Det är djungelns lag som gäller längs de trånga gatorna i utkanten av den brittiska betongidyllens Leicester. Bilar och soptunnor står uppradade i mer än en färdriktning, att ta sig från huvudleden till träningsanläggningen är en bedrift. Varje gång. Då och då uppstår en, i bästa fall bristande, lucka. Här handlar man med blixtsnabbt beslutsfattande och en ständig övertro på sitt egna bilkörande.
Snart breder ett kilometerlångt stängsel upp sig. Till höger om stigen inne på området, på väg upp mot ungdomsakademins anläggningar på höjden, har föräldrarna parkerat sina bilar. Bland de smårostiga fordonen står en nattsvart Lamborghini. Det är 22-årige James Maddisons. Han använder den inte längre, den har istället fått finna sig i ett mindre omhändertagande hem här. Tills vidare. Åtminstone.
På vidsträckta grönområden, både inomhus och utomhus, springer barn och ungdomar runt. Här råder ingen brist om planer. Eller om träningstider. Eller om ungdomstränare. Föräldrarna har ett eget glashus där de värmer sig i under träningspassen. Viktor växlar några snabba ord med en målvaktstränare för U16 innan vi rör oss bort mot seniorlagets hem.
För den som imponerades av planerna uppe på höjden, är det fortfarande inte i närheten av vad som gömmer sig på andra sidan. En efter en radar de nagelsax-behandlade gräsplanerna upp sig. Här är vita linjer verkligen vita. Härifrån känns gräset inte längre grönare på andra sidan. Konstgräsplanen används av U23 inför en säsongsavslutande turnering som laget spelar i Hong Kong årligen. En annan är till för uppvärmning. En tredje är för matchförberedelser, säger Viktor.
- Så, välkommen till mitt kontor.
- Det är lite skillnad mot Stuvsta IF.
***
Viktor Johansson var blott 15 år första gången han fick sitta med på bänken i Hammarbys A-lag. Landslagsaktuelle Johannes Hopf var förstamålvakt och stod då i vägen för honom att få debutera för den klubb som han hade representerat under en betydande del av sitt liv, klubben som han hade hållit på sedan tre års ålder. Han var med i Uppsala mot Sirius och sedan mot Landskrona på hemmaplan.
- Jag kommer ihåg exakt hur det var. Känslan, den otroliga atmosfären, att se kompisarna på läktaren. Jag får rysningar när jag tänker tillbaka på det.
Men det blev ingen debut för Viktor. Parallellt med att Hammarby och en storspelande Hopf tog steget upp till allsvenskan, flyttade han utomlands.
Under en period växlade han mellan Hammarby och provträningar i England. Matchen som föranledde flytten kommer Viktor sent att glömma. Hans Hammarby ställdes mot J-Södra i en ungdomsmatch - och på plats fanns scouter från flera lag.
- Och sen släpper jag in fyra baljor.
Men på stopptid hängde Viktor med upp på en hörna. Han fick tag på bollen utanför straffområdet och slog ett inlägg som nickades in. En vecka efter målvaktsassisten hörde Aston Villa av sig igen.
Trots intresse från Everton och någon av “Manchester United, Liverpool eller Arsenal” föll valet på Aston Villa.
- Jag kände mig inte redo för en storklubb redan då, och sen håller pappa på Aston Villa så han var nöjd. Det kändes rätt från början.
En trygg tillvaro i Huddinge byttes mot värdfamilj i Birmingham. Han fick sällskap i familjen av en annan ungdomsspelare i Joonas Sundman från Finland. Han spelar idag för deras U21-landslag.
- Jag grät så många kvällar. Jag saknade Sverige och det fanns ingen att vända sig till.
- På planen gick det snabbare, alla var hårdare. Vissa behandlade en annorlunda för att man var utlänning. Alla var inte snälla. Det är en speciell situation för målvakter då alla vet att du är där för att ta deras plats. Det är tufft som fan och du behöver en viss mentalitet.
