Torsdagens match mot Legia Warszawa var Haris Radetinacs sista i Djurgården. Det blev tolv säsonger i klubben.
Efter att ha hyllats efter slutsignalen kom han ut från omklädningsrummet vid kvart i ett i natt.
- Jag försöker smälta den här kvällen. Jag vill egentligen inte åka hem. Jag vill vara här lite till. Men det finns alltid ett slut på allt.
Hur var den här dagen?
- Jag tror att jag duschade tre gånger. Jag var jättenervös. Kroppen visste att det var min sista match. Det var jobbiga timmar i dag för jag ville att matchen skulle börja innan klockan nio. Jag visste inte vad jag skulle göra hemma.
En bit in i första halvlek reste sig Haris Radetinac från avbytarbänken för att värma upp längs långsidan ned mot Djurgårdens klack. Då blev det ett rejält jubel och sånger om honom.
- Det började ganska tidigt. Jag är bara frustrerad att jag inte fick komma in tidigare. Jag ville inte vänta längre. Det kändes som evigheter.
Var du nervös över att inte ens få komma in?
- Nej vi hade pratat om det. Det var glasklart att jag skulle få komma in.
Hur viktigt var det att få avsluta med en seger i din sista match?
- Det var det jag tänkte på när jag var hemma. Jag hoppades att vi skulle vinna min sista match oavsett hur det såg ut. Man vill alltid avsluta som vinnare.
Efter 3-1-segern gick Radetinac ett ärevarv runt planen tillsammans med sin fru och tre barn. Hela publiken stod upp och applåderade och ramsorna om honom ekade. Hyllningarna ville aldrig ta slut.
Just att barnen kanske alltid kommer att minna den här dagen är något som gör Radetinac väldigt rörd.
- Det är det som är känslosamt. Min äldste son kom på planen och började att gråta. Då fick ja de här känslorna och det bara brast. Det var det som var min dröm, att baren skulle få uppleva att deras pappa har spelat i en stor förening. I dag fick de se det. Jag kommer för alltid att bära med mig det och förmodligen kommer barnen också att minna det.
Grät han för att du ska sluta?
- Ja. Han vill inte att jag ska sluta spela fotboll. Ingen av de tre vill det. De undrar var jag ska spela nästa år.
Hur känner du själv kring att det inte blir en fortsättning i Djurgården?
- Jag fick beskedet ganska sent och det tog ett tag innan jag accepterade det. Varför det är så här vet jag inte. Jag brinner för fotboll och att få spela i den klubben jag älskar… det tog ett tag och det kommer att ta ett tag innan jag fattar att det här var min sista match i Djurgårdens tröja. Vad som händer nästa år får vi se.
Hur var det när du fick veta att Djurgården inte ville förlänga ditt kontrakt?
- Som fotbollsspelare är man alltid besviken, speciellt om man själv känner att man inte är redo att sluta. Jag känner att min kropp fortfarande tål detta. Jag har inga skavanker, jag missar inga träningar och är hela tiden tillgänglig. Jag tycker fortfarande att det är roligt att spela. Vardagen man har att åka till Kaknäs och spela fotboll, den skojar man inte bort. Det är den man är rädd över att inte längre ha kvar.
Borde du ha fått ett år till?
- Äh, nu ska inte jag stå här och säga vad jag skulle haft. Ingen ska automatiskt få sådana saker. Jag är 39 år. Vad jag, klubben och fans tycker… alla kommer att ha olika tankar, men det är klart att jag ville fortsätta. Jag ska inte stå här och ljuga. Men det är som det är. Man får acceptera och gå vidare i livet. Djurgården kommer alltid att finnas och vem vet, jag kanske är kvar i någon roll?
Hur går dina tankar kring framtiden, har du och Djurgården pratat om att du ska vara kvar i någon roll?
- Vi har pratat en del om att få en roll i klubben. De har sagt att de vill ha mig kvar. Vi får se hur det blir, om det blir direkt eller om ett eller två år. Om jag får en roll så kommer jag förmodligen att tacka ja. Om jag inte får en roll så ska jag kolla vad det finns för andra möjligheter, om det blir att fortsätta spela någon annanstans.
Är det klubbar som har hört av sig?
- Jag har pratat med några. Men jag vill bearbeta det här först. Nu ska jag ha semester och åka hem till mitt hemland och träffa mamma och hela släkten.
Lagkamraten Besard Sabovic tycker att det var tungt att se Radetinac ta farväl.
- Han är en oersättlig kille. Han är en ambassadör för Djurgården utan dess like, säger Sabovic.
Skulle det vara bra för Djurgården att ha kvar honom i någon roll framöver?
- Det tror jag. Med den erfarenheten han har och den ambassadören han är för Djurgården. Jag hoppas att han blir kvar på ett eller annat sätt.
- Samtidigt vill jag inte se honom sluta spela. För jag vet att han inte är slut än.
Gustav Wikheim:
- Det var rörande att se avtackningen. Stort och mäktigt. En äkta klubblegendar. Det är inte ofta man får uppleva eller spela med sådana. Jag är väldigt tacksam över det. Han är en fantastisk människa.