Lampard medveten om pressen
Förutsättningarna är annorlunda nu. Chelsea har positionerat sig som en av Englands mest framgångsrika klubbar de senaste 20 åren, ungdomsakademin fullkomligt spottar ut kommande landslagsspelare, och utåt sett råder harmoni mellan klubbens beslutsfattande skikt.
Dagens Chelsea är en mer utvecklad, mer omfattande organism än den som Roman Abramovich adderade till sin portfölj för 17 år sedan.
Men känslan är ändå slående lik den som infann sig sensommaren 2003. Inte nödvändigtvis för hur man ter sig på spelarmarknaden, kanske främst för att samma, fanatiskt målmedvetna känsla präglar uppbyggnaden till denna säsong.
Och det märks. På fansen. På experterna. På Frank Lampard, inte minst.
Efter att ha tvingats genomlida två fönster lugna fönster, har 42-åringen denna gång kunnat kryssa den ena boxen efter den andra. Fått allt han pekat på. Fem tilltänkta startspelare och en fransk mittbackstalang.
Många av sommarens värvningar är unga. Det kommer ge kortsiktig effekt, men är kanske främst tänkt att under en överskådlig framtid spelas ihop till ett vinnande lag. Men att Chelsea bara är med för att delta, det stämmer inte. Det vet Lampard.
Sämre lag har lyckats med bedriften. Chelsea hade redan innan sommaren ett talangfullt lag, långt mycket mer friktionsfritt än tidigare upplagor. Torsdagens presskonferens präglades av frågor om Chelseas titelchanser. Det märks på samtalen fans emellan och det brittiska tidningsnarrativet, att förväntningarna är uppskruvade. Lampard var tydlig med att man fortfarande ligger efter toppduon, men att hans uppgift och mål är att vinna. Vinna, vinna, vinna.
Om fjolåret var en förlåtande inkörsperiod, är årets säsong något helt annat. Det vet Lampard - och så vill han att det ska vara. För vad gör han annars där?
Kaos i West Ham - förhållandevis lugnt på St James
West Ham och Newcastle har egentligen bättre förutsättningar än de flesta andra utanför de sex stora. Vidsträckta, passionerade supporterbaser, moderna faciliteter, och en imponerande dragningskraft som traditionella klubbar traditionellt sett har.
Trots det har man haft svårt att att göra samma sportsliga resa som exempelvis Wolves och Leicester. Misskötsel, otydlighet, och svaga sportsliga resultat har bland annat legat till grund för den infekterade relationen mellan klubb och fans. Och det är, som vi vet vid det har laget, aldrig en gynnsam position att ta avstamp från.
Protester runt London Stadium mot ägarna David Sullivan och David Gold präglade stora delar av förra säsongen. Sedan uttalade sig Karren Brady, vice ordförande, om att säsongen borde strykas, vilket många tolkade hade att göra med West Hams tabellplacering och bristande förtroende för spelarna och ledarna i klubben.
Att lagkapten Mark Noble offentligt kommenterar en försäljning är anmärkningsvärt och säger något om situationen och stämningen i och runt klubben.
En annan känsla infinner sig i Newcastle. Detta trots att Mike Ashley har rasat över FA:s beslut att stoppa försäljningen av klubben, trots att fansen alltjämt bekymrar sig över klubbens riktning och om tränare Steve Bruce är rätt man eller snarare en bekväm ursäkt till sportslig satsning.
Newcastle känns mer spännande än på länge. Jamal Lewis, Callum Wilson, och Ryan Fraser är klara. Kaos? Det här är förhållandevis lugnt för att vara Newcastle, grabbar.
Väntad Wolves-effekt på Spurs?
Wolves stod för en sanslöst imponerande första säsong tillbaka i PL då man slutade på sjunde plats. Men det går inte att komma ifrån att det intensiva kvalspelet till EL spolierade lagets chanser att komma högre upp än vad man till slut gjorde det efterföljande året.
