens första Champions League-titel någonsin och han kunde samtidigt sänka en av klubbens värsta rivaler, som de förlorat ligatiteln till bara någon vecka tidigare.
Terry såg nervös ut när han gick fram för att ta straffen. Han var inte van att ta straffar. Sedan stod han en mot en med Edwin van der Saar, en av världens bästa målvakter vid denna tidpunkt. Direkt när domaren blåste i visselpipan sprang han fram för att slå straffen, men precis i skottögonblicket tappade han fästet med stödjebenet och halkade - varpå straffen gick i stolpen. I eftermälet av missen satt Terry kvar vid straffpunkten och ville sjunka igenom jorden. Han hade missat ett gyllene läge att ge Chelsea titeln.
Anderson och Salomon Kalou satte sina straffar därefter, Ryan Giggs likaså, och till slut var det Nicolas Anelkas tur att gå fram för Chelsea - och han missade sin straff.
United besegrade Chelsea igen.
Terry grät redan när han gick tillbaka från straffpunkten efter sin missade straff och tröstades av Lampard, men efter förlusten var han otröstlig. Chelsea-tränaren Avram Grant försökte trösta honom, men det var lönlöst. Straffmissen är ett ögonblick som grämer Terry än idag, då han i en radiointervju i med engelska TalkSPORT i november 2019 sa att "Den straffmissen hemsöker mig än idag".
Dudek spexar under straffläggningen i Champions League-finalen 2004-05
Milan hade vunnit Champions League två år tidigare och hade finalerfarenhet, Liverpool hade aldrig vunnit Champions League och hade inte heller varit i någon europeisk final på denna nivå sedan 1980-talet. Milan var dessutom starkare på varje position enligt Milan-tränaren Carlo Ancelotti och Liverpool-tränaren Rafael Benitez. De var den klara favoriten.
Benitez sa på sin sista presskonferens inför finalen att hans plan var att göra ett mål tidigt för att sätta press på Milan - men istället skedde raka motsatsen. En frispark från Andrea Pirlo på högerkanten hittade fram till den 36-årige Milan-kaptenen Paolo Maldini vid straffpunkten - som drog till på volley och gjorde 1-0 till Milan redan i den första matchminuten.
Innan halvtid hann Hernan Crespo sedan utöka till både 2-0 och 3-0 innan domaren Manuel Mejuto Gonzalez blåste av för halvtidsvila.
Milan var säkra på seger. Gennaro Gattuso klappade om pokalen på vägen ut till den andra halvleken som om den redan var vunnen.
Men bara nio minuter in i den andra halvleken nickade Liverpool-kaptenen Steven Gerrard in ett reduceringsmål till 1-3, och två minuter senare satte Vladimir Smicer 2-3 genom ett långskott.
Liverpool var med i matchen igen. De hade vittring på kvittering och pressade tillbaka Milan. Då skedde det som inte fick ske för Milan. Gattuso rev ner Gerrard i Milans straffområde och Gonzalez dömde straff till Liverpool.
Xabi Alonso klev fram till straffpunkten. Han kunde bli odödlig genom att fullända den kanske mäktigaste upphämtningen i turneringens historia. Han slog straffen och Dida räddade den - men sedan satte han returen som Dida lämnat till 3-3.
Resultatet stod sig sedan matchen ut och finalen gick till förlängning - och där klev matchens stora stjärna fram. Liverpool-målvakten Jerzy Dudek. I den andra förlängningskvarten började han med att mirakulöst rädda ett dubbelläge från Milans stora anfallsstjärna Andrij Sjevtjenko, som knappt kunde tro sina ögon.
- Den räddningen var det absolut största defensiva ögonblicket i matchen, beskrev Gerrard räddningen som i en intervju med Uefa.
Mycket tack vare Dudeks storspel slutade förlängningen mållöst och matchen gick till straffläggning. De flesta av spelarna såg nervösa ut, men inte Dudek. Han började leva som mest vid detta tillfälle och hoppade som en guttaperkaboll på mållinjen.
