GENOMGÅNG: Vad hände med den engelska fotbollens största talanger?

Det är numera ett klassiskt uppslag, tabloiden Daily Mails försök att spå i den engelska fotbollens framtid. Med sju år kvar till VM i Brasilien 2014 siade tidningens reportrar nämligen om hur deras landslag kunde komma att se ut i det framtida världsmästerskapet.

Kapten Micah Richards tog plats i mittlåset tillsammans med Gavin Hoyte från Arsenal. Längre upp i banan fanns spelare som Michael Johnson, James Henry, Scott Sinclair - och Theo Walcott, han som blott 16 år gammal redan hade ett VM på meritlistan.

När förbundskapten Roy Hodgson presenterade sin 23-mannatrupp till 2014-VM så saknades samtliga spelare från Daily Mails förutspådda startelva. Sedan tidigare var väl Walcott den enda med någon sorts landslagskarriär. Det gick inte att säga om Sam Hutchinson, som fick sin karriär spolierad av återkommande knäskador.

Och Johnson? Sex år efter att han som 18-åring debuterade i Premier League för Manchester City valde han att sadla om till bostadsmäklare.

Det här var under en period som England hade stora svårigheter att förädla den uppenbara talang som fanns. Av de unga, talangfulla spelare som faktiskt åkte med till Brasilien har samtliga, med något enstaka undantag, stagnerat i sin utveckling.

Den upphaussade generation som tog sig fram i kölvattnet efter Tysklands-VM nådde aldrig sin fulla potential. Långt ifrån.

Nästa sommar är det dags för EM.

Om man tittar på några av världens främsta landslag är ett återkommande mönster att de flesta lagen är byggda kring tidiga 90-talister, spelare som kom fram i början av 2010-talet - och som i samband med EM borde vara i åldern 24-29 och således på toppen av sin förmåga.

Men hur är det ställt i England?

Italienska TuttoSport sammanställer årligen en lista över världens 40 främsta talanger under 21 år. Mellan 2010 och 2016 tog 16 engelsmän sig in på listan.

Vi vet att England hade svårt att förädla den talang som kom fram efter VM 2006. Vi vet även att talangutvecklingen gått i raketfart under de senaste två åren.

Men vad hände med de engelsmän som kom fram i början av 2010-talet och som tog sig in på TuttoSports ärofyllda “Golden Boy”-lista?

2010
Jack Wilshere, Arsenal
Nathan Delfouneso, Aston Villa

2011
Jack Wilshere, Arsenal (2)
Jack Rodwell, Everton
Alex Oxlade-Chamberlain, Arsenal
Phil Jones, Manchester United

2012
Alex Oxlade Chamberlain, Arsenal (2)
Jonjo Shelvey, Liverpool
Raheem Sterling, Liverpool

2013
Alex Oxlade Chamberlain, Arsenal (3)
Tiago Ilori, Liverpool

2014

2015
Dele Alli, Tottenham
Jordon Ibe, Liverpool
Ruben Loftus-Cheek, Chelsea
Luke Shaw, Manchester United (2) 

2016
Dele Alli, Tottenham (2)
Ruben Loftus-Cheek, Chelsea (2)
Marcus Rashford, Manchester United

#1: Jack Wilshere, 27, West Ham
Få professionella fotbollsspelare gör sin kanske bästa match i karriären som 19-åring. Som tonåring vann Wilshere individuella priser, briljerade mot Barcelona och togs ut i flera “Årets lag”. Sen förstördes hans karriär och utveckling av återkommande skador. Släpptes av Arsenal som bosman och gjorde blott fyra framträdanden i West Ham innan en skada höll honom borta under stora delar av fjolårssäsongen. Har inte spelat landslagsfotboll sedan 2016.

#2: Nathan Delfouneso, 28, Blackpool FC
Sprutade in mål i de engelska ungdomslandslagen och spåddes en lysande framtid. Efter flera misslyckade utlåningar lämnade han slutligen Aston Villa som bosman för fem år sedan. Sedan dess har han varvat spel i Championship och tredjedivisionen League One. Verkar ha kommit igång en aning på slutet men 34 karriärmål på 269 framträdanden i det engelska ligasystemet imponerar inte. Fick aldrig chansen i seniorlandslaget.

