- Vad det skulle betyda att vinna ett derby?
På reaktionen låter det som att frågan är illa eller konstigt ställd. Men egentligen handlar det bara om att derbyt är så stort för HIFK-supportern Michael Bice att han inte kan se på svaret som annat än självklart. Han har ju aldrig varit med om en derbyseger.
- Det är något som man drömt om sedan vi började skratta om att: ”Om några år spelar vi i högstaligan”. 2008 spelade vi i ”tvåan” (tredjedivisionen) och hoppades någon gång få möta HJK. Nu är målet att vinna mot dem. Det skulle vara höjdpunkten på de tio år som jag varit med mer eller mindre aktivt.
***
Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors, eller Helsingfors IFK, grundades 1897. Tio år senare startade klubben en fotbollssektion. Samma år bildades Helsingin Jalkapalloklubi, Helsingfors Fotbollsklubb. HIFK blev de svenskspråkigas lag i Helsingfors, medan HJK blev laget för de finsktalande. Med tiden har den språkliga indelningen dock suddats ut, men klubbarna har hela tiden varit två av huvudstadens största. HJK är utan tvekan Finlands mest framgångsrika klubb med 27 ligatitlar och HIFK står sig starkt med sina sju ligatriumfer.
Rivaliteten mellan de två klubbarna har hela tiden funnits där, och den har inte bara byggts upp på fotbollsplanen utan även i sporter som ishockey, bandy och handboll. Men för omkring 50 år sedan började allt förändras, steg för steg. Först lade HJK ner sin bandysektion mot slutet av 1960-talet, innan ishockeysektionen skrotades 1972 och sex år senare blev HJK återigen endast en fotbollsklubb när även handbollssektionen såg sitt slut. Men det som påverkade situationen mellan klubbarna allra mest under perioden var det faktum att HIFK ramlade ur den finska högstaligan i fotboll 1972. Just det dråpslaget skulle det ta lång tid innan klubben hämtade sig från.
HIFK harvade nämligen runt i lägre divisioner i 42 år. Klubben var till och med nere och vände i femtedivisionen vid två tillfällen och så sent som 2005 spelade man sin senaste säsong på den nivån. HIFK:s kräftgång berörde också HJK, som utan sin största rival saknade stora lokala matcher. Genom åren har många Helsingfors-klubbar försökt utmana HJK och bygga en rivalitet till grannklubben, men utan framgång.
Saku-Pekka Sundelin, journalist på en av Finlands stora kvällstidningar Ilta-Sanomat, följer den finska ligan nära. Han berättar:
- FC Jokerit, PK-35 Vantaa, FC Honka och Atlantis FC har alla försökt nå toppen för snabbt, och sen kollapsat. Jokerit har ju inte varit ett fotbollslag först och främst, de är ju stora i hockey. PK-35, Honka och Atlantis har inte fanbasen som behövs.
- Men HIFK har supporterbasen, de har historien och de är ett stort namn. Först och främst i hockey, men även i fotboll. Det som de har skapat med HJK är på riktigt, säger Sundelin.
Väntan på ett stort Helsingfors-derby, ett Stadin derby, fick till sist ett efterlängtat slut. 2005 gick HIFK upp från femtedivisionen och två år senare avancerade man igen, för att sedan gå upp till andraligan till säsongen 2011. 2013 var man dock tillbaka i tredjeligan men därefter följde två raka avancemang och därmed var en oväntad klättring fullbordad. Den 4 oktober 2014 säkrade Idrottsföreningen Kamraterna Helsingfors spel i högstaligan igen efter en 4-2-seger hemma mot FC Jazz.
Sex månader senare spelades en av de mest speciella matcherna i finsk klubbfotbolls historia. I HIFK:s hemmapremiär under debutsäsongen i Veikkausliiga tog klubben nämligen emot HJK i det första riktiga Helsingfors-derbyt på 43 år. Inför ett fullsatt Sonera Stadium (10 770) spelade lagen 1-1.
- Vi är det mest framgångsrika laget i Finland, vi har en lång historia och vi har fler titlar än något annat lag. Men vi har inte haft en stor konkurrent i högstaligan. IFK har gjort mycket på så sätt, säger supporterföreningen Forza HJK:s ordförande Tuomas Borg.
