Alexandra Lowe Riley, som det egentligen står i passet - men där just Ali Riley är såpass inarbetat i damfotbollssammahang att vi kör på det från och med nu, blev en publikfavorit på Malmö IP i ungefär samma stund som hon äntrade konstgräset för första gången. Och det är lätt att förstå varför. Få människor har samma smittsamma energi som den nyzeeländska landslagspelaren.
Och den här sommaren tycks Ali Riley ha ännu mer energi. När Fotbollskanalen möter henne för en intervju i Malmö syns det. Hon går runt på planen och njuter, kring varje uppgift hon tar på sig, om det så är att slå ett inlägg med den beryktade högerfoten, att försöka peppa de yngre spelarna i laget eller att samla ihop bollarna efter träning när lagkamraterna sprungit ut i omklädningsrummet för länge sedan.
- Jag är så himla, himla lycklig, säger hon och börjar förklara:
- För några veckor sedan låg jag instängd i min lägenhet USA, rädd för att ens gå ut och handla. Jag hade varit ifrån min pojkvän i fem månader och visste inte ens om jag skulle få spela fotboll under 2020, säger hon med en blick som skvallrar om en hel del smärta som våren inneburit. Men ganska snabbt bryts den blicken och hon brister ut i ett brett, patenterat leende:
- Och nu är jag här i solen, med spelare jag gillar så mycket, i en klubb som jag älskar, i en stad som har betytt så mycket för mig under åren. Jag har verkligen lyckats landa och andas och kommit in i något jag älskar så mycket igen.
Men det är också för att hon njuter än mer idag än senast hon var Rosengårspelare. Hon tar inget förgivet längre och det gör att hon njuter i stunden. Vad som påverkade henne så starkt att hon nu går runt i solen på IP och njuter? Coronavåren.
- Det är svårt att förklara hur det varit där borta men nu känner jag mig så... säger hon och tappar sedan orden.
Riley har bott i Sverige i åtta år och pratar väldigt bra svenska, men hon är uppvuxen i USA och här när känslorna tycks ligga utanpå kroppen tappar hon orden och byter till svengelska
- Så lucky, så grateful, så himla, himla tacksam över att få vara här säger hon och börjar ändå utveckla prata på som ett rinnande vatten om hur våren varit.
- Det har verkligen varit mörkt, psykiskt tungt. Jag har varit orolig för allt och haft väldigt hög ångest. Över saker man normalt inte ska behöva oroa sig över.
När våren inleddes befann sig Riley i Orlando, USA - landet hon växte upp i. Hon flyttade hem till USA bland annat för att komma närmare föräldrarna som bor i Los Angeles. Samtidigt flyttade hon längre från pojkvännen som finns i Malmö. Och sen kom, som vi alla vet, viruset från Kina och förändrade den fotbollsvärld vi lärt känna. Och om vi tycker att det varit svårt att idrotta i Sverige är det inget emot det Riley upplevt i USA.
- Folk här tycks inte förstå hur det har varit där. Så fort jag kom till Malmö blev jag chockad över hur fritt ni rör er och att folk är ute och dricker öl och sådär. Men även folk i Rosengård tycks ha svårt att greppa hur det varit därborta.
Därför glittrar Riley när hon går runt på de damallsvenska arenorna igen. För att våren slet så enormt på henne psykiskt. Det enda hon själv kan jämföra det med är när hon blev långtidsskadad då hon gick från Rosengård till Chelsea i början av 2018. Då var skadan diffus och ingen visste om hon någonsin mer skulle få sparka på bollen, eller om hon skulle kunna göra comeback dagen efter.
- Det är det enda jag kan jämföra det med. Men nu har det varit som en hela världen är skadad, säger Riley.
Sakta men säkert fick man börja spela fotboll i USA igen. Riley berättar dramatiskt om resan dit. Det hela började egentligen i mars när man släppte iväg spelarna till Algarve Cup i Portugal, just innan världen började förstå hur snabbt viruset spred sig och i vilken utsträckning. Efter det drog Riley tillbaka tillUSA, allt var så oklart och hon valde att åka dit hon hade kontrakt.
Därefter följde ovissa veckor där Orlando var mer eller mindre nedstängt men inte i någon lockdown.
- Vi fick inte träna med laget och alla skolor och planer var låsta, säger Riley men konstaterar att i jakt på en yta och trixa lite hoppade de över och under låsta staket nästan dagligen.
- Vi blev utkastade i princip varje gång.
