Det som inte fick hända hände
Inför matchen talade Apoels tränare Sofronis Avgousti om att man ville skapa en gemensam enhet; spelarna, ledarna och supportrarna på plats. De ville ge det här en chans. Och ja, det var tydligt från start. Apoels kortsida var livlig och högljudd redan innan avspark och hemmalagets spelade med stor energi. Inom loppet av de första två minuterna hann en övertaggad Danny Blum både sumpa ett jätteläge på grund av en dålig förstatouch och ett svagt avslut och dessutom dra på sig ett gult kort. Apoels kortsida fick tidigt med sig långsidan och när 1-0 till hemmalaget gjordes på en hörna som Jacob Widell Zetterström sjabblade fram kokade hela arenan. Det som inte fick hända hände. Djurgården klarade inte av den väntade anstormningen och gav Apoel värdefull energi.
Djurgårdens spelare var skärrade
Djurgården fick kort efter 1-0 till en välbehövlig paus när Magnus Eriksson åkte på en smäll. Det lugnade ner läget under några minuter. Men nej, de blårandiga spelarna såg skakiga ut. I den 18:e minuten gav Hampus Finndell bort i princip ett friläge och överlag saknades distinkta aktioner. Efter 23 minuter kom också 2-0. Danny Blum drämde in en frispark rakt i mål från högerkanten, när Jacob Widell Zetterström gissningsvis förväntade sig ett inlägg. Djurgårdens målvakt stod för nära den bortre stolpen och hann inte mota bort skottet vid den främre. Ytterligare ett svagt ingripande och det går inte att beskriva bortaspelarna som annat än skärrade den första halvleken. Egentligen var det bara rutinerade kaptenen Magnus Eriksson vågade hålla i bollen, och han vann en del frisparkar. Djurgården spelade upp sig något mot slutet av halvleken men de tekniska misstagen var många hela vägen fram till paus. Offensivt skapade man ingenting och landade på noll skott på mål efter 45 minuter. ”Total attempts”, enligt Uefa? Ett.
Ett helt nytt lag i andra halvlek
Tidigt i den andra halvleken lyckades Djurgården hålla i bollen på offensiv planhalva under någon/några minuter och det gav bortalaget ett välbehövligt andrum. Paniken med bollen vid fötterna var borta. Klockan började ticka på och runt den 57:e minuten kom Djurgården fram till ett lurigt inspelsläge, men den sista skärpan saknades. Det var ändå ett stort steg framåt jämfört med de första 45 minuterna. Och Djurgården byggde vidare på det spelet. Man etablerade spel på offensiv planhalva och rullade runt bollen på ett helt annat sätt. Gustav Wikheim var nära att borra in 2-1 i den 64:e minuten och plötsligt började det nog sippra in tvivel i hemmalägret. Några minuter senare dundrade Djurgården, helt förtjänt, in en reducering. Vänsterbacken Elias Andersson hängde med upp i ett anfall och pangade in bollen i nättaket på halvvolley, efter pass från Gustav Wikheim. Norrmannen var som två helt olika spelare i den här matchen. Innan paus: en rädd juniorspelare. Efter paus: den formstarke teknikern som svensk fotboll lärt känna den senaste tiden. Men Apoel lyckades öka på till 3-1 kort efter 2-1-målet och då var det tillbaka till ett pressat läge för Djurgården, även om man såg ut som ett helt nytt lag i andra halvlek.
Mentala upphämtningen imponerar
Ett tappert kämpande Djurgården mäktade dock med att hålla undan. Och lika besvärande som den första halvleken och misstagen man gjorde då var - lika imponerande var den mentala upphämtningen efter paus. Det blev till slut en väldigt speciell kväll i Nicosia, i positiv bemärkelse, för Djurgården. Sett över 180 minuter var de bättre än Apoel och att hämta kraft och mod på en arena som måste varit rakt av skräckinjagande för bortaspelarna gör man inte bara sådär. Vilken rysare det här var. När Joel Asoro kontrade in 3-2 i den 90:e minuten… ja, det gick att ta på glädjen och lättnaden där nere på planen och hos de 250 tillresta supportrarna. Och jag undrar ju hur vd Henrik Berggren samt sportchefen Bosse Anderssons hjärtan mår efter det här.
Viktiga miljoner säkrade
Djurgården har de senaste åren vunnit SM-guld och sålt en rad spelare för stora summor pengar. Med tanke på det har de nu tagit det naturliga nästa klivet i sin utveckling som klubb: nå ett Europa-gruppspel. Det behövs för att man på lång sikt ska kunna ha en ”garanti” för regelbunden kamp i toppen av Sverige och Skandinavien. Spel i Europa minskar pressen på att sälja spelare för att ha en vass ekonomi (man kan inte förlita sig på att sportchefen Bosse Andersson fortsätter överprestera vad gäller försäljningar) och dessutom höjer det värdet på spelarna, som får visa upp sig på en internationell nivå. Nu har Djurgården säkrat minst 31,3 miljoner i prispengar från Uefa och mer kan man spela till sig i gruppspelet genom segrar och kryss. Samtidigt behöver man lyckas med den här bedriften fler gånger under de närmaste åren för att exempelvis på allvar ta upp kampen med Malmö FF.