Det var sent på kvällen, den 10 november 1992, då vi anlände till Ystad. Mamma, två äldre systrar och jag – en bortskämd trettonåring som fram till dess hade allt han kunde önska sig.
Första intrycket var hemskt. Mörker, kyla, långa polisintervjuer och övernattning i en stor hangar tillsammans med cirka 200-300 andra. På morgonen transporterades vi med buss till röda baracker i lilla Skillingaryd i Småland. Då kom även snön. Plötsligt var det ljust, mysigt och nästan lite idylliskt. Tyvärr varade det inte särskilt länge, för bara två veckor senare gick bussen vidare till Växjö.
Kasernvägen i Växjö och en gammal militäranläggning blev nästa anhalt. Ett halvår i enkla rum som man fick dela med två andra familjer. Ett halvår där man inte gjorde någonting förutom att plugga svenska en timme om dagen. Samt köa för att duscha, eftersom cirka 150 personer fick dela på två duschkabiner.
Från Växjö till Ryd, där vi fick vår första lägenhet och ett “normalt” liv. Jag gick i skolan – bara en sån sak. Visserligen var det en särskild klass, med andra invandrarbarn och totalfokus på det svenska språket. Men det var ändå en riktig skola, samma skola som de vanliga svenska barnen gick i. En annan byggnad bara.
Från Ryd till Tyresö, utanför Stockholm. Det var ungefär då det började vända. Uppehållstillstånd, språket och till slut även medborgarskapet. Efter några år lyckades vi till och med ordna att farsan kunde komma till Sverige. Overkligt. Ett tag var jag säker på att jag aldrig skulle se honom igen.
Familjen var samlad, systrarna fortsatte med sina medicinstudier och jag gick i Tyresö gymnasium. Back on feet.
Visst, det var tufft i några år. Men ett bättre och vackrare land kunde vi inte komma till.
Tack, Sverige!
[youtubeplay id=”8J8wHuV_CH0″ size=”large”]
Men egentligen skulle vi till Danmark.
Vi hade fått veta att Danmark tar emot flyktingar från Bosnien och bestämde oss att försöka ta oss dit. Chansen dök upp ungefär ett halvår efter krigets början.
Efter en lång tågresa genom Europa kom vi fram till hamnstaden Swinoujscie i norra Polen. Därifrån skulle vi ta färjan till Danmark, men missade den med bara några minuter. Nästa färja till Danmark gick först om 4-5 timmar.
Men på en liten skärm med kommande avgångar såg jag de fem bokstäverna som skulle förändra våra liv. Ystad.
***
I morgon handlar det om fotboll och TV igen. Jag lovar.