När Fotbollskanalen når Sofia Hagman befinner hon sig inomhus i ett hett Limassol. Utanför dörren skiner solen och det är ungefär 25 grader varmt. Inte särskilt långt bort från den plats som hon och några av hennes lagkamrater bor tillsammans på ligger breder Medelhavet ut sig.
Utifrån de yttre förutsättningarna är det inte svårt att förstå varför den tidigare Kristianstad-spelaren för lite mer än en vecka sedan valde att lämna Sverige för cypriotiska Apollon. Med fokus på det fotbollsmässiga är inte heller de omständigheterna helt fel. Laget är på väg mot ännu en ligatitel och känslan är att det inte dröjer länge innan man går långt i Champions League. Dessutom är den som leder laget en tidigare damallsvensk profil.
- Jag hade lite kontakt med tränaren här (Kim Björkegren reds. anm), han är ju från Sverige. Att han är här påverkade mitt beslut en hel del. Kommer du till ett nytt land är det ändå en trygghet att ha en huvudtränare från samma nation, säger hon och fortsätter:
- Jag kände också att jag behövde en ny utmaning, för under förra säsongen i KDFF blev det inte supermycket speltid. Och det är ju minuter på planen som krävs för att du ska utvecklas. Att då kunna kliva ner en nivå kvalitetsmässigt, och få kontinuerlig speltid betyder mycket för mig.
Vid ankomsten till Cypern tvingades hon sitta i karantän en kortare tid. Därefter gjorde hon några enstaka träningar med laget, för att senare spela kvartsfinal i cupen mot Lefkothea - och göra omedelbar succé. I sin första match blev det ett mål och en assist.
- Det var skitkul. Jag var lite nervös innan matchen, men det släppte rätt snabbt. En jättekul och skön debut. Att få göra lite poäng är jättebra för självförtroendet. “Nu är man igång”, sådan var känslan.
Var det oväntat att göra poäng direkt?
- Bara en assist hade jag varit väldigt nöjd med, och att sedan få göra mål också… Ja, det är klart att det var lite chockerande.
En flygande start som färskt utlandsproffs hade troligtvis en hel del tyckt varit behagligt. Och mittfältaren från det lilla samhället Vara i sydvästra Sverige är tveklöst glad över superstarten hon fått i sin nya klubb, men för henne betyder framgången något annat. Den går att sätta i stor kontrast till hur hon mått sedan hon skadade sig i en träningsmatch våren 2016.
- Mot Kopparbergs/Göteborg inför den allsvenska premiären nickade jag ihop med Filippa Curmark. Hon skallade mig i bakhuvudet, men det kändes inte som någon supertuff smäll till en början, utan jag spelade vidare. När jag sedan skulle ställa mig upp under pausvilan funkade det inte alls. Jag kräktes. Sedan var jag borta i 1,5 år.
Först efter en grundligare undersökning stod det klart vad som drabbat henne.
- Det var ganska tungt. När jag röntgades hade jag en liten cysta (en vätskefylld blåsa reds. anm) i huvudet, som tryckte på den svullnad som blivit av smällen. Det påverkade nervsystemet, så jag kunde i stort sett inte göra någonting i flera månader.
Hur var den tiden?
- Det var skittufft. Det var en jäkligt mörk tid. Jag hade väl förväntat mig att någon gång drabbas av en muskelskada, men absolut ingen hjärnskakning. Det har varit väldigt tufft.
Och i dag?
- Vissa dagar är fortfarande tuffa. Jag kan vakna upp med migrän, och så är hela den dagen förstörd. Men jag har lärt mig att leva med det nu. Det är en läskig skada, du vet inte vad som ska hända. Det finns ingen tydlig rehabiliteringsplan.
Finns det saker du undviker att utsätta dig för på fotbollsplanen?
- Jag har aldrig varit någon huvudspelare, utan snarare varit den som tagit de fasta situationerna. Jag har inte hamnat så mycket i de situationerna. Sedan kan man inte vara rädd på planen för att sätta dit huvudet. På träningar tänker jag dock ibland på det, då kan det kännas onödigt att utsätta sig för riskabla dueller. Men på match är det 100 procent som gäller.
Under tiden som skadad fanns utrymme för reflektion, och råd från kunniga. Samtidigt som hon inte var säker på om det var rätt att fortsätta spela, rådde expertis henne att inte återuppta karriären. Till sist valde hon att strunta i sitt eget tvivel och vad andra sa.
- När jag var borta från fotbollen frågade jag mig själv om det var värt att komma tillbaka. Många läkare sa: “Får du en till hjärnskakning nu, då får du problem för resten av ditt liv”. “Får du en hjärnskakning till, då kommer du aldrig kunna spela igen”, menade de.
Du gick emot läkarna alltså?
- Ja, jag trotsade deras råd. Och min mamma höll på och frågade om det verkligen var värt det, det är många som har ställt just den frågan. Men jag var eller är inte redo att sluta med det jag älskar mest i hela världen. Det får bära eller brista.
Avslutningsvis väljer Sofia Hagman att se positivt på hur hon har hanterat tiden som gått sedan den där kollisionen för nära fem år sedan.
- Det är klart det har varit en del bakslag, men jag tycker ändå det är starkt av mig att ha klarat av den mörka tiden. Det är jag ändå stolt över.