Julia Walentowicz började spela fotboll på gården i förorten Rissne ihop med de andra barnen. Av en slump såg hon fotbollsmatcher på TV då intresset var stort i familjen - där och då tänkte hon "vad häftigt att få spela i stora klubbar".
Sedan dess har Walentowicz spelat för Djurgården. Kärleken för Stockholmsklubben är enorm och Walentowicz har varit med på Djurgårdens utveckling.
När säsongen på söndag drar i gång för Blåränderna gör 20-åringen sin sjätte säsong för klubben i hennes i hjärta. Och som hon längtat.
- Äntligen, verkligen äntligen. När säsongen tar slut då tänker man lite "okej ledighet", sen går det två dagar så är det "snälla börja igen". Det är ett sjukt privilegium att få spela i Djurgården, säger hon.
Vad betyder det att representera Djurgården?
- Allt. Jag har fått växa upp i Sveriges mest framgångsrika förening och fått lära mig spela fotboll, att få representera Djurgården, spela på stadion och få vara en förebild för nästa generation - jag lever min dröm. Det är verkligen sjukt.
Walentowicz pratar entusiastiskt om Djurgården. Aldrig någonsin har det handlat om någon annan klubb och aldrig kommer det att göra det. Det är klart att allt handlar om Djurgården.
- I med och motgång har det alltid varit Djurgården. Den starka känslan kommer dels från att vi har så fantastiska supportrar, dels min starka vänskap till Tilde (Lindwall). Det är vi två mot världen, men nu har det blivit vi två och Djurgården mot världen. Det är förunnat att få göra det i den här klubben. Det är obeskrivligt, säger hon till Fotbollskanalen.
Backen har varit med på Blårändernas resa från dåliga förutsättningar till att få träna på Kaknäs. En resa som hon inte hade velat missa för något annat - det innebär även att Walentowicz utesluter alla damallsvenska klubbar.
- Aldrig ett damallsvenskt lag. Jag tittar inte ens åt Stockholmsklubbarnas håll, det är det värsta jag vet. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att spela i ett annat damallsvenskt lag, säger hon.
Att andra Stockholmsklubbar är det värsta är inget hon hymlar med, och hon menar att rivaliteten bidrar en hel del till damfotbollen, samt att det är något som driver Djurgården.
- Herregud, domarfrågan är ofta på tapeten. Domarna på damsidan är mycket hårdare om vi skulle göra något. Det är lite samma kategori, det är klart att jag ska få säga att jag hatar AIK och Hammarby mer än något annat lag utan att jag ska ses som en oprofessionell spelare. Om en i herrlaget kan säga det varför kan inte jag? Det får inte bli våldsamt men rivalitet är det mest naturliga som finns, säger Walentowicz och fortsätter:
- Ena veckan kommer vi att spela derby, då kommer jag att dö för min klubb. Andra vecka spelar vi i Sverige-tröjan och då har vi ett nytt mål. Rivalitet är på liv och död, men man kan också enas när man drar på sig landslagströjan. Fotboll är massa känslor och man ska få uttrycka de. Det är inget man ska dämpa.