Viktor beskriver en vardag som kantades av avundsjuka och tävlingsanda ungdomsspelare emellan. Vid ett tillfälle fick han skorna sönderklippta. Att han tog sig igenom denna period helskinnad tillägnar han främst familjen i Sverige. Hans pappa och syster har spelat som målvakter i Stuvsta IF. Även Mamman har spelat för klubben.
- Men inte som målvakt, hon är bollrädd.
Mitt i övergången till England ådrog sig Viktor flera allvarliga ryggskador. Fyra stressfrakturer i ryggen betydde att läkarna var tveksamma om det skulle bli någon mer fotboll för målvaktstalangen. Vissa menade att det hade varit dumt att fortsätta.
- Det var hemskt och jag mådde psykiskt dåligt och ville bara därifrån.
Men drygt ett år efter operationen var han tillbaka på planen igen - en säsong som skulle bli hans dittills kanske bästa i karriären. Han förklarar även att eftersom han hade kommit dit vid så ung ålder och då han ännu inte var tillåten att spela i U18 så var det året, i relativa termer, det “minst dåliga” att missa.
Vid sidan av fotbollen skrevs Viktor in i en brittisk skola i Birmingham. Han skrattar när ämnet kommer på tal, då han sattes i en “stökig” grupp som bestod av fotbollsspelare som mest “snackade skit”. För att klara undervisningen skrev lärarna upp vad dem skulle skriva, säger han.
- Vi höll inte på med hjärnforskning precis.
Men det blev bara fyra säsonger i Aston Villa. Kontraktet med klubben sträckte sig till 2018, men de väntade förlängningssamtalen drog ut på tiden då ett problematiskt Aston Villa hade fullt upp med annat.
Så vid 19 års ålder var han kontraktslös.
- Det var en kaotisk period. Jag var hemma i Sverige samtidigt som jag betalade för boende i Birmingham. En tränare ringde och nästan grät när det stod klart att jag inte skulle komma tillbaka. Jag hade aldrig haft tanken att det skulle kunna ta slut, men plötsligt stod man där utan kontrakt och aning var man skulle ta vägen.
Två dagar senare ringde Leicester. Det var klubbens U23-tränare, som Viktor hade haft i Aston Villa, som hörde av sig och frågade om han var sugen på att provträna.
En vecka senare erbjöds Viktor så ett tvåårskontrakt med option på ytterligare ett.
Han är mån om att det han säger ska landa mjukt. Som svar på frågan hur det var att flytta svarar han att han först och främst är väldigt tacksam för allt som Aston Villa har gjort för honom. Men han har likväl svårt att dölja hur glad han är för att vara här istället. Det är en annan stämning här, här umgås spelarna och ledarna mer.
- Det är framför allt Kasper (Schmeichel), Danny (Ward) och Eldin (Jakupovic) som jag kommit närmast. Vi är som en liten familj. Man har olika relationer med alla: en pratar man djupt med, en pratar man strunt med och en går jag och gymmar med.
- Och sen spelar jag otroligt mycket golf med George Thomas. Vi har väl gått runt 50 rundor sedan i juli, vilket min flickvän inte har uppskattat.
***
Han imponerade i debutsäsongen i Leicester. Det blev 21 matcher i U23-laget, bland dem en 2-1-vinst mot Chelsea. Mot Liverpools U23-lag fick han förtroendet att bära kaptensbindeln.
- Vår tränare säger alltid att det finns spelare i motståndarlagen som i år kommer att spela i Premier League. Då känner man: “Om de kan lyckas, varför kan inte jag?”.
Inledningen på höstsäsongen har fortsatt på samma sätt. För ett par veckor sedan var han med och slog Tottenham på bortaplan. Dessförinnan har han imponerat mot Arsenal, med Rob Holding i laget, och mot Billy Gilmours Chelsea.
Men det händer inte så mycket med Viktor när jag räknar upp några namn på spelare han ställs mot på senare tid: Billy Gilmour, Harvey Elliot, Bukayo Saka. Han försvarar sig med att han aldrig riktigt varit intresserad av fotboll på det sättet, med undantag för Leicester och Hammarby.