- Att HIFK tog sig upp till högstaligan har varit fantastiskt för finsk fotboll. Vi har spelat fem derbyn och alla har varit utsålda. Det är mycket tävling mellan supportrarna och allt som allt har det varit väldigt bra för fotbollskulturen, framför allt i Helsingfors.
De fem ligaderbyna som spelats sedan HIFK tog klivet upp i högstaligan har alla varit jämna och fyra av dem har slutat oavgjort. En gång har HJK dragit det längsta strået och vann då med 2-1.
***
Michael Bice har precis kommit hem efter en lång resa till Åland, som gav en oväntad och väldigt viktig 5-2-seger mot serieledaren IFK Mariehamn. Hans HIFK befinner sig i en kritisk situation, har nyligen sparkat tränaren och publikfavoriten Jani Honkavaara (som tog upp klubben från tredjeligan till högstaligan) och är i akut poängbehov i botten av tabellen. HJK-legendaren (!) Antti Muurinen har tagit över tränarposten och ska nu rädda kvar HIFK i Veikkausliiga.
Man kan föreställa sig att Michaels liv är lite upp och nervänt, men mellan jobb och tifofix i en period där spelschemat är minst sagt hektiskt tar han sig tid att berätta om sina känslor inför onsdagens derby mot HJK.
- Vi har inte haft så mycket tid på oss, men det kommer bli ett stort tifo, lovar han.
Michael är medlem i Stadin Kingit (stadens kungar), HIFK:s största supporterförening och hjärtat av supporterkulturen runt klubben. Det är Stadin Kingit som reser land och rike runt för att stötta sitt lag.
- Vi blir bara större och större för varje år. Mängden folk som åker på bortamatcher har ökat tio år i sträck.
- Det här är en livsstil, året runt, varje dag. Fotbollssäsongen varar i sex månader ungefär och därefter är det ishockey, bandy och handboll som gäller. Det är skönt att det är HIFK året runt och vi är samma folk som går på alla matcher. HJK har sex månader fotboll och sen ingenting.
Som HIFK-supporter har man de senaste åren fått uppleva både himmel och helvete. Klubben gick i konkurs 2002 och länge var en tillvaro i finsk fotbolls finrum något som de rödvita bara kunde drömma om.
- Det var skönt när man kunde se HIFK:s namn på text-tv. Det är de tre högsta ligorna som visas där så 2008 kunde man se IFK:s namn på text-tv igen. Då var vi ändå två steg från högstaligan så att vi tog oss tillbaka kom snabbt och oväntat.
- Det har varit en skön resa, men nivån som laget spelar på är inte det viktigaste. Även om HIFK skulle spela i en lägre division skulle jag åka på matcherna. Den här föreningen kommer vara för evigt, det finns bara bättre och sämre tider. Jag hoppas vi kommer stanna i högstaligan en lång stund. Vi håller på att bygga upp två starka Helsingfors-lag, så förhoppningsvis kan vi om några år konkurrera om ligatiteln och ha samma position som HJK.
Hur skulle du beskriva HIFK?
- HIFK är en förening som har en stark klubbanda. Spelarna är som en del av föreningen, de vet vad stjärnan på bröstet representerar. En styrka vi har är att alla spelare, från juniorlagen till A-laget, supportrarna och de som sitter i styrelsen håller ihop. Alla håller ihop. Vi för regelbundet diskussioner om vilket riktning klubben ska styras mot i olika frågor. Det kan vara supportrarna, spelarna eller ledningen som som bestämmer. Klubben leds inte uppifrån, utan det diskuteras mycket. Vår klubbanda är väldigt annorlunda jämfört med den som HJK har. Vi känns som en stor familj.
Så hur är HJK?
- HJK är ett fullständigt proffslag. De har många utländska spelare. Vi har inte råd med det, utan vi får jobba på annat sätt. Det är många av våra spelare som har velat komma hit tack vare fansen, klubbandan och att de hört att laget har ett bra rykte. Speciellt är det så nu efter att vi fått spela derbyn igen.
Michael fortsätter:
- HJK är som Finlands Bayern München. De är så stora och starka, antingen är du med dem eller så är du emot dem. Redan när jag var sju år och spelade fotboll var HJK den största rivalen. Ingen ville förlora mot dem. När jag var tio år hade de redan börjat skaffa spelare från andra lag och skapat representationslag. Den där känslan har vuxit år för år, hur illa jag känner för HJK.
