Happy Lovesan, tidigare Tina Nordlund, fick i november 2000 Diamantbollen efter att ha dominerat i allsvenskan och lett Umeå IK till sitt första SM-guld. Hon tog emot priset på Fotbollsgalan och passade då på att rikta kritik mot att det endast fanns två priser till damerna och sju till herrarna.
- Jaha, det var ju roligt det här… att få vara med på tv alltså, det är inte så ofta vi damspelare får vara det, sa hon från scenen.
Tjugo år senare var Lovesan på tisdagen tillbaka för att prisas igen. Den här gången fick hon ta emot Svenska Fotbollförbundets och Fotbollskanalens hederspris.
”Hon tog sina första fotbollssteg i Alnö IF och redan där visade det sig att de skulle räcka långt. Spel i A-laget följdes av kliv upp till Sundsvall och sedan Umeå när hon fortsatte att utmana på planen. Landskamper och SM-guld följde och hon representerade Sverige i VM, OS och EM där det också blev medalj. Men det var inte bara på planen hon såg en möjlighet och visade mod. Det är 20 år sedan hon klev upp på scen och fick Diamantbollen och samtidigt passade på att ifrågasätta mediernas syn på damfotboll och efterlysa mer rättvisa. I efterhand får man konstatera att hon var före sin tid och samtidigt hjälpte till att påskynda utvecklingen. Svenska Fotbollförbundets och Fotbollskanalens hederspris 2020 tilldelas Happy Lovesan.”
När Fotbollskanalen träffar Happy Lovesan efter prisutdelningen är hon rörd.
- Det är en fantastisk ära. Det är väldigt hedrande att bli uppskattad för fotbollsprestationerna och också för modet på galan för tjugo år sedan, att jag uttryckte det som jag gjorde och stod upp för rättigheter. Det verkar som att det har inspirerat andra att fortsätta att göra det, säger hon.
Hur var din reaktion när du fick veta att du skulle få hederspriset?
- Jag blev väldigt överraskad när jag fick samtalet. Det tog ett tag att ta in och sedan behövde jag landa i det med vad det innebar och så vidare. Det landade med att det var väldigt hedrande och att jag är väldigt stolt. Det är bara att se på personerna som har fått priset innan mig. Det är personer som har stått för fantastiska prestationer. Så det känns otroligt fint att få vara en del i den skaran, säger hon och fortsätter:
- När jag fick samtalet och beskedet så lästes motiveringen upp för mig. Jag blev väldigt glad över att det både var för fotbollsprestationerna och också för att jag som person kan ha bidragit till utveckling och att det har fått positiva effekter.
På planen var Happy Lovesan en offensiv spelare som var finurlig, väldigt bra i en mot en, hade bra teknik och speluppfattning, och fina inspel och avslut.
Utanför planen var hon, enligt några av hennes tidigare lagkamrater, snäll, rättvis och glad, och hon skulle aldrig vara hård mot någon lagkamrat. Hon påverkade mycket och ville driva saker framåt.
Men det fanns en kaxig sida, både på och utanför planen där hon kunde göra oväntade och modiga saker.
Som när hon höll det där talet på Fotbollsgalan 2000.
- Jag minns hur nervös jag var, men också hur spontant det kom. Det var inte så planerat. Efteråt har jag ju sett andra göra liknande tal, säger Lovesan.
Happy Lovesan var 23 år när hon vann Diamantbollen. Bara två år efter att hon utsetts till Sveriges bästa spelare så slutade hon spela fotboll.
Lovesan halkade på en isfläck på en parkering på väg från gymmet och skadade sig. Hon kom aldrig tillbaka efter den skadan och avslutade sin karriär 2002. Samtidigt mådde hon dåligt med ångest och ätstörningar.
- När det sedan föll med fotbollen, skador kom och jag inte längre orkade hålla ihop som människa blev det ju kaos. Då kom allting ikapp, murarna som jag hade byggt upp raserades. Jag hade försökt få hjälp på olika sätt, men hade inte hittat rätt. Men när skadan kom och problemen med maten eskalerade kände jag att jag var tvungen att ta hand om mig själv, har hon tidigare sagt.
