TV4 och Svenska Fotbollförbundet delar gemensamt ut Fotbollskanalens Hederspris till någon som gjort stora insatser för svensk fotboll. Även om det är dryga 30 år sedan Roy Hodgson lämnade Malmö FF och svensk fotboll är det ingen tvekan om att han gjorde avtryck.
- Jag var väldigt glad och hedrad. Speciellt när jag tittar på listan över vilka som fått priset tidigare. Äran kan på något sätt mätas utifrån vilka som har vunnit priset tidigare. Att få ansluta till en kategori med människa som du beundrar och inser hur mycket de har gjort för svensk fotboll så är det väldigt glädjande att bli tillagd på den listan, säger Roy Hodgson till podcasten Lundh.
- Det var något som inte bara gav mig en känsla av glädje och tillfredsställelse men jag kände även en enorm stolthet. Det bevisar en gång för alla att de tolv åren jag tillbringade i Sverige, inte bara tillbringades väl, men att de också har blivit erkända och uppskattades av det svenska folket. Det är någonting jag kan vara väldigt stolt över.
Hur är din relation till Sverige och svensk fotboll?
- Den är verkligen bra för det var landet och just fotbollen i landet som har fört mig vidare till en väldigt lång och intressant karriär. Jag känner att det finns en oerhörd samhörighet mellan mig och Sverige, vi älskar att vara där och det var självklart en väldigt framgångsrik tid och vi fick så många goda vänner. Sverige kommer alltid ha en speciell plats hos mig i mina tankar och i mitt hjärta.
Hur känns det att få ta emot ett hederspris?
- Jag tycker att man ska vara väldigt stolt över det. Det är lite speciellt att priset kommer när du blivit gammal och det känns som att det är ett pris för att man har överlevt så länge. Men jag tar emot det från samma synvinkel som den ges till mig. Jag tror att svenska folket har sett vilket arbete jag gjorde där tillsammans med Bob (Houghton) under tidigt sjuttiotal. Det känns väldigt bra att få ett pris för tiden vi spenderade där.
Ser du någonsin tillbaka på det inflytande som du och Bob Houghton hade på både tränare och spelare i Sverige? Om vi pratar tränare som Hasse Backe, Sven-Göran Eriksson, Tord Grip, Lars Lagerbäck och många andra du arbetade med.
- Jag tror inte att du inser själv om du har gjort en inverkan. Det är smickrande när tränare med den höga statusen, topptränare i Sverige, Roland Andersson är en annan, nämner ditt namn när de får frågan vilka som har haft en inflytande på dem. Det är något som jag är väldigt glad och stolt över. Men att jag skulle ha ett inflytande på någon var aldrig någonting jag tänkte på under tiden jag tränade. Det är aldrig någonting jag har tänkt på efteråt heller. Att ha inflytande på någon tycker jag ska ske undermedvetet, att någon blir intresserad av vad man gör, får upp ett större intresse för mig som person och ta efter mina tankar och idéer, det är smickrande men ingenting som du framkallar själv. Det är bara någonting som händer dig om du har tur.
Ta oss tillbaka till 1975 när du fick ett samtal från Halmstad BK och Stig Nilsson.
- Det är en ganska lång historia. Bob Houghton kontaktade mig ganska tidigt under säsongen. För det var då klart att Halmstads nuvarande tränare skulle lämna. Då la han fram mitt namn som förslag, de visade sedan upp ett intresse och Stig Nilsson ringde mig runt början av augusti och frågade om jag var intresserad. Jag svarade direkt att jag var mer än intresserad. Jag kunde inte vänta på att få komma över om de ville ha mig. Men sen hände ingenting.
- Tiden gick och jag tänkte att det var ett skepp som hade seglat. Sen i mitten av november, när ligan precis var över, så fick jag ett samtal. Jag tror att Stig (Nilsson) då hade skannat hela den svenska marknaden och ingen som var bra nog för jobbet ville ha det. Jag tror att han tvingades att gå tillbaka till sin ursprungliga idé på en ung engelsman. Han kontaktade mig, vilket var fantastiskt och sen åkte jag till Sverige för att träffa spelarna. Jag tror det var då de bestämde sig för att jag skulle få det och sen träffade jag resten av styrelsemedlemmarna när de kom över till London i december och sen fortsatte det därifrån.
Hur var det att komma till Örjans Vall som 28-åring och ta kommandot över ett lag i den svenska högstaligan?
- Jag tror att det var bra att jag inte såg situationen på det sättet. Jag var bara så angelägen att få träna och arbeta med spelarna och bara så exalterad över möjligheten. Även om situationen såg dyster ut på pappret så tror jag inte att jag tänkte speciellt mycket på det. I alla fall inte så mycket som jag hade gjort idag. Idag hade jag nog varit livrädd för hur jag skulle hantera det. Men på något sätt lyckades jag ta mig igenom det och tillsammans med Bob Houghtons framgång med sättet han framträdde på så visste jag att jag bara kunde efterlikna det. Jag tror att det var det som gav mig modet. Och lyckligtvis var det en otrolig grupp med människor i klubben. När du kommer till en ny klubb så är spelarna som är på plats otroligt viktiga för om de ska acceptera dig och överhuvudtaget ge dig en chans. Jag hade turen att det var en exceptionell grupp med spelare i Halmstad.
Hur kommer sig att du och Bob Houghton hade någonting som var väldigt framgångsrikt i Sverige men att det inte erkändes på samma sätt här i England?
- Jag tror att vi båda var för unga för att bli erkända under den tiden i England. Det bästa vi hade kunnat hoppas på i England hade varit att bli andra eller tredjetränare för ett lag. För sättet vi ville spela på passade väldigt bra. Vi fick även hjälp av de tyska influenserna som fanns i svensk fotboll. Vilket var föga förvånande eftersom Bayern München dominerade och det tyska landslaget var ganska dominerande. Det var ganska uppenbart att när Sverige tittade efter vilken stil de ville spela på så valde de det tyska.
- Men det sättet tyskarna spelade på, speciellt i defensiven, passade inte speciellt bra mot det sättet vi spelade på. Det är inte direkt raketforskning, vi spelade med två anfallare och de hade bara en försvarare. För att få en till försvarare var de tvungna att flytta in en från ytterkanten in i mitten. Vilket gjorde att det fanns väldigt mycket utrymme att anfalla på. Det var det jag och Bobby utnyttjade, speciellt i början, för mot i slutet av vår era var de andra lagen inte lika naiva som de var i början av sjuttiotalet.
Det var längesen du var i Sverige, hur mycket kontakt har du med personer som du arbetade med i Sverige?
- När du reser mycket och arbetar varje dag så har du inte så mycket kontakt med människor som du egentligen skulle vilja ha. Jag springer konstant på personer från Sverige. Jag sprang på Jonas Olsson på Mallorca och han har blivit en ganska nära vän till min son för han åker till Mallorca ganska ofta. Om vi pratar om människor jag arbetade med så är det Tord Grip som jag framförallt har kontakt med. Men även Harry Jönsson samt Arvid Taaler från Örebro, det är nog de som jag sms:ar med regelbundet och får samtal från. Men det är många andra. Jag sprang även på Roy Andersson på Mallorca. När du träffar dem så plockar du upp en bekantskap direkt och mår bra igen. Men jag har inte en lång lista med människor som jag konstant ringer, sms:ar eller stör för den delen.