Med tanke på den stora rivaliteten mellan antagonisterna var det många HIFK-supportrar som reagerade starkt och med ilska när klubben presenterade Antti Muurinen, mannen som ledde HJK till Finlands enda Champions League-gruppspel någonsin (1998/1999) och fem ligatitlar under sin tid i ”Klubi”, som ny tränare. Det är svårt att inte låta bli att fråga Michael vad han känner kring anställningen.
- Det är en svår fråga. Han har en stark bakgrund i HJK och jag skulle ljuga om jag sa att det inte stör mig. Men situationen var så att något var tvunget att göras. Spelet var inte alls bra och vi gjorde inte ett enda mål på de tre sista matcherna (med tidigare tränaren Jani Honkavaara). Vi skapade inte ens speciellt många chanser. Sen har vi en begränsad budget och det finns inte så många som skulle kunna tänka sig att åka en längre sträcka till Helsingfors för att träna oss. Antti fanns till förfogande, han kommer vara här i tre månader och sen måste vi kolla på något nytt. Men hans historia i HJK stör mig, det gör den, svarar han.
För att använda ett slitet uttryck har HJK och HIFK levt i skilda världar under en lång tid, och gör så fortfarande på olika sätt. HIFK har visserligen flyttat in på Sonera Stadium sedan avancemanget till högstaligan och klubbarna delar alltså arena, men det var först sommaren 2015 som HIFK kunde heltidsanställa tränaren Jani Honkavaara och så sent som i december 2014 samlade man in pengar genom att sälja aktier av klubben till supportrar. 786 personer valde att investera i HIFK och bli delägare i klubben, vilket resulterade i ett kassaklirr på omkring tre miljoner kronor.
HJK vann i sin tur den finska ligan sex år i rad mellan 2009 och 2014, gick till Europa League-gruppspel 2014, har satsat på att värva flera japanska spelare för att komma in på den asiatiska marknaden, hämtat in spelare som tidigare Schalke-mittfältaren Anthony Annan och Milan-backen Taye Taiwo - och det ansågs vara en jätteflopp när laget inte lyckades vinna ligan förra året. Inför förra säsongen handlade snacket snarare mer om att den finska ligan är för liten för HJK än att klubben skulle ta hem en ny titel.
För Tuomas Borg från Forza HJK, som sett hur Veikkausliiga var utan HIFK, är känslorna för rivalen tudelade.
- Det är både hat och kärlek, samtidigt. Det är ett speciellt lag. Men jag vill se IFK i Veikkausliiga och jag tror de kommer stanna kvar. Förhoppningsvis blir de ännu bättre nästa år, men inte lika bra som vi är, säger Borg.
Hur var åren utan HIFK i högsta serien, sjöng ni om dem och sjöng de om er ändå?
- Det var väl lite mer tystare då och sen när de kom upp blev det större. Men det har alltid funnits rivalitet under alla år.
- Att HIFK har gått upp har gjort supporterkulturen i Finland bättre och större. Det har ökat antalet HJK-supportrar också.
Michael Bice är inne på samma sak gällande den finska supporterkulturen. Den är på frammarsch, om än med små steg.
- Nästan varje lag i högstaligan har en supportergruppering och mycket har gått framåt om man tittar tillbaka tio år. Det är stor skillnad på derbymatcherna och de övriga matcherna, men stämningen blir bättre år efter år. Vi är ganska långt efter Sverige, men sakta men säkert håller vi på att minska mellanrummet. Det tar förstås sin tid att bygga upp kulturen, säger HIFK-supportern.
Hur stort är Stadin derby för finsk fotboll, egentligen?
- Det är det bästa som hänt finsk fotboll på 10, 15 eller 20 år. Kanske är det till och med det bästa som hänt någonsin. Det är matcher som det snackas om i förväg. På skolgården skulle du tidigare välja mellan IFK och Jokerit i hockey. Nu är du IFK eller HJK i fotboll. Att vi har derbyn nu är större än om landslaget skulle ha framgång, så ja, det är absolut det bästa som hänt finsk fotboll.
