Under sin 134 år långa samexistens har Bury och Bolton levt sida vid sida i utkanten av Manchester i nordvästra England. De är barn av sin tid, formade efter den miljö som klubbarna figurerat i sedan den organiserade fotbollen tog fart runt om i Storbritannien under den senare delen av 1800-talet.
De gemensamma nämnarna har varit många, det som skiljt klubbarna åt desto färre.
Trots en mardrömsliknande säsongsstart gick fansen in i denna vecka med hopp om att en lösning på klubbens ekonomiska och administrativa problem skulle kunna nås. Att de folkvalda till slut skulle få gehör hos den ligafotbollens dömande instans - att framtiden skulle finna både tid och rum för två av den engelska fotbollens allra mest ståtliga institutioner.
Till tonerna av Sky Sports Deadline Day-liknande nedräkning slets fotbollsvärlden mellan hopp om förtvivlan. Mellan uppgifter om framsteg i förhandlingarna och att klubbarnas strukturella och ekonomiska bekymmer var för djupt rotade.
På tilläggstid gjorde Bolton till känna att de hade köpt sig tid att fullfölja förhandlingarna. Under den efterföljande dagen kom beskedet att ägarskiftet var klart och att den definitiva krisen var över.
Men det är likväl till ett annan verklighet som Bolton vaknar upp till. Grannklubben Bury FC, en för Bolton kort bilresa österut längs motorvägen A58, finns nämligen inte längre. Åtminstone inte i den form som vi bekantat oss med, sannerligen inte i egenskap av att vara en viktig arbetsgivare och ett samhällsbärande organ.
Efter 125 år inom det engelska ligasystemet tog ett “ångerfullt” EFL (English Football League) beslutet att utesluta Bury från League One, tredjedivisionen. EFL:s styrelseordförande Debbie Jevans sade att det var en av den moderna tideräkningens mörkaste dagar för den engelska fotbollen, men även att beslutet hade tagits eftersom klubbens ohållbara situation inte kunde få fortsätta.
Bury blev således den första klubben sedan 1992 och Maidstone United att gå detta öde till mötes. Innan dess hade även Aldershot och Accrington Stanley, två klubbar som på senare tid återuppstått i annan tappning, tvingats till samma sak.
Men Bury och Bolton är inte ensamma om att hamna i existentiella kriser. Långt ifrån. Det är snarare regel att klubbägare spenderar mer än vad som är tillåtet och hållbart, och således utsätter klubben och dess fans för en oviss framtid. Bara för att nå snabba framgångar och, förhoppningsvis, få ta del av de lukrativa avtalen högre i ligasystemet. Desto mer sällan väljer EFL, som i detta fall, att gå hårt mot hårt.
Så, hur hamnade Bury i denna situation?
Bury debuterade i Football League säsongen 1894/95. Redan första säsongen blev det direktuppflyttning till högstadivisionen på Liverpools bekostnad, efter att man tagit 23 vinster på 30 matcher. Bakom sig lämnade man storlag som Manchester City och Woolwich Arsenal och Notts County.
Man etablerade sig i högstadivisionen - och krönte klubbens mest framgångsrika period med dubbla titlar i FA-cupen. Det var först framåt mellankrigsåren som Bury åkte på flera tunga sportsliga smällar, vilket så småningom ledde till att man flyttades ner. Degraderingen våren 1929, samma år som grannklubben Bolton Wanderers säkrade sin tredje FA-cuptitel på mindre än ett årtionde, skulle man egentligen aldrig återhämta sig ifrån.
Det blev en brytpunkt i klubbens historia.
Redan runt millenieskiftet var Bury nära att gå i konkurs, men man räddades då av en supporterledd insamlingskampanj. Därefter följde en degradering till fjärdedivisionen och FA-cuphistoriens första och hittills enda diskvalificering, efter att man ställt upp med en oregistrerad spelare.
Under det senaste årtiondet har man hunnit med att vara blott två placeringar från att åka ur det professionella ligasystemet i England. Man har även, med flera interimstränare inräknade, haft 13 tränarkonstellationer sedan 2010.
Under samma period drog man på sig stora skulder.
