Ett av höstens många upprop i kölvattnet av #metoo kom från sportens värld där flera tusen idrottskvinnor skrev på #timeout för att protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp. Tyvärr finns det inga fredade zoner för den här plågan.
Därför vore det att ljuga att säga att det förvånar att spelare i allsvenskan för damer uppger att de utsatts för sexuella trakasserier och kränkningar i egenskap av att de är fotbollsspelare. Det är snarare rätt givet, det har vi förstått efter hösten 2017 som dragit undan det ena skynket efter det andra.
Var tredje tjej av de 53 spelare som svarat på enkäten, som Fotbollskanalens Martin Petersson genomfört, har upplevt allt från fysiska närmanden till snack som inte hör hemma på något ställe i samhället. En hel del av de som gör fel tillhör samma klubb som spelarna.
Tyvärr är det en kulturfråga och att det på något sätt normaliserats. Alldeles för få har reagerat. De som har blivit utsatta har kanske inte alltid orken eller modet att ifrågasätta, säga till eller på något sätt stoppa det. Man biter ihop eller styr frustration åt annat håll.
Det är lätt att peka på klubbar och ledare som inte tar ansvar, men det är också små organisationer som saknar både utbildning, resurser och kunnande för att klara av att förändra. Dessutom är man präglade av en kultur som hängt i under många år.
Fotbollen är bara en spegel av resten av samhället. Folkrörelsen som berör långt över en miljon svenskar innehåller givetvis det som pågår på andra ställen. Betydligt större organisationer med andra resurser har inte klarat av att bryta med den här problematiken, något vi sett många prov på.
Det vanligaste är att män är de som utsätter andra för ett beteende som är fel. Med tanke på att männen dominerar fotbollen, och då även på damsidan, så är det inte heller överraskande att mäns dåliga uppträdande dominerar i enkäten.
Om männen nu sitter på makten i styrelser eller är med som ledare på damsidan - de är knappast med som spelare - är det kanske inte heller så underligt att frågan inte dyker upp hos dem. Vilken spelare vågar riskera att bli sedd som jobbig, bråkig eller någon som sätter sig själv före laget?
I grunden är det enkelt när det handlar om vad man kan säga och göra mot medmänniskor, men det är mer komplext än så i grupper och lag. Det kan man se på sina egen arbetsplats och det vet alla som varit i ett omklädningsrum och spelat i ett lag.
Vad som är kul för mig är kanske inte kul för dig. Det här med jargong och skämt kan lätt bli fel. Lägg till att det kan ta än värre vägar när det är en grupp människor som lever och verkar ihop många av dygnets timmar.
En av ytterst få ljuspunkter av hela #metoo-revolutionen är att vi pratar om det och då kan ändra på kulturen. Fotbollen har precis som många andra samhällsinstitutioner en hel del arbete, men uppmärksamheten gör att det blir lättare att lyfta frågan.
Nu behöver klubbarna och ledarna stöd och en del av förbundets resurser borde gå till att utbilda och informera. Och om man kan ha en tipstelefon för matchfixning borde man kunna ha en för sexuella trakasserier. Allt för att ge de som är rädda en möjlighet att berätta vad som sker.