Det som skulle bli en fin återkomst till damallsvenskan startade på värsta tänkbara sätt. Helén Eke var med och tog upp IK Uppsala tillbaka till den högsta ligan och i den andra omgången, i mötet med sin tidigare klubb Hammarby var olyckan framme.
Efter drygt 70 minuter vred 32-åringen knäet på ett märkligt vis och sedan kom domen: korsbandet är av, det tredje i ordningen och hon kommer att missa resten av säsongen.
- Jag förstod att det var korsbandet men eftersom det är ett korsband jag redan opererat, men det kändes inte exakt likadant så jag hade ju lite hopp om att det inte var så illa. Sen kom det fram spelare från både Hammarby och Uppsala och jag ville inte påverka dem även om alla fattade att det var illa, säger hon till Fotbollskanalen och fortsätter:
- Jag hörde hur det knakade och det gjorde ju både ont och så blev jag väldigt ledsen. Och efteråt har jag fått otroligt mycket stöd från ledare, spelare och supportrar i både Uppsala och Hammarby och det är jag väldigt tacksam förr.
Tillåter man sig själv att bryta ihop?
- Ja, gud ja. Jag vet att det inte låter rimligt men jag kände ju verkligen att jag hade svikit laget, även om jag inte kunde styra över vad som skedde. Sedan är det en säsong som jag verkligen hade sett fram emot. Jag kände att vi hade fått ihop det bra med tränarna och gruppen, så det är en stor sorg.
Vad tänker man i väntan på en operation?
- Det handlar om att man vill få bort svullnaden och få kontakt med musklerna och efter några dagar hade jag inga symptom alls, då kände jag bara att det var tomt i knäet. Det är en konstig känsla, för man känner att det saknas något i knäet. Det känns normalt på något sätt men man går och väntar på att börja om från noll, det är både på gott och ont.
Eke beskriver att det var tufft mentalt, men tufft var det också att vara sängliggandes i en och en halv vecka efter operationen. Inte nog med det, var det något som inte riktigt stämde och smärtan var svår.
- Jag förstod inte varför jag hade så ont, och jag och morfin är inte jättebra vänner för jag mår ganska illa av det. Men sen insåg när de öppnade upp så visade det sig att de hade häftat ihop i stället för att sy och att min ortos då har tryckt på. Men det blev jag av med i måndags, så nu lever jag mitt bästa liv, säger hon och skrattar.
Nu väntar en lång återhämtningsperiod på Sofiahemmet i Stockholm. Lärdomarna har dragits från tidigare erfarenheter.
- Första gången jag drog korsbandet förstod jag inte något förutom att jag gått sönder, för då kunde jag inte relatera till något. Andra gången visste jag direkt och ringde upp min sjukgymnast och berättade att jag dragit korsbandet igen.
Två korsbandsskador har hon tagit sig tillbaka från, och en fråga som Eke fått en hel del är kring framtiden. Just framtiden har hon inte hunnit tänka på alls.
- Med alla mina skador har jag känt att man till en början måste rehabba för att kunna gå och ta sig fram i vardagen. Jag får ta det steg för steg för att se hur det blir bättre för varje vecka.
Hur viktigt är det att få ta ett eget beslut kring sin framtid och inte låta en skada bestämma?
- Man vill bestämma själv, så är det verkligen. Sen så säger jag till alla andra att man inte ska ta några beslut när man drabbats av en allvarlig skada för då är man inte sitt bästa jag och att då ta ett beslut. Det finns aldrig någon garanti på att något kommer att bli helt bra. När man känner att det inte är roligt längre eller att kroppen inte svarar som den ska, då kanske man ska sluta. Men jag kan inte ta något sådant beslut nu.
Det är inte bara Eke som drabbats av en allvarlig skada i Uppsala. Några veckor senare meddelade klubben att Ellen Arbman Hansing även hon slitit av sig korsbandet och att Wilma Öhman slitit av hälsenan. Trion finner nu alltså stöd i varandra.
- Ellen ringde mig samma kväll det skedde och då satt jag på en restaurang och bara bröt ihop. För man känner väldigt starkt för varandra och det är en trygghet att man har varandra och kan följas åt. Wilma har en skada där läketiden är ungefär lika lång som får, så vi får se till att göra det tillsammans, avslutar hon.