Det finns flera anledningar till varför Wolves inte är det mest träffsäkra exemplet att applicera på andra klubbar i en liknande situation. Tränare Nuno Espíríto Santo är en anhängare av tron på smala trupper. Det funkar om spelschemat tillåter, desto sämre går det när samma spelare förväntas prestera torsdag-lördag-torsdag.
Arsenals FA-cupvinst innebar att Spurs nu, trots sjätteplatsen, får kvala till EL.
Tottenham har en bredare och bättre trupp än Wolves, Mourinho har mer erfarenhet från europeiskt cupspel, och årets kvalspel innehåller bara singelmatcher.
Men det är alltjämt en situation att bevaka. Att man endast spelar enkelmöten kan möjligtvis få motsatt effekt och tvinga Mourinho att spela sina bästa spelare istället för att lita på att man gör jobbet i returmötet på hemmaplan.
Spurs borde inte ha några större problem, men visst hade man nog gärna haft torsdagskvällarna i Bulgarien ogjorda.
EM-sommar, mer att vänta på transfermarknaden
Det förlängda sommarfönstret pågår ytterligare en månad och fram till landslagsuppehållet mellan den fjärde och femte omgången. Det innebär inte bara att en handfull lag kommer att stå med ofullständiga lagbyggen till premiären, men även att spelarna får en chans att bevaka sina intressen innan man tar några mer definitiva beslut om framtiden.
Särskilt intressant är det en mästerskapssäsong som denna. Det återstår nu bara ett fåtal samlingar innan det är dags för EM, och förbundskaptenerna vill i största möjliga utsträckning spela ihop ett lag redan nu. För flera spelare är tiden knapp.
Jordan Pickford imponerar inte, och möjligtvis kan Gareth Southgate vara beredd att göra ett skifte. Nick Pope är fantastisk men Dean Henderson är såklart, med sin ringa ålder och fjolårsform i ryggen, en kittlande tanke. Är han tänkt att att agera andrafiol till David De Gea, eller får han chansen som etta? Utlåning, kanske?
John Stones sågs som nästa stora engelska landslagsback, men har dragits med skador och tappat sin plats. Nathan Aké har redan anslutit till Man City, som även sägs vara intresserat av Kalidou Koulibaly. Om det ska bli EM måste Stones flytta.
Ainsley Maitland-Niles är mångsidig och var överraskande med denna gång. Han får se hur mycket speltid det blir inledningsvis, annars kan Wolves bud bli aktuellt. Detsamma gäller Declan Rice, som ryktas till Chelsea, och som med en lyckad säsong på Stamford Bridge bakom sig hade aspirerat om en startplats i EM.
Annars är det kanske just Chelsea som ett par spelare måste lämna, antingen på lån eller permanent. Ross Barkley, Fikayo Tomori, Tammy Abraham.
Intressant avslutande månad på sommarfönstret, minst sagt..
Annorlunda Fulham denna gång
Wolves gjorde Fulham sällskap upp från Championship säsongen 2018/19. Båda klubbarna värvade mycket och dyrt - den ena tog sig till Europa, den andra degraderades efter en anmärkningsvärt svag prestation.
Wolves visade att det i sak inte är fel att förstärka och ta in utifrån, bara det finns en tydlig plan och att värvningarna följer en röd tråd. Det saknade Fulham. Istället fick vi se tidigare nyckelspelare flyttas bort från sina ordinarie platser, för att ersättas med spelare som inte alls lyckade acklimatisera sig till Premier League.
Inte blev det lättare när Slavisa Jokanovic ersattes av Claudio Ranieri som ersattes av Scott Parker.
Nu är Fulham tillbaka igen, och jämfört med sist går man in med annan taktik.
Tony Khan, vice ordförande, har talat om alla lärdomar från senast. Parker har dessutom varit tydlig med att han inte vill och kan göra för stora förändringar.
Det lär säkert adderas ytterligare något namn, men hittills har man nöjt sig med att köpa loss inlånade spelare från fjolåret, Kenny Tete från Lyon och enstaka lån.