Ishockey är den stora publiksporten i Finland och det är just hockeysektionen som är störst inom HIFK. Hockeylaget hade till exempel ett publiksnitt på 6937 säsongen 2015/2016, 23:e bäst i hela Europa. Jämför det med fotbollslagets publiksnitt på 3080 under 2015. Men säsongen 2014/2015 lämnade den andra huvudstadsklubben Jokerit finsk ishockey för spel i ryska KHL. Kvar blev ett stort hål i den inhemska ligan, där Jokerit fajtats med framför allt HIFK. Ett bakslag för hockeyn, men också en möjlighet för den inhemska fotbollen att ta mer plats.
- Det fanns ett stort behov av derbyn mellan HJK och IFK eftersom Jokerit försvunnit. När jag var barn valde man mellan IFK och Jokerit, men nu håller det sakta men säkert på att ändras. Det är små steg, men det blir vanligare med att man ska välja mellan IFK och HJK, säger Forza HJK:s ordförande Tuomas Borg.
HIFK:s långa frånvaro från den stora fotbollsscenen i Finland har dock satt annorlunda spår i landets supporterkultur.
- Eftersom det var 43 år mellan derbyna fram till förra säsongen är inte rivaliteten alltid särskilt naturlig. Jag känner till och med personer som hejar på IFK i hockey men HJK i fotboll, berättar Saku-Pekka Sundelin på Ilta-Sanomat.
Men Sundelin tror att känslan runt derbyna kommer att växa sig ännu starkare framöver.
- Om några år kommer man minnas tillbaka till matcherna som spelats nu. Man minns fula tacklingar och så vidare. Det är så du bygger ett derby och en rivalitet. Och matcherna är redan väldigt viktiga. Tre gånger om året (lagen möter varandra tre gånger under en säsong i finska ligan) ser man att något verkligen händer. Det ger hopp om att ligan ska växa.
Journalisten berättar vidare:
- Jag jobbade tidigare som London-korrespondent och jag brukar säga till folk att atmosfären på Stadin derby är bättre än 80 procent av alla Premier League-matcher.
Det stora uppsvinget runt Helsingfors-derbyna gör också att den inhemska fotbollen får större utrymme i media, där den ofta bortprioriteras.
- Vi gör sammanlagt två eller tre sidor om alla sex matcher under en vanlig omgång, men när det är Stadin derby gör vi flera sidor på bara den matchen. Tre gånger om året är det vi som får vara i centrum, säger Saku-Pekka Sundelin.
Hur skulle du beskriva HJK och HIFK?
- HJK är enormt stora här. De som inte hejar på dem hatar dem. HJK gör som de vill, de tar spelarna de vill ha och de har de bästa ungdomsspelarna. IFK är ett litet ”crazy gang”, som Wimbledon (under 1980- och 1990-talet). Spelarna är lite annorlunda i intervjuer och så vidare. Deras spelare har ett självklart band till supportrarna. IFK är en liten klubb och de presterar bättre på planen än vad man kan förvänta sig av en organisation i den storleken.
- Och IFK:s supportrar gör det bra på läktaren. Andra kopierar det som de gör. Supporterkulturen har växt sedan de kom upp i Veikkausliiga och det har vi mycket att tacka IFK för, säger Sundelin.
***
Det är dags för det femte Stadin-derbyt i ligan sedan HIFK tog sig upp till högstaligan när Fotbollskanalen besöker Helsingfors. Efter en spårvagnstur och några hundra meters gång mot Sonera Stadium hörs plötsligt sång en bit bort. Blå rök stiger upp mot himmeln. Stadin Kingit är redan inne på arenan, men utanför är det HJK-supportrar som gör sitt bästa för att höja stämningen inför avsparken som är mindre än en timme bort.
”Tänään, tänään me voitamme taas!” (i dag, i dag vinner vi igen), sjunger de och vandrar vidare mot sin läktarsektion Klubipääty. Det är bortaderby för dagen, vilket gör att de blåvita är i rejält numerärt underläge. Det märks också under matchen. På läktarna är det mestadels HIFK-klacken som dominerar.
Och visst blev det ett stort tifo från Stadin Kingit, precis som Michael lovat. HIFK:s kortsida vecklar inför avsparken ut tre målningar; en föreställandes en HIFK-spelare som får en HJK-spelare på fall, en annan HIFK:s emblem och den tredje jublande HIFK-spelare. Nedanför står texten: ”Pyhää vihaa ja suurta rakkautta” (heligt hat och stor kärlek), på en banderoll. HJK kontrar med ett mosaiktifo som skapar årtalet 1907 och en banderoll med texten: ”Stadin suurin stadin kaunein” (stadens största, stadens vackraste), men når inte fram i kampen mot rivalen. HIFK vinner tifomatchen stort.