Nu har det alltså gått tjugo år sedan Happy Lovesan fick Diamantbollen och arton år sedan hon slutade spela fotboll.
I tidigare intervjuer har hon berättat om att hon började att må bättre runt 2007-2008.
I dag bor 43-åringen på Åland, är yogalärare och fotbollsutvecklare i ett eget företag.
- Det är för barn och ungdomar som får utvecklas i sin takt. Där alla är välkomna. Vi fokuserar på utveckling. Inga tävlingsmoment utan vi lyfter varandra. Balans, koordination, glädje, teknik, avspänning, avslappning, andning, sinnena. Så vi har ett helhetskoncept som vi tycker är viktigt utifrån all press och stress och tävling som råder för barn och ungdomar i allt för tidig ålder. Då är det bättre att fokusera på ens egen utveckling och att vara med varandra och att lyfta varandra, säger hon.
Lovesan tycker att damfotbollen har utvecklats på många plan, bland annat att medias bevakning är större. Men hon tycker fortfarande att det är väldigt obalanserat.
- Jag skulle helst vilja att Nilla Fischer och andra slipper stå och hålla sådana tal som jag gjorde för så länge sedan, det är ju det önskvärda, säger hon.
- Jag kan ta ett exempel när jag följde med min dotter på fotbollsträning, och då var det två killar som var tränare, och bara där skulle jag önska att det var mer jämställt och att det är både en kvinna och en man som tränar. Det var ett moment där barnen skulle säga en förebild och då blev ett av barnen osäker. Då ville tränaren i all välmening hjälpa barnet på traven och sa att det kanske är Zlatan eller Messi. Jag väntade på att det skulle komma en fortsättning, men det gjorde inte det. Det kom inga kvinnliga förslag som förebilder. Och jag tror att barn och ungdomar fortfarande fostras i en ojämställd kultur där vi behöver jobba med effektiva kvinnliga ledarutbildningar, men också jobba med mäns rädslor. Så att alla blir trygga i förändringen i den här kulturen som fortfarande råder.
Under intervjun kommer Happy Lovesan många gånger tillbaka till att det behövs fler kvinnliga ledare. Vid en titt i damallsvenskan så är det bara Kristianstad och Växjö som har kvinnliga tränare, och båda var två av tre som var nominerade till årets tränare i serien på Sportbladets gala ”Damallsvenskans bästa”, och priset gick till Kristianstads Elisabet Gunnarsdottir.
Så det är få kvinnliga tränare i de högsta damligorna i Sverige, trots att de få damtränarna gör det väldigt bra, och trots att det finns många framgångsrika ute i världen, som Jill Ellis, Pia Sundhage, Emma Hayes och Sarina Wiegman.
- Om du har levt som individ eller som grupp under förtryck så tror jag att du behöver mod och kraftfulla redskap och stöd för att få kliva ut som den kvinnliga ledare som var och en är, för kvinnor är fantastiska ledare. Jag tror att många kvinnor bara måste våga tro på sig själva men också få utrymme, och vi behöver ändra miljön, så att kvinnor blir attraherade av miljön och känner sig välkomna och inkluderade. Det är viktigt att bjuda in, säger Happy Lovesan och fortsätter:
- Men jag tror fortfarande på effektiva kvinnliga ledarskapsutbildningar där du jobbar med hela kvinnan och med personlighetsutveckling, som stärker kvinnan i ledarskapet. Samtidigt som vi har utbildning för män att jobba med rädslor, för vad händer med rädslorna i förändringen? Det är ju många män som sitter på maktpositioner och kanske säger att man vill ha jämställdhet. Men det kanske råder rädslor inombords och tankar som vad händer med en själv om det blir jämställdhet? Så jag tror att vi behöver jobba med den biten så att det inifrån varje individ kommer en inre motivation till att vi kan jobba tillsammans. Det är delar som jag tror på, och sedan att vi vågar se och vågar röra om i organisationer och föreningar. Bryta gamla strukturer.
