Lassana Diarra-fallet, som beskrivits som "Bosman 2.0", lär rita om det internationella transfersystemet framöver på ett eller annat vis. Det tror fotbollsjuristen David Mikhail.
Enligt EU-domstolen strider vissa artiklar i Fifas regelverk mot EU-rätt. Fotbollsförbundet kommer därefter att behöva skriva om dessa, som handlar om uppsagda spelarkontrakt "utan skälig grund".
Kortfattat kan man säga att spelare som begår kontraktsbrott framöver kommer vara ensamt ansvariga för att ersätta sin förra klubb. Tidigare blev klubbar som ville rekrytera en spelare som hade sagt upp sitt avtal utan giltig grund solidariskt ansvarig för att ersätta spelarens ex-klubb.
Förr har inte heller spelare med säkerhet vetat om riskerna för ett kontraktsbrott, framför allt inte hur skadeståndet till den tidigare klubben ska räknas ut. Beräkningsreglerna kommer dock att ändras framöver och EU-domstolen hävdar att nationell avtals- och skadeståndsrätt kan tillämpas.
Så. Vad innebär det här i praktiken? David Mikhail redogör sina tankar för Fotbollskanalen:
- Vi vet inte exakt hur skadeståndsberäkningen vid ett kontraktsbrott kommer att se ut, det är inte klarlagt än. Vi vet bara att den kommer vara annorlunda jämfört med tidigare, säger Mikhail.
- EU-domstolen var tydlig med att skadeståndet ska beräknas i enlighet med nationell kontrakts- och skadeståndsrätt. Sen måste tillkommande kriterier vara objektiva och främja Fifas legitima mål snarare än att endast bevara klubbarnas ekonomiska intressen.
- Ska man dra det längst ut på spektrumet är det inte omöjligt att återstoden av en spelares lön i kontraktet vid tillfället spelaren häver spelaravtalet är det som spelaren måste betala i skadestånd. Men det är bara hypotetiskt, för vi vet inte exakt hur beräkningsreglerna kommer att utformas.
Mikhail utvecklar:
- Skulle det bli så som jag hypotetiskt nämner kan det innebära att spelare kommer kunna göra en enkel avvägning huruvida det är värt att begå ett kontraktsbrott eller inte. Tidigare var det förödande att ens påbörja en tvist med sin förra klubb, för det fick så stora konsekvenser. Nu kommer man förmodligen kunna göra en kalkylerad bedömning.
En spelare skulle alltså medvetet kunna begå ett kontraktsbrott för att tvinga fram en transfer?
- Så skulle det rent hypotetiskt kunna bli, ja.
Om det skulle vara så att beloppet en spelare blir skyldig sin tidigare klubb, som hen på ogiltig grund brutit kontrakt med, motsvarar ungefär den återstående lönen i avtalet tror Mikhail att marknaden kommer "öppnas upp" för spelare.
Han förklarar:
- Det är inte helt omöjligt att de nya reglerna på sikt kan leda till att övergångar orkestreras av spelarna snarare än klubbarna, som det varit tidigare. Så fort en spelare vill byta klubb skulle den spelaren kunna häva sitt avtal utan giltig grund och begå kontraktsbrott, för att sedan gå till en klubb som kompenserar honom för skadeståndet som han behöver betala till den tidigare klubben.
En nyckelfaktor som spelar in är att ITC-registreringen, ett internationellt transfercertifikat som utfärdas av Fifa, inte längre är ett hinder. Förut kunde spelare inte registrera sig i en ny klubb om den befann sig i en tvist med en tidigare klubb.
Det tas nu bort.
- Och därför kommer spelare våga ta risken att begå kontraktsbrott för att få bättre betalt hos en annan klubb, vilket skulle kunna kompensera för skadeståndet.
Spelare kommer kunna kalkylera om det är värt att bryta sina avtal?
- Så kommer det förmodligen att bli. Att beräkningsreglerna förväntas bli mycket tydligare kommer göra det lättare för spelare att avgöra om det är värt att begå ett kontraktsbrott.
Mikhail tar upp ett fiktivt exempel. Låt oss säga att Liverpool vill köpa loss Victor Osimhen (som också vill flytta till Liverpool) från Napoli, som i dag, med dagens regler, kräver en miljard för sin stjärnforward.
Då kan Osimhen själv ta saken i egna händer.