#3: Jack Rodwell, 28, fri transfer
Tog sig fram med buller och brak i Everton och såldes dyrt till Manchester City. Har visserligen gjort 166 ligamatcher i Premier League, men återkommande skador gjorde att han aldrig fick kontinuerlig speltid. Sågs i slutet av Sunderland-sejouren som en ekonomisk belastning och släpptes som bosman. Lämnade även Blackburn efter ett år. Gjorde aldrig en tävlingsmatch för England.

#4: Alex Oxlade-Chamberlain, 26, Liverpool
Tre uttagningar på TuttoSports lista och ett Fifa-omslag i Storbritannien visar hur man såg på “Oxen” för några år sedan. Det ska sägas att han faktiskt tog stora kliv i Liverpool och att han återigen tagit sig in i landslaget, men visst hade man förväntat sig mer av en spelare som debuterade i Premier League för åtta år sedan. Sedan 2011/12 har han i snitt gjort 21 framträdanden, 1,5 mål och 3,1 assist per ligasäsong. Har mer att ge.

#5: Phil Jones, 27, Manchester United
Då: en av Europas mest jagade mittbackar som United betalade 200 miljoner kronor för. Nu: utskrattad och inte ens en plats på bänken. Har haft viss skadeproblematik vilket gjort att det i snitt blivit blott 20 ligamatcher per år i United, men sitter trots det på ett lukrativt kontrakt fram till 2023. Åkte mirakulöst nog med till VM 2018, men fick endast speltid då Kyle Walker vilades. Har möjligen gjort sin sista landskamp.

#6: Jonjo Shelvey, 27, Newcastle United
Nej, Shelvey kom aldrig upp i förväntad nivå, men det blir ändå missvisande att påstå att han misslyckats. 27-åringen har onekligen haft en lång och relativt framgångsrik tid i såväl Swansea som i Newcastle. Underskattad passningsspelare och erbjuder ett giftigt alternativ från distans. Möjligen har hans disciplinära brister haft sin del i stagnationen och att han inte längre ses som en startspelare på St James. Inte gjort en landskamp sedan 2015.

#7: Raheem Sterling, 24, Manchester City
Den klarast lysande stjärnan på denna lista. Bildade tillsammans med Luis Suárez och Daniel Sturridge en farlig anfallstrio redan i Liverpool, men det är under Pep Guardiola som Sterling blivit en bärande världsstjärna och en av ligans främsta. Har gjort 34 poäng på de senaste 38 ligamatcherna. Har redan gjort 51 seniorlandskamper och kommer sannolikt vara en nyckelspelare för England i många år framöver.

#8: Tiago Ilori, 26, Sporting Lissabon
Föddes i London och hade möjligheten att representera England - om han någonsin hade blivit tillfrågad. Gjorde flera U-landskamper för Portugal, men fick aldrig chansen att debutera på seniornivå. Köptes relativt dyrt till Liverpool, men ansågs aldrig tillräckligt bra och lånades ut i flera omgångar. Har gjort blott 112 ligamatcher i sin karriär. Inledde årets säsong på bänken, men har i de senaste två matcherna förpassats till läktaren.

#9: Calum Chambers, 24, Arsenal
Det ska sägas att 24 inte är någon ålder för en mittback, men visst är det talande att han aldrig har visats något större förtroende i Arsenal. Han utsågs till “Årets spelare” i Fulham under fjolåret, men väl tillbaka förpassades han ändå till bänken. Det är inte heller så att det för närvarande råder mördande konkurrens på mittbackspositionen i klubben. Under sina tre år i Arsenal har det blivit, i snitt, 16 ligamatcher per säsong. Har inte gjort en landskamp sedan 2014.

#10: John Stones, 25, Manchester City
Var som 21-åring stundtals en gigant i Everton. Att Pep Guardiola betalade runt en halv miljard kronor visade att man verkligen trodde på honom. Sedan dess har återkommande skadeproblematik gjort att han endast deltagit i 69 av de senaste 114 ligamatcherna. Har nivån att spela i ett topplag, men verkar inte kunna hålla sig skadefri. Hur länge har City råd att vänta på att Stones blir kvitt sina bekymmer?

