Hon har målats upp som en guldjoker men huvudpersonen, Ellen Wangerheim, tonar ner påståendet.
Vi kommer att komma tillbaka till det.
Men vi börjar i den änden där Ellen Wangerheim precis har dragit korsbandet. Hon ligger på gräset och tårarna kan hon inte stoppa, inte för att det gör ont men för att hon vet precis vad det kommer att innebära. Timmar, dagar, veckor och månader av återhämtning. En operation och ett knä som bara måste fungera för att drömmarna om Arsenal ska nås.
För att fylla sina dagar spenderade hon då tid med Hammarbys flicklag och tränade dem.
- Det är skillnad på att träna på den här nivån och yngre. Men jag vet vad jag gillar att höra som spelare, få positiv feedback och gå in på detaljer. Jag har försökt att jobba med varje enskild spelare, och trycka på att de ska ha kul – det får man inte glömma bort. Det är en viktig del i det hela.
Hur var det mentalt under en tuff period?
- Det gjorde jättemycket, speciellt eftersom man kanske inte känner sig lika viktig när man är skadad. Att få komma dit och känna att de behövde mig som tränare gav mig mycket. Sen fick jag se deras glädje till fotbollen vilket gav mig en annan syn när det var tufft.
Hon utvecklar:
- Om jag hade en skitdålig rehabdag där inget gick som jag ville och det gjorde ont, fick jag komma ner till dem och det gav mig så mycket energi. Att se dem glada och det gav jättemycket.
Den som har varit på Kanalplan sedan Wangerheims comeback kan knappast ha missat flickorna som står på läktaren och skriker Ellens namn. Och om man vänder blickarna mot flickskaran ser man också att 19-åringen tar tid för varenda en utav de som står där.
- De brukar skriva till mig efter matcher och säga att jag gjort det bra och det ger mig mycket. Men jag brukar säga att det är för att jag varit och tränat de veckan innan och att det ger mig energi. Sedan är det svårt att kombinera med elitidrottandet men jag försöker gå ner och se dem träna ibland.
I media har anfallaren målats upp som en guldjoker, det är inte konstigt då hon kommit in och avgjort matcher sedan sin återkomst från skadan. Snacket påverkar inte huvudpersonen som menar att det bara är fotboll.
- När jag kom tillbaka var det mer att jag skulle göra min grej, jag kände inte någon press direkt. När jag hade varit borta så länge så var det bara kul att få passa en boll. Jag kände inte pressen eller nervositeten som jag gjorde ofta innan. Det är fotboll, vi spelar och det har vi gjort så många gånger tidigare.
Wangerheim menar att förberedelserna är detsamma som det alltid varit och att det grundar sig i att vilja hjälpa laget oavsett.
- Det är ju kul att bidra och det är det jag verkligen vill göra som forward. Mitt jobb är att göra mål så det byggs upp en stress om man inte gör det. På så sätt känner jag mig viktig.
Hon fortsätter:
- Samtidigt har vi gjort det här tillsammans och vi är i det tillsammans. Det känns verkligen som att jag är stolt över laget och vad vi presterat.
Du har varit avgörande i avgörande matcher, har det alltid varit så?
- Jag vill alltid avgöra, alla matcher är väldigt viktiga. Det var längesedan jag spelade en avgörande match eftersom jag varit skadad. Det viktiga är att vara noggrann i box och vara trycka dit den, inte tänka så mycket. Får man bollen i boxen ska den bara in, den behöver inte ligga perfekt. Det har jag lärt mig under tiden jag varit skadad – kolla på Haaland och hur han rör sig i box och om han inte är där går han runt lite, säger hon.
Har han varit en person du ser upp till?
- Det är inspirerande att se att han är på rätt plats vid rätt tillfälle och gör så otroligt mycket mål. Det är häftigt att se hur han levererar match efter match, säger hon och fortsätter:
- Efter match brukar jag knappt sova en timme, även om jag gjort mål. Jag tänker på att skulle gjort en extra löpning eller rört på ett annat sätt eller hittat en viss passning. Jag tänker extremt mycket fotboll och det är det jag brinner för. För mig spelar det inte vilken match jag spelar eller vilken position, bara jag får spela.
I början av artikeln nämndes drömmarna om Arsenal – men Wangerheim har betydligt fler drömmar än att bara spela för ett topplag.
- Jag vill spela i A-landslaget. Men jag drömmer också om att spela i Arsenal, det är en klubb som jag hejat på sedan jag var liten. Och så klart drömmer jag om att damfotbollen ska ha samma förutsättningar som herrarna, man ska tjäna lika mycket och det ska vara lika bra.
Hon fortsätter:
- Jag drömmer också om att få vara en stor förebild för många yngre tjejer som vill bli något.