Serginho brände Milans första straff, Dietmar Hamann satte Liverpools. Dudek räddade sedan Pirlos straff efter att ha gjort vad som såg ut som morgongymnastik på mållinjen. Djibril Cissé satte vidare Liverpools andra straff. Jon Dahl Tomasson satte Milans tredje och John Arne Riise missade Liverpools. Fortsättningsvis lade Kaka Milans fjärde straff och satte den. Men Dudek brydde sig inte, han fortsatte med att göra alla möjliga rörelser och konster på mållinjen medan straffarna lades.
Smicer satte sedan Liverpools fjärde straff - och då återstod det för Sjevtjenko att sätta Milans straff. Gjorde han inte det hade Milan förlorat.
Dudek gick fram och lämnade över bollen till Sjevtjenko med stort självförtroende. När straffen sedan skulle slås fortsatte Dudek med sitt spex. Sjevtjenko sprang fram, slog straffen och då hade Dudek redan kastat sig - men hängde på något sätt kvar med ena handen och räddade straffen med den.
Den makalösa vändningen var fulländad, Liverpool hade vänt ett 3-0-underläge mot Milan, Europas kanske bästa lag vid detta tillfälle, och vunnit Champions League-finalen på straffar. Mycket tack vare Jerzy Dudeks mirakulösa konster och spex på mållinjen.
Barcelona-kaptenen Carles Puyol låter Eric Abidal lyfta pokalen efter sjukdomsfrånvaro
Det finns massor med ögonblick som visar att fotbollen är mycket mer än bara en sport. Ett sådant ögonblick kunde ses i Champions League-finalen 2010-11 mellan Barcelona och Manchester United.
Men för att förstå storheten i det ögonblicket behövs kontext.
Det är mars 2011, tre månader innan Champions League-finalen skulle spelas, då Barcelona gick ut med att klubbens franske vänsterback Eric Abidal drabbats av cancer. En tumör i levern.
Abidal opererades för att avlägsna tumören två dagar senare, men mer än så hördes inte från klubbens håll på begäran av Abidal själv. Hans tillstånd var oklart och han spelade inte de nästkommande matcherna i ligan eller i Champions League, innan han hoppade in i derbyt mot Espanyol med 19 minuter kvar att spela den 8 maj. Då hade Abidal missat sex ligamatcher samt den spanska cupfinalen mot Real Madrid.
Efter inhoppet i derbyt fick han vidare spela en minut i den avgörande Champions League-semifinalen mot Real Madrid. Men när Champions League-finalen mot Manchester United på Wembley i London stundade fanns Abidal med i startelvan och spelade 90 minuter.
Barcelona vann matchen med 3-1 efter mål av Pedro, Lionel Messi och David Villa - men finalens höjdpunkt kom under prisceremonin.
Xavi startade matchen och bar kaptensbindeln, då ordinarie kaptenen Carles Puyol inlett matchen på bänken. När Puyol sedan byttes in i den 88:e matchminuten fick han bindeln av Xavi, mot sin vilja, och placerade den i byxlinningen. Barcelona avslutade därmed finalen utan någon med kaptensbindeln på armen - men den skulle dyka upp senare.
Några minuter senare blåste domaren av matchen och Barcelona hade vunnit sin fjärde Champions League-titel. Den tredje på de senaste sex åren.
När pokalen sedan skulle lyftas inför 85 000 åskådare gick Puyol fram och hämtade den. Men istället för att lyfta den själv räckte han över den till Abidal, som nu hade fått kaptensbindeln på armen, för att låta honom lyfta den först.
Puyol gav bort ett av de största ögonblicken man kan uppleva som fotbollsspelare, och framför allt som kapten för sin barndomsklubb, till sin lagkamrat som kämpat sig igenom en av livets tuffaste kamper månaderna inför finalen. Hans gest visade att fotboll är mer än en sport. Det är det är ett brödra- och systerskap. Någonting som är svårt att förstå sig på om man inte är en del av det.
Slutligen lyfte Abidal Champions League-pokalen - skrikandes av glädje - med Xavi vid sin sida. Puyol, i sin tur, han stod bakom de två och gav dem rampljuset.