#11: Luke Shaw, 24, Manchester United
Shaw blev historiens dyraste tonåring när han lämnade Southampton. Under fjolåret motsvarade han äntligen förväntningarna, då som Uniteds bästa spelare. Men annars är Shaw ännu en i raden av engelska talanger som fått stora delar av sin karriär förstörd av skador, i synnerhet det benbrott som tog hårt både mentalt och fysiskt. Sedan debuten i United för fem år sedan har han endast noterats för 16, 5, 11, 11 och 29 ligamatcher. Gjort blott fyra tävlingslandskamper sedan mars 2014.

#12: Eric Dier, 25, Tottenham
Dier är en intressant spelare. Uppväxten i Portugal  hjälpte honom att utveckla spetsegenskaper som annars inte är så vanliga bland engelska spelare. Har fyra bra säsonger och ett skadeförföljt fjolår bakom sig i England. Blott 25 år gammal, men visst är känslan att Pochettino inte värderar Dier lika högt längre? Redan hunnit med 40 landskamper - och fanns med från start i bronsmatchen i Nations League i somras.

#13: Dele Alli, 23, Tottenham
I debutsäsongen i Tottenham blev det 19 ligapoäng för Alli. Det följde han upp med makalösa 19 mål och 9 assist i Premier League året därefter. Fjolåret var väl Allis första, relativa dipp i karriären. Återkommande skadeproblem gjorde att det endast blev åtta poäng på 25 ligamatcher, vilket poängmässigt egentligen inte är fy skam. Verkar återigen dras med skador. En toppspelare när han är i form.

#14: Jordon Ibe, 23, Bournemouth
Känns som att Ibe varit med hur länge som helst. Spåddes en lysande framtid och gjorde flera U-landskamper. Lyckades aldrig etablera sig i Liverpool, men prislappen på omkring 200 miljoner kronor indikerade att Bournemouth verkligen såg något i honom. Har inte alls fått det att funka och har allt som oftast förpassats till bänken. Blott fyra mål på 119 matcher i Premier League. Inte gjort någon seniorlandskamp.

#15: Ruben Loftus-Cheek, 23, Chelsea
Fansen hann ropa sig hesa, men till slut fick RLC chansen i Chelsea. Styrkan och genombrottskraften gjorde honom snabbt till en publikfavorit på Stamford Bridge. Blott 23 år gammal kan han bli långlivad i Chelsea, om han bara kan hålla sig skadefri. Gjorde fyra framträdanden i VM 2018, men missar denna samling med en långtidsskada.

#16: Marcus Rashford, 21, Manchester United
Det är lätt att glömma att Rashford fortfarande bara är 21 år ung. Förväntningarna på honom är satta efter vad många menar att ett förstaval i United ska vara. Här ligger nog det största problemet hos ett dysfunktionellt United - och inte Rashford. Är livsfarlig i omställningar och möjligen en kommande klasspelare. Kritiken mot honom - och jämförelsen med Welbeck - grundar sig ofta i att han faktiskt fortfarande är relativt oslipad. Men det ska man väl få vara som 21-åring? Redan gjort 32 landskamper.

Dyster läsning, minst sagt.

Känslan när man kollar på dagens engelska landslag är att spelarna som kom fram i början av 10-talet är något av en förlorad generation.

Det finns även ett tydligt mönster att de yngre på listan - även årgångarna sedan dess - har haft lättare att etablera sig. Kan det bero på att klubbarna har ändrat sin inställning till akademierna, att lagen i Premier League försökt satsa på inhemska lösningar i högre utsträckning istället för att ta in spelare utifrån?

Att det kommit in tränarinfluenser utifrån, i form av Pep Guardiola, Maurizio Sarri, Mauricio Pochettino och Jürgen Klopp, verkar även det ha varit direkt avgörande för spelare som Raheem Sterling, Ruben Loftus-Cheek och, i viss mån, Alex Oxlade-Chamberlain.

Något har hänt i alla fall.

Och tur är väl det.