Sen fick spelarna gymdelar skickade till sina lägenheter. Sedan i slutet av maj fick man äntligen träna med laget igen.
- Det var inte lagträning till en början. Det var att vi hade varsin del av planen där ingen annan fick gå. Och tränarna fick inte närvara.
Man hann med två veckor med lagträning innan USA gick in i lockdown-läge. När man äntligen skulle börja säsongen igen kom nästa dråpslag för Riley i Orlando Pride. Just innan laget skulle iväg för att spela slutspel och slåss om årets guldmedaljer kom beskedet: flertalet spelare i laget hade smittats av viruset. Utan pardon kickades laget från slutspelet, man fick helt enkelt inte åka dit och slåss om guldet man tydligt kände hörde hemma hos dem. Och det var då, när hon knappt fått träffa sina föräldrar och inte träffat pojkvännen i Sverige på fem månader, och där hela äventyret tycktes sportsligt meningslöst som hon bestämde sig: hon måste hem till Sverige. Hem till Malmö.
- Jag var tvungen att åka. Jag jag ville inte vara kvar. Jag hade åkt även om inte Rosengård hade velat ha mig, säger hon.
Hon behövde få komma hem. Fortast möjligt. Och diskussionerna med den gamla klubben satte igång ganska omgående.
- Jag började prata med Therese Sjögran ganska tidigt, men som en vän. Hon undrade hur jag mådde och vad som hände och så, för att vi är vänner. Jag sa att jag måste åka hem, jag vill inte vara kvar här. Och undrade om det kanske i alla fall fanns möjlighet att få träna ens Rosengård.
Det var inte givet att hon skulle krita på för Rosengård igen. Redan tidigt i diskussionerna sa klubben som det var, pengarna växer inte på träd och då klubben redan gjort en satsning inför säsongen som var plånboken ganska tom. Man nådde tillslut en överenskommelse med Orlando Pride där Riley lånades ut samtidigt som den amerikanska klubben fortsätter täcka delar av hennes lön. Men det innebär också att man kan kalla tillbaka henne här helst man önskar.
Riley har hunnit göra två inhopp i den vita tröjan under tiden hon varit tillbaka. Comebacken skedde borta mot Umeå. En klassisk damallsvenska Riley är välbekant med. Kanske lite för välbekant?
- Jag tror det är samma gräs där som nu som 2012 när jag spelade där första gången.
Riley hoppade in även senast mot Örebro och hon säger något om att pulsen aldrig varit så hög som under inhoppen.
Och hon pratar om en ny utmaning nu. Riley är nämligen ingen given startspelare i Rosengård. Klubben har som sagt gjort en satsning mot Champions League och man har nog aldrig haft så bred trupp som nu. Riley är en stjärna i både Europa och USA och antagligen en av världens bästa på sin position. Men hon är inte given i Rosengård. Något som är frustrerande men också utvecklande.
- Jag kanske är den optimala att ha som inhoppare nu för efter den här våren är jag verkligen så glad bara över att få vara här, säger hon och brister ut i ett högt glädjeskrik som ekar över arenan innan hon samlar sig och påpekar att hon är en vinnarskalle som vill spela.
- Det är en svår situation som jag inte är van vid. Men det kan också vara väldigt utvecklande för mig, men såklart vill jag spela.
I väntan på startplatsen tar hon ansvar där hon kan. Genom att läsa in sig på motståndarna, få en övergripande koll på serien hon lämnade för två år sedan. Pusha och prata med de yngre spelarna i laget för att få dem att utvecklas. Hon rabblar upp fler saker och man man märker gång på gång hur mycket energi hon har i sin relativt korta kropp.
Här näst står toppmötet mot Göteborg på schemat. Lagen har samma målskillnad och samma poäng. Den som vinner torsdagens match tar ett grepp om serieledningen och skickar en stark signal till övriga lag i serien om att man är laget att slå. Trots att lagen skuggar varandra i tabellen så skiljer sig spelsätten ganska mycket från varandra.
- Göteborg är rakare än vi. De spelar snabbt och får effektivt fram bollen och gör många mål, säger Riley och nämner att även om man vann senast mot Örebro med 6-0 så har man haft en hel del att slipa på dagarna in mot toppmötet.
Det återstår att se om Rosengård är redo. Ali Riley är det definitivt. Efter våren i USA fullständigt sprudlar hon av energi.
- Pulsen har varit på säkert 90 procent av min maxkapacitet under de andra matcherna, så lär det vara mot Göteborg också.