På planen går det dock inte att skilja på lagen. Matchen slutar 0-0 och kan placeras in i ”klassiskt tillknäppt derbymatch”-facket. Visst bränner det till både innanför linjerna och på läktaren när HJK:s Anthony Annan blir utvisad för snack en bit in på den andra halvleken, men intensitetsmässigt finns en hel del att önska. De båda klackarna försöker sitt bästa och skapar stundtals riktigt bra stämning, men de riktiga topparna uteblir. Troligtvis på grund av den händelsefattiga och mållösa matchen.
Mest av allt kommer det här derbyt bli ihågkommet för att det är Antti Muurinens första som HIFK-tränare. Ett stort frågetecken som hänger i luften inför matchen är hur de båda lagens supportrar ska bemöta 62-åringen. Det slutar i att den blåvita HJK-sidan applåderar Muurinen inför avsparken. På den andra klacksektionen sjungs det dock om Jani Honkavaara, Muurinens företrädare. HIFK-supportrarna håller i den andra halvleken upp en banderoll med texten: ”Kerran Kingi, aina Kingi!” (en gång kung, alltid kung) och skanderar samtidigt: ”Honsu, super Honsu, tjalalalala”. Att släppa taget om ”Honsu” kommer nog Stadin Kingit aldrig göra helt, precis på samma sätt som Antti Muurinen aldrig kommer få en ikonstatus bland de rödvita i Helsingfors.
Efter slutsignalen är allt sådär… mellanmjölksaktigt. Inget av lagen jublar i eufori, precis som ingen heller behöva känna skammen av att värsta rivalen är kungar i staden fram till nästa derby. Men en person sticker ut. Tomi Maanoja, målvakten som såg ut att bli Finlands nästa storkeeper men som efter ett benbrott i AIK aldrig blev sig lik igen, glider runt i arenans innandöme med ett stort leende på läpparna. Han har bara dagar innan derbyt skrivit på för HIFK och är nu överväldigad av sitt första Stadin derby.
- Alltså, det här är stort för hela ligan. Inramningen på de här matcherna är något som vi inte sett förut. På de flesta matcherna är det bara tre, fyra, fem tusen på läktarna och sen har vi det här… Det är helt fullpackat och båda klackarna är grymma. Det var bara att ta energi från publiken och köra, säger Maanoja.
- Jag hoppas att vi kan bli två topplag som kämpar mot varandra framöver. Nu är det bara klackarna som håller toppkvalitet, det är de som gör den här matchen. Vi har haft lokala derbyn förut, men det här är det första som känns lite som Stockholmsderbyna.
Målvakten fortsätter:
- Det här är något man kan bygga vidare på. Tidigare har vi haft ganska få ljusglimtar i finsk fotboll, som kunnat vara ett lokomotiv som skickar signalen: ”Kom igen nu!” till alla andra lag. Vårt landslag har inte varit det, men kanske kan Stadin derby bli det om vi får fler sådana här matcher.
HIFK-lagkamraten Mika Väyrynen, 64-faldig landslagsman och tidigare i HJK, PSV och Leeds, tänker i samma linje som Maanoja.
- Det här är det första steget mot något. Det här har redan gett effekter i resten av landet. Andra lag skapar sina egna lokala derbyn med fyra, fem eller sex tusen på läktarna. Men jag skulle vilja se att det var fem-sex tusen i publiken även när vi mötte andra lag än HJK. Det har inte hänt många gånger, säger Väyrynen.
Varför går inte fler folk på inhemsk fotboll i Finland?
- Jag vet ärligt talat inte, säger Väyrynen och nästan suckar.
Den eviga knäckfrågan i finsk fotboll är inte lätt att varken ha en förklaring till eller en lösning på.
- Om man tittar på hur många barn som spelar fotboll så är det ju den största sporten i landet. Men vi är inte riktigt där än helt enkelt.
HJK-ikonen och tidigare Chelsea-spelaren Mikael Forssell, 35, är en av de som brinner för finsk fotboll och som engagerar sig i frågan.