Happy Lovesan tar ett exempel och tycker att det är väldigt härligt att se ishockeyförbundet som har valt in basketförbundets före detta generalsekreterare Johan Stark.
- Det är viktigt att vi tar vara på resurser, med både före detta spelare men också från andra idrotter. Så att vi får lite rullans och nytänk. Och att våga se maktmissbruket i vitögat, för det är fortfarande det som råder med personer som sitter på olika positioner. Men det handlar mycket om rädslor, säger hon.
När du tjugo år efter ditt uppmärksammade tal fortfarande hör Nilla Fischer, Caroline Seger och andra aktiva ta strider och prata om samma saker om brist på jämställdhet som du pratade om - tycker du att det är deppigt när du hör det?
- Jag känner kraft. Det är viktiga saker. Det är klart att det är tråkigt att spelarna behöver göra det, men det är viktigt att det fortsätter och att vi inte ger upp. Men sedan behöver vi kvinnor också jobba med varandra. Hur ser det egentligen ut i varje lag? Inkluderar vi varandra? Stöttar vi varandra? Är det jämställt i lagen?
- Så det är viktigt att vi jobbar med hur det ser ut inom lagen. För jag tycker att det har gått för långsamt. Jag tror att barn och ungdomar är redo, men problemet är de gamla strukturerna och rädslor som styr.
Happy Lovesan tycker att det är märkligt att det ens är möjligt att det är så stor skillnad på dam- och herridrotter, och menar att det är ett slags förtryck.
- Ja absolut. Det är det ju. Sedan om det är medvetet eller omedvetet, det tror jag är olika. Det kan ju vara att man sitter med en rädsla som du inte riktigt är medveten om. För om du ska välja, om du sitter på en position och det är fyra män som sitter i en förening och vi ska ha jämställdhet, det betyder ju att två behöver bort. Där skulle jag gissa att det finns en hel del rädslor och att män undrar vad som händer med sig själva i förändringen, och där behöver vi göra alla individer trygga så att vi kan jobba med varandra.
Är du inte sugen på att engagera dig mer och ta en större plats inom fotbollen?
- Jo, absolut. Jag har erbjudit mig i flera föreningar. I en klubb där min dotter var så var det fyra män som var tränare och föreningen uttryckte att man ville ha fler kvinnor som ledare. Jag sa att jag kan vara med, det behövde inte vara som huvudtränare, men jag ville gärna vara med.
- Efter fyra veckor hade jag fortfarande inte blivit kontaktad, och jag blev inte heller kontaktad. Men däremot blev en femte pappa kontaktad och involverad. Så jag tror, som jag kommer tillbaka till, att det handlar om rädslor för kraftfulla och effektiva kvinnor som vill förändring och som vill bidra. Vi behöver både släppa in kvinnor och jobba med kvinnors ledarskap med mod att kliva fram. Men jag är väldigt intresserad och har erbjudit mig till flera föreningar.
Tror du att föreningar väljer bort din erfarenhet och det cv du har för rädsla att få motstånd?
- Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara gissa att en del handlar om rädslor, och kanske osäkerhet? För jag kanske kommer in med nya aspekter, nya synvinklar. Jag går ju min egen väg. Jag säger vad jag tycker. Och jag vill jobba med individer. Jag vill jobba på djupet för att nå en hållbar förändring så att vi kan jobba tillsammans med både män och kvinnor. Jag hoppas och tror att jag kan bidra med en hel del. Men vi behöver våga tillsammans.
- Men barn och ungdomar är redo, det är ledare, föreningar, förbund och sponsorer som behöver göra annorlunda och se på gamla mönster, beteenden och kulturen. Och jag tror att det behövs effektiva och kraftfulla redskap, utbildningar och jobba med värderingar.