Umeå tog sig raka vägen upp till damallsvenskan i fjol, men sejouren blev kort och efter en tung säsong stod det klart att man kommer att flyttas tillbaka ner till elitettan.
Efter en tuff säsong meddelade lagkapten och tidigare landslagsmittfältaren, Lisa Dahlkvist att hon avslutar sin karriär. Det efter över 200 matcher i damallsvenskan och över 130 landskamper med det svenska landslaget.
- Det är ett beslut som har växt fram över tid. Jag har alltid haft väldigt kul när jag har spelat och när jag summerade den här säsongen är det många olika delar som gjort att jag inte alls har haft lika roligt. Och det låter kanske konstigt att man bara strävar efter att ha roligt men jag tycker att det ska ge energi att spela fotboll, och det har det liksom inte gjort i år. Och när jag skulle sammanfatta det hela och tänkte om jag skulle om spela ännu en säsong så landade jag i att jag inte kunde fortsätta längre, säger Dahlkvist till Fotbollskanalen.
35-åringens karriär har präglats av toppar och dalar. Mittfältaren menar att hon kanske haft lite tur på vägen då hon fått spela i bra lag och tagit beslut som varit tuffa men som lett till utmanignar som hon har klarat av.
- Det har gjort att jag blivit en bättre spelare som drivits av att vara i bra miljöer och som vågat ta chanser och risker. Det har liksom präglat mig inom fotbollen att man måste stå på sig, säger ho och fortsätter:
- Men det är svårt att summera. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans, det är så himla mycket. Men det här med risker det har ju byggt mig, men sedan har man så klart åkt på nitar också. Jag har åkt ur damallsvenskan, inte fått spela i landslaget när Pia kom in till att inte få vara med längre. Det är klart att det har funnits gupp också som man tagit sig över på något sätt.
Vad tror du att de guppen kan ha betytt för dig?
- Just när jag inte fick spela så mycket med Pia, det var väldigt tufft och där lärde jag mig mycket att jobba mentalt och att det handlar mycket om en själv och ens egna tankar och vad man ska fokusera på. Så jag är väldigt glad att jag fick den insikten tidigt, det stärker en som spelare och person. Som spelare måste man fokusera på sig själv, det kommer alltid stå en tränare där och det är inte den som bestämmer hur bra du ska bli eller om du ska lyckas, det är upp till en själv. Det var jätteskönt, sen när jag inte fick vara med längre var det så klart tufft, men där hade jag metoder från hela min karriär att tackla saker och ting och jag vet att jag gjorde ett försök att ta mig tillbaka och jag är väldigt glad över att jag testade. Men det är som det är med sport, vissa gånger räcker man inte helt enkelt fram och det är okej. Det är inget jag är ledsen över i dag eller sitter och är bitter över.
Många kanske kommer ihåg när Dahlkvist blev stor OS-hjälte i Rio efter att hon satt den avgörande straffen mot USA – men det är inte straffarna och det som blivit en grej medialt som står ut för Dahlkvist när hon berättar om karriärens höjdpunkter.
- Det är klart att just straffarna är en så medial höjdpunkt och jättemånga människor som kommer ihåg just straffarna. Det blir stort i sig och för mig också, det är lite det man kommer ihåg mig för. Men för egen del är det många ögonblick, när man gjorde sin första landskamp, sitt första mästerskap och 2011 fick jag spela många matcher i EM och gjorde fyra mål i turneringen och fick mitt stora genombrott i landslaget. Det är sådana delar man kommer ihåg, de avgörande ögonblicken. Inför OS hade vi ett OS-kval och det kommer jag aldrig glömma; hur det var att spela med kniven mot strupen och vi kom verkligen ihop som lag och satte grunden för vad som skulle komma den sommaren. Det är sådana ögonblick man delar med dem som varit där.
Och när hon summerar karriären finns det inget som Dahlkvist tänker att ”tusan det gick inte vägen” eller ”det där skulle jag ha gjort”.
- Det känns som att jag har hunnit processa det ganska mycket, om det är något som skavt. Det är klart att det hade varit jobbigt om jag hade åkt ur landslaget och slutat där och då. Nu har jag ändå hunnit spela och när jag inte längre var med i landslaget fick jag en annan relation till fotbollen. Det var inte hela tiden jag själv som skulle vara drivande och driva min egen utveckling utan jag började se laget på ett annat vis och ta mer ansvar för att laget skulle lyckas och utvecklas. När man är mitt uppe i sin egen satsning är man egoistisk. Jag kan säga att jag blev mindre egoistisk efter jag åkte ur landslaget. Det var väldigt kul att få bara spela fotboll utifrån ren glädje och inte behöva pressa sig och få se båda sidorna också.
Vad väntar nu?
- Nu känns det lite vanligt att det är lite uppehåll och att man ska börja med försäsongen, det kommer nog kännas som vanligt att jag väntar på att försäsongen ska dra i gång. Det kommer bli otroligt skönt att få tillbaka tid som man inte haft förut, speciellt när man har familj, att käka middagar och planera helger och sådana saker. Det kommer bli en helomvändning i livet, säger hon och berättar vidare om arbetsplanerna:
- Jag har ju en del idéer och har fått en del förfrågningar att jobba inom fotbollen, inte som spelare, men andra delar. Det är något jag vill göra på sikt och ha kvar fotbollen. Men just nu känns det som att fokus är på att bli klar polis och sen får man se vart det landar.