- Jag studerar sports management i Danmark och där har vi precis gjort klart ett projekt om varför det inte kommer så många åskådare till matcherna här. I Finland har vi det svårt, precis som i Sverige, med att vädret och klimatet är vad det är, och planerna kan därför vara som de är. Kvaliteten är inte så hög som den kunde vara. Men genom bättre arenor och faciliteter är jag helt säker på att nivån kommer höjas, säger Forssell.
Nya och förbättrade arenor är också på gång runt om i Finland. Under säsongen har arenor i Vasa och Seinäjoki invigts, vilket direkt påverkat finsk fotboll positivit. Derbyt mellan VPS (Vasa) och SJK (Seinäjoki) har hettats upp, och utöver det är Lappand-fajten mellan RoPS och PS Kemi Kings en prestigefull match.
- Det är jätteviktigt för finsk fotboll. Nu är det bara viktigt att fortsätta så här. Risken finns alltid att det går jättedåligt för oss om HIFK åker ner, till exempel. Det är viktigt att de lyckas. Man ser på stan hur människor marscherar runt med flaggor och så vidare, säger Mikael Forssell.
Du vill ha kvar värsta rivalen i Veikkausliiga?
- Absolut. Det här är det finaste och viktigaste för oss. Det är jätteviktigt för hela den finska fotbollen att HIFK spelar i högstaligan. Det skulle vara ännu bättre om de var uppe i toppen och fajtades med oss. Det är bra ju större och fler ordentliga rivaler vi har. Titta bara på förra säsongen när vi slogs med RoPS och SJK i toppen och vi mötte de lagen. Det var nästan fullt här då och det fick genast en effekt på nästa match. Det låter lite underligt, men ju sämre vi gör ifrån oss, desto fler åskådare kommer och tittar på de andra lagen som går bra, säger HJK-profilen.
Ilta Sanomats Saku-Pekka Sundelin tycker sig se en positiv utveckling gällande publiksiffrorna i den finska ligan.
- I de större städerna tror jag intresset kommer öka, så att det om några år går mer folk på HJK än vad det går på ishockey. Men det kan säkert ta fem-tio år. På mindre ställen i landet kommer nog dock ishockey förbli störst, säger han.
I Finland satsar de stora tv-kanalerna sina fotbollspengar på internationella storligor som Premier League. Hur Veikkausliiga sänds? Bara online via just Ilta-Sanomats webbsajt.
- Det hjälper ju inte Veikkausliiga att folk tittar på de stora ligorna på tv. Folk är vana vid att se fin fotboll på hög nivå, och blir väl besvikna när de går på Veikkausliiga-matcher. De tror att ligan är kass, säger Saku-Pekka Sundelin.
- Om en stor tv-kanal skulle sända matcher på prime time så skulle det hjälpa. Om jag ska vara ärlig så tycker jag att Yle (Finlands public service-bolag) borde sända matcherna, men jag är glad att vi har dem istället, fortsätter han.
HIFK:s Mika Väyrynen tycker det är synd att Veikkausliiga-matcherna får så litet utrymme i tv. I Finland i dag är det inte Forssell, Väyrynen eller Maanoja som barnen har på ryggen på fotbollströjorna, utan snarare Messi, Ronaldo och Zlatan.
- Självklart ser barnen på de stora lagen och stjärnorna på tv. De älskar Messi och Barcelona, Ronaldo och Real Madrid. Det vore bra om ett stort tv-bolag sände våra matcher, så kan barnen se dem och vilja gå till arenorna. Om vi visas på tv, då kommer vi bli stjärnor för barnen.
En sådan förändring kommer nog inte ske under den nu 34-årige Mika Väyrynens spelarkarriär. Sanningen är att den finska ligan har en väldigt lång väg att gå för att ens kunna jämföra sig med allsvenskan i Sverige. Och något som liknar ett Stockholmsderby är det inte tal om att Stadin derby är. Inte än i alla fall.
Men ingen ska eller kan ta ifrån Finland att 10 500 människor på Sonera Stadium tre gånger om året får Helsingfors och resten av landet att drömma om något större. Finland har sedan fotbollsförbundet bildades 1907 suktat efter ljuset i tunneln, något som gör att landet är att räkna med på fotbollsscenen. Kanske var det en 43 år lång derbyväntan som behövdes.