Rånade i Rio

Låt oss ta det från början. Efter femtioelva ombokningar lyckades produktionschefen Stefan Karlsson och jag till slut komma med en KLM-flight till Rio de Janeiro för att gå på World Broadcasters Meeting inför VM 2014.

Sthlm – Amsterdam, Amsterdan – Rio de Janiero. Resan tog 19 timmar från dörr till dörr men allting flöt på relativt smidigt. KLM rekommenderas, de hade mycket bra service ombord och en innehållsrik “flight entertainment system”.

Väl framme på hotellet kände vi att vi gärna tar en kort kvällspromenad längs Copacabana. Kvällen var jättefin, det var 24-graders värme i luften och strandpromenaden är magnifik. Det var inte speciellt sent heller, klockan var 19.45 lokal tid och det kryllade av människor ute. Supermysigt.

Supermysigt, ja. Fram tills två tonårskillar med varsin kniv dök upp och vänligt men bestämt frågade om de kunde få all vår cash. Mitt på Copacabana, strax efter klockan 20.

Allt gick så fruktansvärt snabbt. De smög bakom ryggen på oss, kom från varsin sida och var framme med knivarna. De särade på oss, det uppstod en lucka på några meter mellan Stefan och mig. En av grabbarna fokuserade på Stefan medan den andre skrek mot mig: “Money, money, give me money”.

Man är inte så kaxig när man blir knivhotad i ett land som Brasilien. Klart att han skulle få “sina” pengar. Sättet han “arbetade” på vittnade att det var en kille som hade gjort detta förut. Han var vänd mot mig, höll min tröja med sin vänsterhand i axelhöjd och hade kniven i högerhanden nere vid magtrakten. Markerade att han var redo att hugga. “Money, money, gimme money”.

Men vi hade inga stålar, vi hade inte hunnit växla och var faktiskt på jakt efter bankomat. Jag försökte leta i fickorna efter några Euro-sedlar som förhoppningsvis skulle lugna ner rånaren.

Kände efter i min högerficka och där låg kreditkorten. De skulle han helst inte få ta. I vänsterfickan hade jag telefonen, men jag visste att jag även hade 20-30 Euro där. Samtidigt som killen fortsatte att skrika “Money, money, money” grävde jag djupt i vänsterfickan för att försöka ta ut sedlarna UTAN att plocka ut eller visa att jag även har en telefon där.

Då såg jag honom i ögonvrån – killen med skateboard. Han kom i rasande fart och först trodde jag att han var med i gänget. Men det var han inte, som tur var. Skateboardkillen skrek mot rånarna och plockade upp brädan för att ge sig på dem. En helt random brasse i 25-årsåldern som såg att vi var illa ute och hjälpte oss. Vilken hjälte?

Rånarna sprang i väg tvärs över gatan, en polisbil dök upp från ingenstans och gav sig på jakt efter en av dem. Skateboardkillen bad om ursäkt för att detta hade hänt oss, frågade var vi kommer ifrån och bad oss att vara försiktiga. Han skämdes för att detta hade hänt i hans stad.

De fick inga stålar av varken mig eller Stefan. Men en av rånarna lyckades stoppa in handen i Stefans ficka och plocka ut telefonen. En iPhone4 som går att spärra och som de inte kommer att kunna använda.

Det tog alltså 30 minuter på Copacabana tills vi blev knivhotade och utsatta för rånförsök. Riktigt obehagligt och inte riktigt det första intrycket man får få av ett nytt land. Men nu tar vi nya tag.

Och redan innan World Broadcasters Meeting ens dragit i gång skriver jag upp den första och viktigaste punkten på min VM 2014-lista:

Säkerhet för våra medarbetare på plats i Brasilien.