- Ponera då att Osimhen tjänar, låt oss säga, 100 miljoner om året i Napoli. Framöver skulle han och hans agent, hypotetiskt sätt, kunna gå ut och deklarera i media att han vill lämna med två år kvar på sitt kontrakt och därefter häva det utan giltig grund.
- Därefter skulle Liverpool kunna erbjuda honom ett kontrakt värt 200 miljoner om året, i fem år. Osimhen skulle då få pengar med råge över till att ersätta Napoli för skadeståndet han behöver betala dem för kontraktsbrottet, samtidigt som han också får betydligt mer i lön.
Liverpool skulle också kunna betala ut samma belopp, som Osimhen är skyldig Napoli, via en sign on-bonus?
- Precis. Den skulle kunna motsvara de 200 miljoner Napoli har rätt till för de två åren Osimhen hade kvar på sitt kontrakt. Och eftersom Liverpool inte behöver erlägga någon transfersumma blir det enklare att erbjuda Osimhen en högre lön än vad man annars hade kunnat göra.
- Det skulle göra Osimhen rikare samtidigt som han kan täcka skadeståndet till Napoli, helt enkelt.
Juristen lägger till:
- Det är av den anledningen jag ser att fotbollsvärlden med hissnande övergångssummor kommer ändras. Spelarna kommer ha större "inflytande" i den nya världen. Det ska sägas att det här bygger på hypotetiska grunder, och det är långt från säkert att det blir så. Men det finns en hypotetisk chans.
Hur troligt är det att sådana upplägg kommer "sättas i spel"?
- Det är ju långt från klart att det kommer bli så här, det är bara hypotetiskt. Så det är svårt att svara på det. Det återstår att se hur Fifa ändrar sina regler.
Men jag antar att Liverpool, för att spinna vidare på exemplet, inte skulle kunna "driva på" Osimhen till att begå ett kontraktsbrott? Det måste komma från spelaren?
- Precis. För då skulle Liverpool förmå, eller "induce" som det heter, spelaren att begå kontraktsbrott och det kan leda till att klubben anses vara skyldig i stället. Och det har sina konsekvenser. Sen beror det på hur systemet utformas.
- Klubbarna kommer försöka ta det här så långt som möjligt för att försöka utnyttja att marknaden blir öppnare, genom att tänja på gränserna utan att för den delen förmå spelarna att begå kontraktsbrott. Det skulle förmodligen leda till mindre övergångssummor. Sen återstår det att se hur vidareförsäljningsklausuler och transferdynamiken i stort kommer att påverkas.
Mikhail spår att det kommer finnas risker för spelare som inte är på "Osimhen-nivå", det vill säga eftertraktade stjärnor.
- Begår man kontraktsbrott framöver måste man klara sig själv, då det solidariska betalningsansvaret försvinner. Ingår man ett avtal med en ny klubb när man är i en pågående tvist och får en lägre lön i sin nya klubb, och sedan förlorar tvisten mot sin tidigare klubb … Då kan det få stora ekonomiska konsekvenser för spelaren som då måste klara det på egen hand.
- Man kan ju stängas av som spelare om man inte betalar utdömt skadestånd. Så för spelare i "det skiktet", som inte är på Osimhens nivå, kan det innebära en betydande risk i och med att det solidariska betalningsansvaret tas bort.
Att makten skulle skiftas från klubbarna till spelarna och agenterna i större utsträckning tror Mikhail är oundvikligt, om systemet utformas på sättet han förutspår.
- Som sagt, domen (i Diarra-fallet) kommer förmodligen leda till att spelare och agenter på sikt kan orkestrerar övergångar med större frihet än tidigare.
Han lägger till:
- Om det blir så att spelare kan agera på det sättet (medvetet begå kontraktsbrott) kommer det leda till en utveckling av spelaravtalen, mellan klubb och spelare. Klubbar kommer vilja försöka skapa värde i sina avtal och då går det att anta att spelarna kommer gynnas av det eftersom ett sätt att skapa värde är att höja spelarens lön exempelvis, om svensk kontrakts- och skadeståndsrätt hade legat till grund för skadeståndsberäkningen.
Mikhail rundar av:
- Det är jättesvårt att förutspå vad som kommer ske. Det vi kan konstatera är att beräkningsreglerna kommer ändras och att det solidariska betalningsansvaret kommer försvinna. Exakta konsekvenserna vet vi inte förrän vi vet hur reglerna kommer utformas.
- Men en sak är säker: Diarra-domen kommer att förändra marknaden på ett eller annat sätt.