I december 2018 köpte affärsmannen Steve Dale klubben för ett brittiskt pund. På kort sikt var hans plan att ge Bury en stabil grund att stå på. Han skulle även betala av skulder från Stewart Days dagar. Dale pratade om samhället i stort, att det fanns tankar om att hjälpa områdets “mindre lyckligt lottade”. De beståndsdelar som utgjorde klubben, som fansen, var minst lika viktiga som sportsliga framgångar på planen, sade Dale.
Snabbspola fram ett par månader. Bury visade sig inte vara samma, snabba investering som Dale hade hoppats på. Hans snack om fotbollsklubbens samhälleliga funktion var inte mer än just ord. Det visade sig att skuldtyngda Bury var i sämre skick än vad som tidigare uppgetts, menade Dale, som sedan köpet aldrig har visat upp att han haft tillräckliga finanser för att leda klubben. Vilket i sig är ett krav för att ett ägarskifte ska få äga rum.
Steve Dale har sedan i våras skyltat med att klubben varit till salu. Man har gång efter annan lyckats få EFL att skjuta på sin deadline för när klubben har behövt visa upp sina tillräckliga finanser. Det slutade med att Bury, med tolv minuspoäng, faktiskt fanns med från säsongsstart. Sedan dess har samtliga liga- och cupmatcher ställts in - och för ett par veckor sedan meddelade EFL att det fanns en tidsram för när ett legitimt ägarskifte behövde slutföras.
Efter tre framflyttningar var EFL:s sista bud den 27 augusti. Detta efter att man fått berättat för sig att det fanns flera intressenter, bland dem analysföretaget C&N Sporting Risk.
Samtidigt redogjorde ägaren Steve Dale för hur han såg på situationen - och fansens, enligt honom, överdrivna reaktion och passion för sin fotbollsklubb.
- De måste kunna hantera sitt temperament och inte bete sig löjligt när de är fulla av allt öldrickande. Jag hade aldrig varit i Bury tidigare och det är inte någon plats som jag besöker ofta. För mig kommer det att bli väldigt okomplicerat att lämna klubben bakom mig. Förut visste jag inte ens att det fanns en fotbollsklubb som hette Bury. Jag är inget fan, sade han till BBC.
Intervjun rörde upp känslor. Men efter att det blev känt att en försäljning kunde bli av så uppmanades fansen att komma och hjälpa till att få hemmaarenan Gigg Lane spelklar till nästa helgs eventuella säsongspremiär.
Det visade sig vara förgäves.
Med två timmar kvar till deadline drog sig företaget, som leds av den forne West Ham-scouten Rory Campbell, ur förhandlingarna med Dale. De menade att klubbens skulder gjorde det hela omöjligt. EFL, å sin sida, sade att förtroendet för Dale var försummat. Nu fanns det ingen annan utväg för Bury, som under våren haft svårt att betala ut löner till sina spelare och ledare, än att kastas ut ur the Football League.
Vissa fick beskedet om förhandlingskollapsen och fotbollsklubben Burys död från Sky Sports sändning, som i mångt om mycket påminde om hur man bevakar när storklubbarna presenterar hundramiljonersvärvningar under fönstrets sista timmar. Andra, vissa av dem hållandes en kratta eller trasa på Gigg Lane, fick beskedet på plats.
Risken finns att Bury försvinner helt som klubb. Om inte gör man en relativt stor skara anrika fotbollsklubbar sällskap utanför det professionella seriesystemet, bland dem Notts County som trillade dit tidigare i våras. I måndags ställdes Notts mot Chorley, som tränas av en rektor och vars kapten är dörrvakt, i den sjunde omgången av Conference Premier.
Efter att ha fallit offer för Munto Finance, som visade sig vara något annat än vad de uppgav sig för att vara, hade Notts County dragit på sig så stora skulder och lönekostnader att det inte längre gick att bedriva klubben på rätt sätt. Det hela ledde till att man i våras åkte ur fjärdedivisionen.
- En mörk dag och ett hårt slag för samhället, sade BBC:s korrespondent Charlie Slater till Fotbollskanalen då.
Möjligtvis är det vad som nu väntar Bury.