MFF har skapat en tro och ett spelsignum
Den klassiska svenska (och Englandsinspirerade) skolan har fått oss att länge tro att svenska lags chanser mot de största lagen bara kan komma via lågt försvarsspel och kontringar. Nu har dock två svenska lag, inom loppet av två säsonger, visat att det går att spela mot de bästa och ändå försöka göra matchen på sina egna villkor. Östersund med sina kortpassningar, MFF med sin hög press.
MFF har länge pratat om önskan att få in det hårda och höga presspelet, att bli ett sådant lag, men det var minst sagt hackigt under 2016 (om det ens syntes alls). Det syntes 2017, men det var inget definitivt och inte tydligt. In kom Uwe Rösler, som tidigare hade pratat om Jürgen Klopp och heavy metal-fotboll.
Det är inte perfekt än, men när man kan se ett MFF trycka ner Chelsea ner på britternas planhalva och få dem att rensa ut bollen över långsidan, samtidigt som de negativa effekterna bakåt i långa perioder är få. Då vet man att MFF har kommit väldigt långt i att sätta ett presspel. Det tog tid, det var många frågor under vägen, det finns mycket kvar för att hålla kvar och förbättra detta, men det här var ett tecken på MFF:s höga nivå. Även om de inte orkade riktigt hela vägen ut i dag.
Det andra MFF tar med sig från det senaste halvåret: att Uwe Rösler har byggt vidare på Åge Hareides tankar om att det här laget inte ska ha några begränsningar. Det går att göra saker bättre än man tror. Fokusera mindre på begränsningarna, mer på möjligheterna, höj kraven på MFF, och gör det med smarthet och hårt jobb.
Utklassningen
MFF var över två matcher bättre än Chelsea på flera saker som inte kan köpas av extrema summor pengar. Det gäller framför allt supporterkampen. I hemmamatchen liknade Maurizio Sarri MFF-publiken med hur det brukar vara för Napolis' fans, och i bortamatchen var det MFF-fansen som var matchens hemmalag. Inte helt oväntat, men ändå en dominans.
1-5 - speglande och ändå inte
MFF höll inte ut 90 minuter i bägge matcherna, men de gjorde många bra saker väldigt länge. Det fanns långa perioder där lagen höll jämnt. Det här var helt enkelt två matcher där Chelseas lite högre ork, mycket bättre tekniska kvalitet, och förmåga att utnyttja alla misstag gjorde att siffrorna till slut rann ivägf.
Vindheim en av EL-säsongens största vinster
Få i MFF har tvivlat på att Andreas Vindheims kapacitet har legat i nivå med att vara bland de bästa ytter/vingbackarna i allsvenskan. Flera av de matcherna han har gjort i Europa League har dock varit av sådan kvalitet att frågorna plötsligt har legat kring hur länge han ska stanna kvar innan han drar vidare till någon klart bättre/rikare/större liga.
För det här var ännu en väldigt, väldigt bra insats av Vindheim, mot ett av de bästa motstånden han har stött på. Han klarade verkligen av det, trots allt spring. Det är ofattbart om han inte kommer med i Norges nästa landslagstrupp.
Chelsea vidare – men Sarri förbättrade bara sin status marginellt
Det mest positiva som Chelseafansen lär säga i dag är att Maurizio Sarri startade med Callum Hudson-Odoi (och att situationen inte försämrades). När alla spelare i matchtruppen räknades upp på Stamford Bridge så var det Hudson-Odoi som fick högst jubel bland fansen, klart före tvåan Eden Hazard (som inte var i startelvan). Målskytten Hudson-Odoi var en bra storyline för fansen den här dagen.
I övrigt? Nja. Chelsea tog sig vidare, men de övertygade inte och Sarris osäkerhet kring framtiden är ungefär som innan, kanske marginellt starkare. Det enda vi kan gissa är att han lär vara kvar åtminstone några dagar till.