Ungerns åttondelsfinal i EM 2016 var en efterlängtad framgång efter årtionden av vandrande i mörker. Fotbollshistorikerna vet att det ungerska landslaget två gånger tagit silver i VM, 1938 och 1954, och vunnit OS i Helsingfors 1952.
Vad som inte är lika lättdokumenterat är den massiva påverkan som ungerska profiler hade på toppfotbollen under årtionden både före och efter landslagets VM-medaljer. Som bekant spred britterna fotbollen över världen runt det senaste sekelskiftet.
Några av dessa hamnade i Budapestklubben MTK för över hundra år sedan och skulle lära folket i Österrike-Ungern, som dubbelmonarkin hette mellan 1867-1918, hur man spelade fotboll. När ungrarna sugit åt sig informationen var de redo att förfina och sprida evangeliet själva.
Grovt förenklat kan man säga att tränare och blivande sådana från Budapest i slutet av 1920- och början av 1930-talet formade hur den moderna fotbollen skulle se ut de kommande årtiondena.
Dori Kürschner kickstartade en brasiliansk fotbollsrevolution i slutet av 30-talet och lade grundstenarna till det som skulle bli landets första VM-guld i finalen mot Sverige 1958. Imre Hirschl förändrade i sin tur argentinsk fotboll under mellankrigstiden.
Árpád Weisz, Erno Erbstein och István Tóth var inflytelserika i Italien under tiden som det italienska landslaget vann VM både 1934 och 1938. Det ungerska landslaget skulle nå ytterligare en final efter 1938. När de var som bäst gick landslaget 51 matcher, mellan maj 1950 och februari 1956, och förlorade bara en.
Efter ett beslut från den kommunistiska regimen nationaliserades alla fotbollsklubbar 1949. Den som drog vinstlotten var tveklöst Honvéd, en klubb bildad som Kispest i Budapests utkanter 1908. Det var ingen stor klubb, men togs över av försvarsministeriet för att bli arméns lag; Honvéd betyder just hemlandets försvarare.
Följaktligen kunde Honvéd knyta till sig vilken ungersk spelare de ville. De värvade Sándor Kocsis och Zoltán Csibor från stadskonkurrenten Ferencváros, och hade redan de kommande storspelarna Ferenc Puskás och József Bozsik.
Förbundskaptenen Gusztáv Sebes tillträdde på posten 1949 och ville använda Honvéd som en bas för landslagets spelare vilket resulterade i att klubben vann fem av de sju efterföljande ligatitlarna.
Det höll på att räcka ändå till den mest åtråvärda trofén på den tiden: Jules Rimet-pokalen. Men först skulle ungrarna förnedra de som hade lärt världen att spela fotboll men stått stilla själva. Ungern krossade den engelska självbilden brutalt med en 6-3-vinst på Wembley 1953, bara för att följa upp med ett 7-1-resultat mot samma motstånd ett halvår senare i Budapest.
De hade lättare och mer modern utrustning och bedrev seriösare uppvärmning. För Gusztáv Sebes var det så viktigt att besegra England att han utnyttjade sina politiska kontakter för att styra Honvéds motståndare att spela mer “engelskt”, bara för att få den bästa uppladdningen till Wembley.
Under det VM-slutspelet i Schweiz gick Ungern upp i en 2-0-ledning vid varje match. De besegrade Brasilien, som skulle vinna VM fyra år senare, i kvartsfinalen och slog de regerande mästarna Uruguay i semin. Men det var som sagt en match de förlorade under dessa sex år, och det var VM-finalen i Bern.
Ungern ledde mot Västtyskland med 2-0 efter åtta minuter. Tio minuter senare stod det 2-2 och tyskarna slog till igen i andra halvlek. En småskadad Puskás trodde att han hade kvitterat fyra minuter innan full tid men fick se den assisterande domaren höja flaggan och vinka för offside.
“Plötsligt var Tyskland något igen”, sa Franz Beckenbauer. Ungern var på väg åt det andra hållet och 1956 väntade en folklig revolt. De inledande protesterna mot kommunistregimen ledde till att regeringen kollapsade. Men den 5 november förstärkte den sovjetiska Röda Armén sin närvaro rejält med tanks och sex dagar senare var makten i Budapest återtagen. 2 500 ungerska liv hade fått sättas till.
I Europacupen lottades Honvéd mot Athletic Club från Spanien och för att kunna komma iväg från landet ordnade de ett bortamöte först. MTK Budapest åkte iväg på en 40-dagarsturné och Honvéd åkte ur mot Athletic men fortsatte vidare mot Sydamerika.
Laget splittrades och försvagades sedan. 1957 hade de åkt ur högstaligan om inte fotbollsförbundet vältajmat valde att expandera serien samma år. Kocsis och Csibor värvades till Barcelona och Real Madrids tekniske direktör Emil Östreicher lockade över landsmannen Puskás.
Czibor gick till Barcelona 1958 och flydde via Österrike där han spelade vid tidpunkten. Honvéd hyrde smugglare för att hjälpa hans familj med återföreningen över gränsen. Gruppen av flyktingar delades i två med Czibors fru och parets barn i den ena. Den andra gruppen sprang åt ett annat håll och sköts ner av maskingevär.
Det ungerska U21-landslaget återvände aldrig hem från en turnering i Schweiz. Utan framtidsspelare och med massor på flykt och oönskade var eran över för Aranycsapat, det gyllene laget.
Honvéd skulle uppleva ytterligare en framgångsrik period med åtta ligaguld mellan 1980 och 1993, men har sedan dess mäktat med en liga- och tre cuptitlar. Den ungerska storheten fortsatte istället på ett individuellt plan efter revolten.
Under en påbörjad kapprustning mellan Real Madrid och Barcelona återvände Sándor Kocsis och Zoltán Csibor till Bern. Efter fem raka Europacup-segrar för Madrid var det Barças tur att spela final i turneringen för första gången. Czibor och Kocsis ville inte sätta fötterna i samma omklädningsrum som under VM-finalen sju år tidigare och bytte istället om i korridoren.
Det hjälpte inte. Portugisiska Benfica vann Europacupfinalen med 3-2 med ungraren Béla Guttman som tränare. Ett år senare försvarade Benfica titeln med en 5-3-vinst mot Real Madrid, efter att Guttman norpade megastjärnan Eusébio framför ögonen på stadsrivalen Sporting.
Samma sommar rök Guttman ihop med Benficas ledning för en utebliven bonus efter Europaframgången och lämnade. Enligt myten svor Guttman på väg ut att klubben inte skulle vinna en euroepisk titel på 100 år. 58 år och åtta finalförluster senare så har även den ungraren haft rätt.
Källor: The Names Heard Long Ago (Jonathan Wilson), Fear and Loathing in La Liga (Sid Lowe).