- Jag har ett jobb, och det är att rädda. Och om jag lyckas med det så är det perfekt.
Istället är det främst en annan match och motstånd som han tänker tillbaka på, nämligen den mot vännen Viktor Gyökeres och Brighton.
- Jag gjorde min absolut bästa match mot honom. Jag stod för sju riktigt bra räddningar, och han var så otroligt arg. Men då han hade flickvän och mormor på läktaren behövde han hålla sig lugn.
Det finns undantag som lämnat avtryck hos Viktor. Han lyfter fram Santi Cazorla, som han ställdes mot när spanjoren var på väg tillbaka från en skada.
- Han var hur bra som helst. Läskigt bra. Han chippade bollar höger och vänster.
Men framför allt har han imponerats av två lagkompisar, “legendarerna” Schmeichel och Jamie Vardy.
- Vardy är en otroligt ödmjuk person. Man ser att han vet var han kommer ifrån, att han verkligen njuter som ingen annan. Han lever verkligen för det här.
***
Som 15-åring satt Viktor Johansson på bänken för Hammarbys A-lag. Nu är han 21 och konkurrerar med Jakupovic om att vara tredjeval och sitta på läktaren när seniorlaget spelar bortamatcher. Men beslutet att åka över till England är inget som han ångrar. Långt ifrån.
Varje situation är unik, men argumenten han framför liknar det som hördes i fallen Alexander Isak och Pontus Dahlberg, som båda två lämnade seniorposter i Sverige för att spela ungdoms- och reservlagsfotboll i Tyskland och England. Bra faciliteter, medspelare i toppklass, otrolig upplevelse.
- Det är väl egentligen väldigt individuellt, men för mig har det varit väldigt bra. Jag hade lite svårt att sitta still så jag behövde något nytt och komma bort lite. Jag har lärt mig så mycket, blivit bättre och fått kompisar för livet. Och Bajen finns förhoppningsvis kvar. Jag gillar Bajen.
- Jag tar hellre chansen och senare inser att det var ett misstag än att ångra mig för att inte ta chansen.
Efter årets säsong löper Viktors grundavtal med Leicester ut, även om klubben har option att förlänga med en säsong. Vad som händer, det överlåter han till sin agent, säger han och tillägger: “Men klubben är väldigt nöjd och det är jag också”. Den kommande vårsäsongen hoppas han få tillbringa på lån i någon klubb i League One eller Two, den engelska tredje- och fjärdedivisionen.
Och i framtiden?
- Då vill jag vara etablerad någonstans. Drömmen är Premier League. Det är vad alla siktar på. Jag tycker om spelet, det går snabbt. Det är en stor liga, kanske världens största. Det är vad som lockar mest. Livet är säkert samma överallt, men för mig är England hemma. Du möter världsspelare. Och rörande pengar är det inget man tackar nej till såklart, men det är samtidigt inget som driver mig.
- Och om det skiter sig, då ska jag försöka bli polis. Det har min pappa varit tydlig med, att det måste finnas en plan B.
Kan en återkomst till allsvenskan bli aktuell?
- Jag vill hålla mig utomlands så länge som möjligt, det är planen.
Är det bara Hammarby som gäller i Stockholm?
- Det är drömmen såklart. Känslan att få gå ut till “Just idag är jag stark”. Det är laget i Stockholm. Det låter kanske fjantigt men jag har den känslan för klubben, hjärtat säger nej. AIK och Djurgården går bara inte. Alla vet att jag är håller på Bajen, så jag tror bara att det skulle bli fel. Och sen håller hela familjen håller på Hammarby.
- Jag följer varje match. Varje gång när man är ute på golfbanan åker mobilen upp på golfbilen.
Var ser du dig avsluta karriären?
- Hammarby, alla dagar i veckan. Jag skulle kunna vara tredjemålvakt när jag är 38, bara jag får vara där på plats.