Det svänger i fort i livet. Det svänger fort i fotbollen.
Ljus kan bli mörker på en halv sekund. Michu vet.
Men det går att vända. Ben Arfa har gjort det.
Michu var spelaren som gick från sex mål i Segunda Division, via Rayo Vallecano och en fyndstämpel, till toppen av skytteligan i Premier League på två år. Sen kom debuten i det spanska landslaget och fotbollstyckare sade hans namn med en underton av respekt.
Idag, drygt två år efter att han stod på sin karriärs Mount Everest och blickade ut över de mäktiga prestationer som lyft honom dit, står samma spelare i den djupaste av dalar och tittar ner i marken. Fotbollsspelaren har kämpat med en fotskada, misslyckade operationer och har inte längre som mål att göra mål. Allt han vill är att läka, som spelare men framförallt som människa. Det hoppas han göra i den spanska fjärdedivisionen med sin bror som tränare, på arenan som tar drygt fyratusen åskådare.
Michu står mitt i sitt helvete, den nygamla franska landslagsspelaren Hatem Ben Arfa har just kravlat sig upp från sitt.
En tung tid i Newcastle följdes av ett gräl med dåvarande tränaren Alan Pardew. Säsongen 14/15 inleddes med en plats i ungdomslaget, fortsatte med en misslyckad lånesejour till Hull FC. Hans enda väg tillbaka var att gå just tillbaka, till Frankrike och Nice. Men Fifa satte stopp och menade att han bara fick spela tävlingsmatcher för två klubbar under en säsong och räknade konstigt nog in Newcastles U21-lag där. Det innebar ett halvår utan lagtillhörighet och sammanhang för Ben Arfa berättade i efterhand om upplevelsen.
- Det kändes som att vara inlåst i ett mörkt rum, eller en oändlig tunnel. Jag såg helvetet och ingen lösning på mina problem. Jag var en fånge.
Nu har han återuppstått och kan representera sitt land för första gången på tre år. Han lever och andas igen. Han mår som man ska, bra.
”Äh, de ska kunna ta det. De jobbar med sin hobby och tjänar miljoner. Ingen ska tycka synd om dom.” För många gånger har jag hört liknande kommentarer. Där fotbollsspelare inte ses som människor av kött och blod, med ett känsloliv som alla vi andra.
Det må vara en hobby som blir till en livsstil och försörjning men fotboll är inte alltid en lek. Det har Ben Arfa lärt sig den svåra vägen, det vet Michu som kämpar just nu. Jag hoppas innerligt att Michu gör en Ben Arfa och kommer tillbaka till fotbollen, men framförallt tillbaka till välmående.
Det är inte lätt att vara varken fotbollsspelare eller människa.